Fredagstema-oumbärligt

Denna vecka har Simone http://fritturhjartat.blogspot.com/ fått oss att fundera över vad som egentligen är oumbärligt. För mig, för oss, för alla andra.

Ordet oumbärligt får mig att tänka på umbäranden... På att de flesta av oss i västvärlden inte vet vad umbäranden vill säga. Vårt Sverige minns knappt svält och krig. Vi är förskonade och priviligierade. Jag försöker få mina barn att förstå att rent vatten och mat inte är en självklarhet för alla men det är svårt för dem att ta in... och lika lätt för oss att glömma.

När jag tänker på alla mina "måste-ha" och "vill inte leva utan" saker får jag påminna mig om att det enda oumbärliga egentligen är just vatten, mat och skydd mot kyla och sol.

Här har jag ändå valt att på lite lättsammare vis berätta om det som känns mest oumbärligt för mig i min vardag just nu.

Park-a-kid! Denna oerhört praktiska uppfinning som jag undrar hur vi tidigare klarat oss utan. Inte för att minstingen är så rörlig ännu, utan för att hon ständigt måste skyddas från sin storasyster. Innan vi fick hem denna var jag tvungen att bära bebisen eller gå och lägga henne i sovrummet. Storasyster menar väl men klöser lika ofta som hon kramar, sätter sig på henne... U name it. Så, det här är en sådan lättnad! Att kunna lägga henne på golvet och ändå ha henne i centrum så att hon inte känner sig så ensam. Den står dessutom mitt i huset, i ett allrum mellan kök, vardagsrum och inre hall. Nästan oumbärlig.

Handsprit! Oj, vilka mängder vi konsumerar! Har också klarat oss genom flertalet dagisepidemier och vinterkräksjukor med små förluster. Bra, bra, bra och det alltså inte bara på utlandsresan utan minst lika bra hemma. Nästan oumbärligt faktiskt.

Sist men absolut inte minst mina glasögon! Jag är extremt närsynt, verkligen. Så utan dessa klarar jag mig inte långt. Riktigt oumbärliga på riktigt skulle jag säga eller i vart fall hade jag fått leva som blind om jag inte hade dom.

Ja, vad vore livet utan... är det lätt att tänka. Säger jag det så, då är det ju självklart mina barn som känns mest oumbärliga för mig. Jag är tacksam för dem. Tacksam för så mycket som egentligen inte alls är oumbärligt. Skönt att få reflektera över det en stund, vi är många som behöver få påminna oss om hur bra vi har det.

Så vill jag bara säga tack till Simone för denna månad och det ska bli spännande att se vem som tar över i mars!

Dräpande kommentar

Tjafs vid middagsbordet. Maken utbrister :"Det ska bli skönt att börja jobba igen på måndag!" Sonen replikerar :"Det ska bli skönt att vara hemma när du är på jobbet. Då slipper jag ditt och mammas tjafs och bråk. Då slipper jag er!" Ja, vad ska man säga.

Sportlov!

Blir inte mycket vare sig bloggat eller läst denna vecka eftersom vi alla är sportlovslediga. Maken med för en gångs skull... Idag blir det semmelfrossa efter en förmiddag i pulkabacken. Välkommen åter för ett fredagstema, det ska jag iallafall försöka hinna med. Kram!

Fredagstema-kaffe

Det här är kaffe för mig. Ett slaskigt filter i diskhon... Vet till denna dag ännu inte varför maken lägger det där istället för i soppåsen!? Antagligen för att jag sagt att de ska till komposten och dit är vägen tydligen för lång... så de får istället mellanlanda just där, i diskhon.

Med andra ord så är jag ingen kaffedrickare själv. Aldrig varit. Aldrig börjat tycka om det men väl heller aldrig gjort något riktigt seriöst försök heller. Klarat mig bra med cola under de perioder med arbete då jag behövt hålla mig vaken på nätterna. Med täta graviditeter och långa amningsperioder har jag heller aldrig sett någon anledning att försöka börja dricka kaffe just då. En latte med extra socker är det som kan tänkas slinka ned emellanåt men jag tar faktiskt hellre te.

