Varför?

Ja varför stannar människan frågar sig säkert vän av ordning. Om nu någon läser. Varför skiljer hon sig inte bara och flyttar hem igen? Jo, för att blotta tanken på att bara ha mina barn hos mig halva tiden gör mig panikslagen. För att allt inte är så glasklart svart eller vitt. För att det finns ljusare stunder. För att det finns anledningar till hans beteende. Inget ursäktande, men dock lite med förståeligt. För att jag i grund och botten är rädd för att bli ensam? För att jag är lat och feg?? För att han ändå är bortrest så pass mycket...???

Flytten

Det är lite mer än tre år sedan nu som flyttlasset gick söderut. Äldsten var liten, allt var nytt, huset upp och ned i målningskaos. Minns det som i en dimma. Allt har sedan dess gått i en otrolig fart.

Renoveringar, två barn till, massor med arbete. Nästan ofattbart i vilket tempo vi lever. Levde även innan flytten.. minst fem år nu som allt rusat på i 180 knyck utan att vi kunnat stanna upp, njuta, reflektera.

Summerar man upplevelser, prestationer, resultat så ter det sig inte verkligt, inte mänskligt. Men det är vår verklighet.

Undrar om vi kan stoppa det skenande tåget innan det havererar.

Vet varför jag längtar hem till Norrland. Det slog ned som en bomb för mig en dag nyligen. Plötsligt blev det så glasklart. Det har inget med staden, naturen eller faciliteterna (hm, vilka?) att göra. Egentligen inte alls kopplat till platsen. Men, där och endast där finns det människor som älskar mig och barnen för dem vi är. Där kan jag slappna av och vara mig själv för att låna några ord ur en ölreklam...

Här lever jag ett fejkat liv. Inga äkta vänner, allt handlar om att upprätthålla fasader och skapa illusioner känns det som. Vet knappt vem JAG är längre. Skrämmande att tänka sig att jag lever en lögn och att det är den lögnen som är barnens verklighet. Det enda de vet är sant.

Snögubben

Igår morse kom det äntligen lite kramsnö. Vi var tidigt ute, barnen och jag, drog pulkan i backen vid äppelträdet. Redan klockan tio stod det en snögubbe vid lekstugan. Stor, lik en insekt med många långa ben lånade ur 4-åringens pinnsamling. Denna första blev dock sönderkramad av 2-åringen så det blev denna vi hann fotografera istället. Efter lite fika på lekstugealtanen så kom regnet. Höll ut en timme till, 4-åringen sprang över till grannen en stund också innan vi gick in för att äta lunch. Den välsingnade bebisen sov hela tiden gott i vagnen och vaknade inte förrän 2-åringen hunnit lägga sig för lunchvilan. Idylliskt? Kanske på ytan, men sanningen är den att jag fick fly ut med barnen.

Flyr undan gap och skrik. Hot om att dra barnen i nackhåren och kasta alla deras leksaker för att de busar och sprider ut saker överallt... etc. Kastade ner ett par bananer, vindruvor och limpskivor i en påse. Visste att det fanns festisar i bilen jag kunde hämta. Tar inte strid. Vill bara rädda dem bort. Att de ska slippa höra. Slippa se en galen ursinnig blick hos den de älskar som sin far. Som ibland är så snäll och go. Men lika ofta en despot som de inte förstår sig på. Inte jag heller. Hinner inte tänka. Lägger bebisen i vagnen och hon gallskriker hela tiden medan jag klär på de andra. Ormar i overaller på hallgolvet, tjorv med vantar, mössor och halskragar. Jag är sönderstressad, skakar och skriker inombords jag med. Innanför hallen står han och granskar oss, kritiserar hur jag klär på barnen, att de går med skorna på mattan och smutsar ned och så vidare. Säger att han inte vill bo med oss längre. Att han inte vill ha med ungarna att göra, orkar inte med dem. Vet inte för vilken gång i ordningen. Svarar att jag är trött på alla tomma ord innan vi skyndar oss ut. Känner blickarna från fönstren hela tiden vi är ute. Lättnad när han tar bilen och åker iväg, 2-åringen vinkar glatt och vill springa efter pappa.

Mer om mig

Så, vem är jag då. Har funderat en del på vad man ska skriva egentligen. Där finns en inbyggd spärr för vad som känns ok att lämna ut. Så mycket som ingen vet. Samtidigt så är jag anonym... men den bubblan kan ju spricka! Man får inte glömma att det som en gång hamnat på nätet finns där för all framtid...

