Sunk och sommartid

Sunkar ihop här. Har inte gjort någonting mer än det absolut nödvändiga sedan helgen. Idag sov jag bara. Fräser åt barnen. Känner mig så oerhört bitter och otacksam.

Sommartid suger, barnen vill ju inte sova! Och jag.. vill bara bli av med dom. De tjafsade ikväll så till slut fick de lägga sig utan läsning vilket ju känns taskigt bara det.

Sen så var han hungrig och fick komma upp och äta ett äpple... men jag satt vid bordet och läste min bok istället för att prata med honom. Som en riktig surkart. Han försökte berätta om saker han drömt och saker han gjort. Men jag lyssnade inte. Stackars barn och skäms på mig som inte klarar av att uppskatta mina välsignelser i livet fullt ut. Skäms!

Dagishuliganen

Vid hämtningen i fredags blev jag inkallad på kontoret av pojkens fröken. Väl där sitter ytterligare en vid datorn. Den stackaren som bad mig komma ser alldeles skärrad ut och darrar lite på rösten. Säger att hon vill berätta något.

När barnen kom in på förmiddagen hade pojken glatt börjat berätta för kompisarna i hallen att han hade lärt sig att slåss och visat hur man kan dra tröjan över huvudet på motståndaren. "Man ska sparka när dom ligger ner. Och så kan man sparka på pungen för det gör JÄTTEONT." Kompisen har stoora ögon och blir imponerad, wow!

Jag håller mig för skratt för hon ser ju verkligen skärrad ut. Berättar att hon frågat VEM han ska slå och då funderade han ett tag och svarade "jamen om nån slår MIG"

Sen har hon känt sig väldigt illa till mods och diskuterat saken med sina kollegor. Nu är hon rädd att pojken ska missuppfatta en lekfull knuff eller dylikt och börja sparka de andra barnen i skrevet. Typ.

Ja vad f-n säger man?! Jag har varit totalt inne på samma antivåldslinje som de tills för något år sedan då pojken kom hem och sa att de stora killarna slagit honom. INGEN hade förstås sett något. Som mamma vaknar ju lejoninnan inombords och sedan dess har jag alltid sagt till honom att det är ok att försvara sig. OM de slår honom ska han försöka ge igen. Djungelns lag råder. Det är så mycket som fröknar aldrig ser och JAG vet hur grymma barn kan vara. Skvallrar man bara så blir det värre nästa gång.

Sen har maken tagit det ett steg längre tyvärr. Sagt att "jag ska lära dig att slåss". Berättat alltför mycket förstås och pojken har med stora ögon sugit åt sig som en svamp. Spännande. Onödigt! Han har så svårt att se pojken som så liten han är utan vill alltid göra honom större, tuffare. Blev själv slagen i skolan och vägrar låta sonen bli ett offer... men har tar i så han skjuter över målet!

Enligt dagis iallafall så är det inte ok att slå tillbaka. Man ska vända andra kinden till. Vi kan inte riktigt mötas där för jag anser fortfarande att självförsvar är fullt förståeligt. Så jag säger det, att jag sagt att man får försvara sig men att maken tyvärr tagit det ett steg längre. Tror inte pojken om att vara kapabel till något av det han pratat om, men det är klart att det kittlar när det får impact bland kompisarna. Hoppas att de inte gör någon stor grej av det. Vår pojke är ju liten och snäll. Aldrig varit den som ställt till bråk. Tvärtom. Nu känns det som att de tycker att jag är en dålig mamma. Och maken en ännu sämre pappa. Väl hemma fick jag försöka få pojken att förstå varför man inte kan berätta allt för fröknarna på dagis. DET kändes ju lite knepigt.

Helgrapporten

Så trött jag är. Sen timme. Ska sätta ord på lite tankar från helgen som gick. Få se hur långt jag orkar.

När pappa kom var jag nervös. Han hade krympt och grånat lite sedan sist. Fyller ju 60 snart. Får ett lite osäkert leende och jag kramar den snöflingefuktiga överrocken. Noterar att han är långhårig. Flint sedan åtminstone 20 år tillbaka men i nacken lockar det sig nu ned mot kragen.