Så tråkig är jag. Asocial rentav. För det är så det känts många gånger, att man är just asocial och nästan lite konstig om man tackar nej till nationaldrycken kaffe!

Många är de tillställningar när jag och endast jag tillsammans med barnen i sällskapet druckit saft när alla andra vuxna njuter sitt kaffe. Länge. För det tar ju ofta tid... Många är de gånger då jag fått en förvånad och nästan förnärmad blick när jag vänligt men bestämt avböjer en kopp. Inte minst medan jag ännu bodde i Norrbotten. Där är man liksom lite eljest om man inte dricker kaffe.

Maken är en i gänget. Beroende. Kaffet MÅSTE finnas. Tänk att jag kan glömma handla hem det, eller filter. Ofattbart. Lika ofattbart för mig att han kan glömma blöjorna ibland! Häromkvällen när han kom hem från jobbet sprang lilltjejen på 2 år in i köket, drog fram bebisens bumbostol och balanserandes på dess armstöd sa hon bestämt "kaffe nu" och slog på kaffebryggaren... det säger väl en del. .

Kaffe är för mig inget speciellt. Nästan mer av ett irritationsmoment faktiskt, men det har ju mer med maken än med kaffet att göra... närmare bestämt med alla filter i diskhon, halvdruckna muggar som lämnas så att barnen når... och det faktum att kaffet sällan är urdrucket när barnen pockar på uppmärksamhet.

Den lyxen att bara sitta och hålla i en mugg varm dryck i en halvtimme eller mer den har helt enkelt inte jag tid med! Är det så att kaffedrickare är mer livsnjutare? Är det jag som har missat något stort här i livet? Eller är det så att jag iallafall borde anamma ett smart sätt att få lite "egentid" jag med??

Vänner

Jag har en sådan där riktig en.

En som jag vet alltid finns kvar fast åren går och avståndet är 70 mil.

En som jag vet att jag kan ringa även när vi inte pratat på sex månader.

Den enda som vet mer om mig än vad som syns på ytan.

Den enda som vet vem jag var innan jag flyttade hit, vet vad som hände med mitt första äktenskap.

Som vet om mina misstag i livet. Som vet åtminstone en del om hur jävligt vi har det ibland. Som vet, lyssnar och bryr sig.

Men det är som sagt långt mellan samtalen och ännu längre mellan träffarna. Det är på sitt sätt jobbigt att ringa henne också eftersom jag vet att det blir så svårt att förställa sig, att låtsas. Så det är inget man bara gör om man inte känner att man orkar deala med lite känslor.

Jag är så oerhört glad att hon finns ändå och det borde hon få höra oftare!

Nu när jag kom att tänka på det tack vare Tainas http://sisutaina.blogspot.com/ fina inlägg om sin vän får jag dåligt samvete för att jag inte hört av mig på länge, tror jag ska skicka henne en blomma. Just den här växer i botaniska trädgården i Berlin men jag vet inte vad den heter.

Anyway, M, tack för att du finns!

Moving on

En ny dag. Livet lunkar på, allt lugnar ned sig. Det är lätt allt glömma. Eller så vill man så gärna att man stoppar huvudet i sanden. Hoppas, hoppas att NU kanske... Fast jag vet att det är ohållbart i längden. Det känns som att jag VET, men är oförmögen att ta itu med det som isåfall måste göras. Det är lättare att planera för garagebygget, båtköpet och semestern.

Kan inte föreställa mig ett liv med barnen varannan vecka, det gör mig fullkomligt panikslagen. Inbillar mig att det är bättre som det är isåfall. Vet inte vad som är värst, eller minst dåligt.