Anyway, mjukstartar med en kort levnadsbeskrivning.

Jag är född och uppvuxen i norrländsk småstad. Såvitt jag minns lugn och harmonisk uppväxt frånsett föräldrars skilsmässa men den var minsann också lugn och "harmonisk" om man kan säga så. Har väl i efterhand insett att det hela kanske var lite väl "harmoniskt". Min familj har en tendens att stoppa huvudet i sanden, inte prata om saker som kan tänkas bli obehagliga, tiga ihjäl allt... släta över... u name it.

Nå, allt var väl frid och fröjd fram till mellanstadietiden då jag började bli utfrusen i skolan. Inte direkt mobbad, men ensam. Plugghästen längst fram med tjocka glasögonen du vet, inga kläder som passade in. Jag läste mig bort. Pluggade, läste, skrev. Låtsades inför mina föräldrar som att det alltid var självvalt att jag satt på mitt rum med böckerna istället för att träffa kompisar. Ville aldrig ha födelsedagsfester och de frågade aldrig varför vad jag minns. Anar en viss bitterhet här. Vet inte än idag vad de egentligen anade eller visste, teg ihjäl eller inte brydde sig. Hade kanske fullt upp med mina småsyskon det kan jag förstå nu när jag själv har tre små barn, äldsten som inte ställer till något blir lätt bortglömd. Menar, jag gjorde ju inget väsen av mig.

Så kom tonåren. Träffade äldre kille och började vara borta på nätterna. Revolten av den lilla grå musen. Äntligen sedd och bekräftad. Fanns någon som vill ha MIG. Tack och lov var det ingen skitstövel och jag hamnade inte i dålig sällskap, bara på lokala dartklubben. Började heller inte dricka kopiöst trots att tillgången inte var något problem. Provade snusa en gång. Fy f-n. Hade sex förstås, inga negativa minnen av det, utforskade brådmoget men förhållandevis säkert. Höll mig iallafall till samma kille och förhållandet varade faktiskt i sju år. Han var en lite trasig själ som behövde tas omhand och adopterades av hela familjen. När jag till slut dumpade honom kände jag mig som om jag övergav ett barn, jag hade växt om honom något så kopiöst under universitetstiden.

Fortsatte plugga och träffade kärleken. Älskade så som jag önskar att alla fick göra under sin livstid. Saknar det. Känslan av att någon älskar mig så förutsättningslöst, en gränslös lycka och trygghet. Men jag sumpade det. Tryggheten blev för mycket, sexlivet var grått och det fanns en rätt stor åldersskillnad. Övergav honom för passionen med stort p. Han som skickade elektriska stötar genom min kropp med en lätt beröring, en blick. Han som alla ville ha och som ändå såg mig. Han som gjorde allt det där som jag också skulle vilja våga göra i livet. Han som visade sig kunna vara en riktig skitstövel. Maken.

Vi har gått igenom mycket tillsammans, många svårigheter och utmaningar. Sorg och besvikelse. Arbetat tillsammans under de mest extrema förhållanden man kan tänka sig. Detta håller oss fortfarande samman. Och barnen förstås. Men det är inte kärlek på det sätt som jag upplevt förut. Tror inte att han vet vad kärlek är. När passionen svalnat kommer inte kärleken per automatik. Vi är företaget familjen AB. Dysfunktionell men framgångsrik.

Inledning

Ärligt. Jag har aldrig förstått det här med varför alla ska blogga nuförtiden. Vad är det som gör att snart alla och envar lägger ut sitt privatliv på nätet? Till allmän och evig beskådning?! En samtida terapiform, bekräftelsebehov eller har vi så lite tid till möten med andra människor IRL att vi väljer andra forum? Vet inte. Vad gör jag då här kan man undra. Jag med! Vad har JAG för motiv och förväntningar? Motivet som jag kommit fram till är tillgången till en ventil och samtidigt en dagbok som inte kan förläggas eller försvinna (återkommer nog till detta framöver). Förväntningarna är låga, men jag tror jag kommer få rycka upp mig litegrann om det ska vara intressant för någon annan än mig själv att läsa. Hitta saker att berätta. Tvingas tänka lite längre. Jag har iallafall bestämt mig för att prova och samtidigt vara brutalt ärlig. Därför också anonym tills vidare. Jag har egentligen inte ens tid och ork att kolla mailen så det kan nog komma att dröja mellan inläggen, men jag ska verkligen försöka.