Men jag vet att vi ska planera 2-årskalas och dop och jag önskar bara att det ska bli roligt. Som det är nu och har varit länge så blir saker liksom aldrig riktigt roliga, för någon. Kan gå smidigt och till och med vara rätt trevligt, men sällan roligt. Vad jag kan längta efter avslappnad, lycklig rolighet!

Krossat glas

Vårt vildvuxna lilla äppelträd gör sig fint med snö på. Sitter dock här på kontoret med en stor klump i magen. Små snöflingor dalar ner utanför fönstret. Det finns hur mycket som helst att göra här hemma, men när jag lämnat barnen på dagis så gick luften ur mig. Vet inte var jag ska börja, det är så svårt att sätta ord på allt men jag ska tvinga mig att försöka. Det tragiska är att jag börjar bli van. Van vid att glashuset spricker. Att han säger att han ska flytta, lämnar mig, skiter i allt.. etc. Vardagsmat så fort han blir förbannad.

Det värsta är väl att han säger det även till barnen. Jag ser ingen anledning att berätta sådant förrän det är ett nära förestående faktum. Barn är ju så omedelbara. De tror ju att pappa ska flytta NU isåfall. Medan jag vet att det kanske inte alls blir så. Som sagt hört det förut..

Men den här gången gick han över alla gränser, för några fanns det kvar, när han luggade vår underbara lilla tjej och lyfte henne i ena armen. Jag tror honom om mycket men jag hade aldrig trott att han skulle lägga hand på barnen. Aldrig. Men nu har det har hänt och jag kan inte förneka det. Jag kan förstå att man som förälder tappar fattningen, särskilt om man inte sovit på ett par dygn, och i vanmakt kanske tar i för hårt någon gång... men då måste man väl ändå ångra sig och erkänna att man gjorde fel! Det gör han INTE. Han hävdar att det var enda sättet att få henne att inse att han menade allvar. Sjukt anser jag. Flickan var på väg mot mig och jag hade tappat ett glas på golvet. Hon stannade inte trots varningar, men det är ju löjligt att påstå att han inte hade kunnat hejda henne på annat sätt. Jag kommer aldrig glömma hennes stora oförstående ögon när hon med tårarna rinnande visade mig med sin egen hand hur pappa hade dragit i håret. Hur kan man göra så?! Jag kan aldrig förlåta det. Förstå kanske till viss del, men aldrig förlåta. Vi har inte sagt ett ord till varandra sedan igår eftermiddag när det hände. Iskylan är total. Jag lider med barnen. Avbokat städningen imorgon (ja vi har så kallad hemservice), ombokat tandläkaren på onsdag, jag tänker gå på barnvagnsbio istället och fly verkligheten ett par timmar med "Maria Larssons eviga ögonblick". Flickan fyller två år på torsdag och jag är så ledsen för att inte det heller kommer att bli en bra dag. Nu måste jag ändå ner i tvättstugan, plocka in disken och ringa Skattemyndigheten... hur gärna jag än bara skulle lägga mig på sängen och titta i taket.

Emigranter

Det här är svenska ambassaden i Berlin. Jag är ju ingen van bloggare eller ens surfare. Det har slumpat sig så att de flesta bloggar jag läst är utlandssvenskars. Det började med en vän och sen har jag länkat mig vidare. Intressant. Maken har alltid velat korsa Atlanten och möjligheterna finns men jag är motsträvig. Vet inte riktigt varför. Feg? Vill ogärna rycka upp barnen tror jag, men det är ju nästan lite löjligt vi har ju inte ens släkten här, det är ju bara deras små kompisar det handlar om... Varför tvekar jag då? Gillar svenska tryggheten? Osäker själv, inte så socialt kompetent. Tar tid att lära känna mig och jag har egentligen så himla svårt för allt det här ytliga skitsnacket. Jag måste och jag gör det för att barnen ska få kompisar att leka med, men egentligen så kräks jag på det. Till veckan till exempel, drinkar hos en grannfru... klart att jag går dit och ler och jämför liv med de andra men jag känner mig aldrig som en av dom. Bara prat om resor, renoveringar och annat som känns mest tillrättalagt och som förtäckt skryt. Till och med barnen ska jämföras. Alla som frågar hur det är med oss... åh jag vill så gärna svara att det är skitjobbigt men jag vet ju att det vill ingen höra så det är bara att le igen... och säga tack det är bra. Varför fråga när man egentligen inte är intresserad av svaret??? Artighetsfraser har jag svårt för! Saknar människor att vara ärlig med, som bryr sig och som inte vill veta saker bara för att det är VI. Som man kan pladdra lite om bakom gardinerna. Nu vek det hela ut sig och det här har ju egentligen inte med utlandssvenskar att göra, men sammanfattningsvis så har jag svårt att knyta nya kontakter och jag tror att det är det som gör det skrämmande att flytta så långt bort. Det räckte liksom att flytta hit ner. Samtidigt, varför inte "all the way" om man ändå måste lämna släkten?

Alla hjärtans dag

Lite choklad har jag fått men nu sitter jag här ensam. Mina tre små hjärtan sover. Maken jobbar förstås inatt, vår vanliga otur (eller?) Kan knappt minnas vilka högtider vi firat sista åren. Inte för att jag vill kalla denna dagen för en högtid direkt, lite väl kommersialiserat för mig, men 2008 var till exempel första året han var hemma på nyårsafton sedan vi flyttade hit ner. Den julen var han också hemma frånsett juldagsnatten. Jag har annars mer eller mindre vant mig vid ensamheten när barnen somnat och till och med börjat värdesätta den. Slappnar av när jag är ensam. Gör saker som inte blir gjorda annars, som att klistra in bilder i barnens album, surfa, skriva av mig här... Kan inte säga att jag saknar honom och det är väl tragiskt i sig, men allt blir liksom så komplicerat när vi är tillsammans. Beslut ska fattas, om projekt och förvärv och firman och framtiden. Jag orkar inte ta till mig allt längre, vill bara vara och slippa tänka. Önskar att vi kunde känna oss avslappnade tillsammans och ha ett sånt förhållande där tystnaden kan vara njutbar. Där man känner värmen av den andras närvaro. Men så är det inte och nu lever vi här. Såhär. Gilla läget! Jag har ett mantra jag kör ibland, en riktigt fånig sång jag hört för länge sedan går typ såhär "Jag är så lycklig, jag är så lycklig...... måndag, tisdag etc....... hela veckan lång!" För det är jag ju. Lycklig. Som har fått tre mönsterbebisar som växer till fina barn. Som är frisk. Som lever gott. Allt annat är väl lyxproblematik. Man kan inte få allt. Eller?

Fredagstema-närmast hjärtat

Så var det dags igen. Ett väl valt tema. När jag läser det så tänker jag inte i första hand på mina älskade barn och min familj. Jag tänker istället på alla de älskade som inte längre finns här men som jag alltid bär med mig just där. Närmast hjärtat. Min underbara mormor. Min fantastiska faster. Mina kusiner. Min kollega och vän. Mina farbröder, farmor och farfar, gammelmormor. Alla de som blir levande av våra tankar, av vår kvarvarande kärlek.

Min mormor skulle ha blivit 100 år. Åkte 40 mil på skidor varje säsong in i det sista och reste utomlands tre månader årligen, nyomgift och lycklig vid 70 års ålder. Jag önskar att jag kunde bli mer som hon var. Mormor levde livet och prioriterade sig själv och sin egen lycka. Vad andra kanske skulle tycka struntade hon fullständigt i. Hon hade förmågan att få alla att känna sig sedda och uppskattade och var den som alltid kramade lite extra länge, sådär så att man känner sig riktigt älskad och inte bara kramad. Hon var inte perfekt, många skulle säkert kalla henne egoistisk, men hon såg till att hon själv mådde bra och det beundrar jag henne för! Hon var en underbar människa och rycktes plötsligt från oss på grund av en läkares felaktiga bedömning. Det finns mycket bitterhet och sorg kvar här. Även skuldkänslor för att jag inte förmådde rädda henne själv, att jag borde insett hur fel det skulle gå och gjort vad jag kunde för att ändra handläggningen av hennes problem.

Min faster, världens snällaste, som aldrig sa nej. Som ställde upp för alla även med migrän på sin lediga tid. Som lyssnade, tröstade och aldrig aldrig fördömde. Som drabbades så hårt av så orättvis sjukdom och togs ifrån oss, som aldrig fick njuta av pensionärslivet.

Min kollega och vän. Tvilling. Utbildade oss tillsammans. Jobbade tillsammans. Kompetent, ambitiös och snäll. Helt otippat och lika plötsligt mystiskt sjuk. Vi kunde bara stå runtom och se på när hon dog. Bokstavligt talat. Som av en knytnäve i magen går luften ur oss alla och det känns så underligt med hennes tvillingsyster kvar.. som att se henne hela tiden...

Kusinerna, farbröderna... så många som alltför tidigt ryckts ifrån oss på tragiska sätt... stroke före 40, motorcykelolycka, mord, hjärtinfarkt på skotern..... Farmor och farfar er minns jag bara vagt... farfar hade ett sängbord med pengar i en låda, jag fick alltid ta en slant men vågade aldrig ta mer än en femkronorssedel fast där låg femtiolappar... gammelmormor... minns var i köket hon hade kakburken....

Alla var ni älskade och jag saknar er!

Jag har er alltid med mig. Närmast hjärtat.

Nån sorts torsdag

Rubriken anspelar på en bok jag läste som barn.. om hur tokig en dag kan bli, där tjejen tar med sig soppåsen istället för väskan till skolan och sen händer det allt möjligt konstigt. Känt mig sådan många gånger i livet. Förvånad att jag inte fått med mig soppåsen till dagis någon gång, där jag rusar ut med klädpåsar, barn och så... soppåsar...

Så blev det torsdag igen och dagisledigt för barn till föräldralediga. Visst lite debatt i lokalblaskan om just det huruvida dessa barn överhuvudtaget ska få gå på dagis.... kommentarer typ "gråter när tvååringar ska tvingas in på dagis istället för att vara hemme och MYSA med sitt lilla syskon.." Jo hoppsan ja, det skulle inte bli så mycket mysa av! Jag är så glad att vi har dagis de timmar vi har för båda de övriga barnen behöver så mycket mer än en trött mamma som ammar mest hela tiden. Träffa sina kompisar och slippa så påtagligt se hela tiden hur mycket bebisen tar av mamma. Tvååringen är för övrigt den som mest av alla VILL till dagis. Ropar "hurra" och springer ut i hallen. Lika glad när vi ska hem och det är väl tur det annars skulle det förstås kännas lite konstigt. Betackar mig för övrigt för andras tyckande om hur vi ska göra med våra barn. Samma sak med föräldrapenningen. Det är ett väldigt tyckande. Kan väl alla välja själva hur de vill göra! För oss inget alternativ med pappaledigt eftersom min man skulle få max 40% av sin lön istället för min 80%.. Ojämlikt så det förslår, men vi har valt det och jag är uppriktigt sagt inte ledsen för att att jag tagit hela hemmabarnbiten. Men visst känns det tungt att jag hela tiden dessutom känt mig ensam om ANSVARET och det kanske skulle sett annorlunda ut om även han provat på att vara hemma. Nu är det alltid jag som ser till att de har mat och kläder, sover och kommer till respektive från dagis. Känner aldrig att jag kan släppa något av kontrollen. Curlar maximalt och klär till och med på barnen om de ska åka med pappa någonstans, skickar med mellis... Ja jag ser precis hur det låter men det är för barnens skull. För att det ska gå så smidigt som möjligt, för att ingen ska hinna bli grinig och irriterad. För att de inte i onödan ska utsättas för hans rent ut sagt jävliga humör.

Den här torsdagen är rätt ok so far. Maken faktiskt hemma för en gångs skull. Dock lika ensam som vanligt om morgonstök, påklädning och matsäck. Underbart solig dag. Tog oss ut på isen en sväng, men barnen tröttnar ju så snabbt och det blåste lite kallt. Hade hoppats att mellantjejen skulle somna i vagnen men det urartade. Vägrade äta utan att ta av sig vantarna. Trött, hungrig, kalla händer... Slår lillasyster vaken bredvid sig, snor hennes filtar.. Brorsan orkar inte gå hem utan måste dras i pulkan. Får köra båda dubbelvagn och spark.... med skidor... Puh! Ibland undrar man för vems skull man ger sig ut. Men idag kändes det att det var för min egen skull. Riktiga vårkänslor av sol och snöknarr. Blundar och kan nästan låtsas att jag befinner mig 100 mil norrut!

Jag blir tokig..!

Giv mig styrka! Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så irriterad på mina underbara barn, men det blir jag och jag skäms så hemskt mycket för det!

Klockan är inte mer än tio en lördag som idag så känner jag bara att vi måste UT ur huset, eller iallafall så måste BARNEN UT. Blir fullkomligt galen när de springer runt, runt i hela huset och vägrar lyssna på ett ord jag säger. Stora hetsar lilla till att göra allt man inte får. Lilla bara bubblar av skratt och bus. Stora mer lömsk. Minsta vill amma, bäras, bytas så jag hinner inte ingripa i allt som händer. Blir så provocerad till slut så jag säger bara UT...... lägger minsta i vagnen och byltar på alla kläder. Tar med ett par bananer. Andas. Låter de rumla runt i snö, lera, grushögar, whatever.

Skäms för hur jag reagerar. Tänker på alla som förlorat ett barn, eller inte välsignats med några. Jag borde inte skrika och skälla. Fy skäms. Vart tog mitt tålamod vägen???

Fredagstema - väskor

Här kommer så mitt första fredagstema.. skönt att fritt spåna lite om vadsomhelst, som någon annan hittat på. Blir lätt annars bara dystra betraktelser eller beklaganden här märker jag. Beklagar att bilderna blev båda få och av dålig kvalitet. Tiden har inte räckt till mer och det är redan sen timme. Stressad av lillgumman som tydligen vaknat igen...

Så till veckans rubrik. Log omedelbart och stort för mig själv eftersom de enda väskor jag hanterat senaste åren är skötväskor, inget mer fashionabelt. Aldrig ägt en såndär finare handväska. Inte förväntats eller behövt göra heller, med små bebisar kommer man lätt undan med bara skötväskor...



Nåväl den första Emmaljungaväskan har jag nu slitit ut då dragkedjan till slut gick sönder. Den lite mindre använda hardcasen från Babybjörn får jag ta fram igen istället, men den är lite mindre smidig att ha med sig om än väldigt praktisk att ställa ned och hantera "enhänt" som det ju lätt blir med en liten på armen, eller en vagn i handen.

Måste dock säga att det blivit mindre skötväskelogistik ju fler barnen blivit. Jisses, med första gick jag ingenstans utan en packning som skulle klarat oss en vecka i långtbortistan. Nu får lillan vara glad om en blöja slinker med i jackfickan eller brorsans dagispåse. Brukar ta skötväskan med om vi ska ut på stan en dag men då visar det sig inte sällan att den inte gåtts igenom på ett bra tag och kanske bara innehåller urvuxna kläder och reservkalsonger till brorsan eller syrrans ännu för stora blöjor!

Det tveklöst största "väskfyndet" på senare år som jag kan tipsa om är dock denna underbara lilla apryggsäck där apans svans utgör ett "koppel" så att det lilla busiga barnet inte kan försvinna för långt ifrån sin följeslagare. Underbart praktiskt när tjejen precis börjat gå så man slapp hugga tag i och lyfta henne hela tiden. Varit ovärderlig vid besök på nöjes- och djurparker respektive andra ställen med mycket folk och hårda stenar att ramla på.


Nåväl, sammanfattningsvis kan vi väl enas om att väskor är bra att ha. Fyller olika syften i olika faser av livet. Hade min röda portföljliknande läderryggsäck till skolan som liten, kånken fick jag aldrig. Lite hippare på universitetet med diverse oergonomiska axelväskor. Några festfodral till balklänningar. Den gigantiska ryggan till backpackerresorna (min knallrosa). Sen de stora hårda resväskorna till charter med familjen och portföljen till jobbet. Efter det då nämnda skötväskor... följs i rasande fart av dagispåsar, badhuspåsar... gympapåsar (väntar jag ännu på dock)

Väskornas innehåll då.. har ju gått från luktsudd till bindor och lypsyl till blöjor och inotyol. Kan komma på mig själv med att längta efter att röra mig med bara läppglans och mobil...

Ser fram emot våren nu då jag hoppas fynda en snygg lite mer vanlig, vuxen väska. Blöjor kan ju faktiskt tryckas ned i vad som helst. Skötväskan som accesoar känns efter nästan fem år lite uttjatad!

Törnrosa

Somnade ifrån allt igår. Gick ifrån och ammade i sovrummet när de andra två såg på bolibompa. Maken jobbade som vanligt. Hörde som i en dimma hur de bråkade och skrek i TV rummet. Brukar vara så att hon vill ta hans plats i hörnet, respektive att han drar ner henne från soffan på golvet... men jag var bara oförmögen att reagera. Att röra mig. Låg kvar och lät lillan äta klart och vi somnade båda två. Vid nästa titt på klockan hade en halvtimme gått och det var dags att lägga tjejen.

Stoppade henne efter tandborstning och några kissrundor snabbt i spjälsängen där hon alltid tack och lov somnat själv. Grabben däremot tjorvar lite mer... rädd att somna ensam. Vi läste och låg i hans säng med lillan mellan oss men när hon tröttnat och villa äta mer sa jag till sist att nu MÅSTE du somna själv... ammade i vårt sovrum igen och det dröjde förstås inte länge innan han kom tassandes.

Först så blev jag lite irriterad trött som jag var men han sa så sött att "jag följer ju efter er för jag älskar er så mycket... " Varpå han fick lägga sig hos oss och där somnade vi snabbt IGEN typ klockan åtta. Vaknade igen vid tio och klev upp bara för att låsa och släcka. Lämnade köket fullt med intorkad disk och tvätten fick ligga kvar i maskinerna... Imorgon, imorgon.... Haha.

Torsdagar är tuffa för då får barnen inte vara på dagis så det gäller att komma ut och göra något så de inte klättrar på väggarna... Tidig morgon fick jag städa upp kvällsstöket, fixa matsäck och frukost, jaga alla med kläder, amma minstan proppfull och sen tog vi oss i vart fall en sväng ut på Mälaren med vagn och spark. Tyvärr ingen kamera med men det känns alltid bra när vi tagit oss ut nu kan de få uggla inne resten av eftermiddagen. Undrar ibland hur jag gör det, tar mig ut med alla tre alltså, men jag kan lova att jag blir helt slut så det blir förhoppningsvis tidig kväll idag igen..

5 år - en livstid

Summerar de senaste fem åren...

Ett bröllop.
Tre barn, varav ett fött i vecka 27.
Ett missfall.
Köpt hus.
Flyttat 100 mil.
Renoverat hus i två omgångar.
Tvistat med hantverkare i domstol.
Anlagt trädgård.
Förlorat en nära anhörig.
Börjat nytt jobb.
Gjort flera fastighetsaffärer.
Startat aktiebolag.
Maken arbetat utomlands flera längre perioder.

Går jag ytterligare fem år bakåt...
Förlorat ytterligare nära anhörig.
Ett bröllop.
En skilsmässa.
En abort.
Arbetat utomlands.

Mer än under en livstid för många. Ingen tid för reflektion. Jag har dessutom hela tiden haft hela ansvaret för barnen själv medan maken å sin sida axlat hela den tunga ekonomiska bördan själv. Vilka förhållanden skulle överleva och vem skulle orka vara trevlig hela tiden?!

Räknade förresten ut att jag flyttat 27 gånger i mitt liv.

Stjärnögon

Tack Christel http://limesmatte.blogspot.com/ förresten för tänkvärda ord om våra stjärnögda barn.

Den boken måste jag få tag i. Träffade mig rakt i hjärtat, eller kanske maggropen. Jag är så rädd att mina barn inte får vara stjärnögda så länge som de skulle behöva och förtjäna!

Mina egna stjärnögon släcktes någon gång under mellanstadietiden tror jag, med utanförskapet som började då.

Nu ser jag skillnaden på mellanflickan som snart fyller två och pojken som snart blir fem. Flickan är fortfarande stjärnögd, det glittrar och sprudlar om henne. Oförstörd. Öppen. SÅ levnadsglad och bara helt underbar. Trots att hon inte heller helt kunnat undgå sin pappas vredesutbrott så har hon inte drabbats på samma sätt. Men hon har helt klart blivit rädd för honom flera gånger och det kan jag säga att det är fruktansvärt att behöva se den rädslan i sina barns ögon, rädsla för en annan förälder. Vår älskade pojke då. Liten, känslig egentligen fast pappa vill att han ska vara hård och tuff. Fått växa fort med två små systrar och en trött mamma. Fått mycket kärlek men också mycket skäll. Skäll och hårda ord från en far som själv fostrats som man gjorde på 40-talet. Hårt hållen med många regler och jag är rädd att han kuvas snarare än stärks. Mer rädsla för bestraffningar än respekt. Ständiga hot om undantagna privilegier och till och med om att pappa ska försvinna. Sådant som inga barn ska behöva höra. Hans ögon glittrar inte lika ofta längre. Han ser ibland med en tom blick framför sig, svarar "inte vad jag vet" om det mesta.

Det gör så ont att sätta ord på detta så jag kommer inte längre just nu. Jag är inte heller den bästa mamman jag kan vara alla dagar. Tappar tålamodet och när även jag brister och skriker åt honom får jag så fruktansvärt dåligt samvete. För vem har han då, om han inte har mig? Om även jag sviker, hur ensam är han inte då??

Bloggnovis

Märker allt oftare att jag i mitt huvud formulerar texter med tanke på min hemliga blogg. Glädjande eftersom syftet med mitt experiment var just det att jag skulle komma igång med att skriva igen. Den gamla hederliga dagboken föräras allt som oftast inte mer än en trött blick på väg ned i sängen... och där har jag heller aldrig känt att jag kan skriva riktigt vad som helst. Det var ju det andra syftet, ärlighet. Känner att jag har ett uppdämt behov av att slippa låtsas. Bara rakt upp och ner säga allt precis som det är. Inga fasader, inga omskrivningar. Den nakna sanningen. Överkomma alla skamkänslor och till slut kanske våga stå för vem jag är och vad jag blivit. Vem är jag och vad vill jag? Tappat bort det på vägen någonstans. Omkring 80% av mina tankar refuseras omgående. Resterande stöts och blöts ett tag till för att sedan, kanske, bli något om jag ges möjlighet till och orkar sätta mig en stund här på kontoret. Därför hittills inte många "vardagliga" notiser. Kommer kanske. Har ju inte helt fått kläm på det här än ska erkännas. Dock nu anmält mitt intresse för "fredagstemat" som en spark i baken att försöka skriva om lite vad som helst en gång i veckan. Det kan jag behöva! Nu måste jag däremot försöka få sova några timmar. Maken jobbar som vanligt. Alla tre grynen sover samtidigt. Kanske ett inlägg framöver om hur man blir när man inte fått sova ordentligt på fem år...