Han går på tå. Jag är på min vakt. Röjer väg och letar fel eller övertramp som kan få maken att gå i taket. Sådant som att gå för långt med skorna på, inte tvätta händerna eller sätta sig med smutsiga byxor i soffan. Allt är obekvämt men vi försöker. Mellan oss hela tiden något outtalat. Pappa aktar sig för att invadera mitt privatliv men han SER och han HÖR. Jag skäms för att jag inte är lycklig. Skäms för att jag inte kan erbjuda mer. Låter honom härja med barnbarnen och vet att jag får ta skit för det sen. Manjana.

Maken försöker. Håller sig undan. Diskuterar vid matbordet och som vanligt vet han ju bäst, pappa är smidig och tar inte strid. Vi äter gott men jag önskar att pojken kunde få berätta om vad han gör på dagis istället.

Emellanåt kommer kommentarer av typen "Snart har du ingen som abonnerar på den där" och pekar på ena handdukshängaren i badrummet. Små pikar och tjuvnyp. Får mig att avstyra en lek som ger samlarbilar lackskador. Som om de är köpta för att bara betraktas av en femåring.

Stänger öronen. Samlar ögonblick. Av en systerlig kram. Av en sportbilageläsande pappa i soffan. Av ett sendraget alfapetspel där pappa vinner som vanligt. Av en promenad till lekparken med morfar och barnbarn som springer i förväg. Ögonblick som så sällan kommer åter. Som varje gång kan vara den sista.

Flickan blir döpt utan större bekymmer men på lunchen efteråt sätter sig pappa längst ifrån oss och det stinger till i hjärtat. Vi ser på varandra då och då men kan ju inte prata alls. Undrar vad han tänker på. Saknar det. Det är många år sedan jag visste vad han tänkte på.

Söndagen kommer. Maken flyr till sitt jobb och gästerna åker. Jag sörjer och städar upp. Plötsligt är han hemma när jag kommer upp från tvättstugan. Står lutad mot väggen i hallen och gråter okontrollerat, får inte fram orden. Kommer så småningom in, är kraftigt yrslig och kräks. Berättar osammanghängande att han svimmat bakom ratten men lyckats stanna på en busshållplats. Mina känslor är svåra att beskriva. Har aldrig sett honom gråta och förstår att det här är allvarligt. Vi tänker båda på samma möjliga diagnoser förstås men vet ju också utan att behöva diskutera saken att han aldrig skulle åka in utan att vara medvetslös. Timmarna tickar sakta och tusen tankar hinner passera. Han är rädd men säger även att det ju vore bäst för mig om han dog. Yrseln håller i sig ett par timmar och han kräks ett par gånger till innan han somnar. Jag har fullt upp med barnen men går och kollar att han lever med jämna mellanrum. När han börjar ropa till barnen och fråga vad f-n de håller på med förstår jag att det är över. Lättnad men samtidigt irritation. Någon inom mig tycker nog att det vore lika skönt bli av med honom. Någon inom mig tycker väldigt synd om honom. Någon inom mig tycker ännu om honom. Alla önskar vi att allt var annorlunda.

Vi enas om att han mest sannolikt är utbränd. Imorse så åkte han igen, för att jobba ännu mer. Ingen har ringt hemifrån.

Tårar har torkat på kinderna. Nu går jag och lägger mig.

Mitt straff...

...för att jag smet in på kontoret blev detta. Hahaha. Men jag iddes faktiskt inte ens bli arg. Parkerade mellantjejen i lekhagen medan jag sopade upp. Pojken var ursinnigt arg på henne. Fick be honom sluta skrika. Det är ju lika mycket flingor på golvet ändå, eller hur. Det kunde han ju inte annat än att hålla med om.

Så, vad lärde jag mig? Ingenting. För nu sitter jag här igen. Med stängd dörr. Nickelodeon som barnvakt. Usch så lågt. Latmask. Latmamma.

Rätt nöjd ändå med att jag inte tappat fattningen än idag men det är klart att det är väl för att jag gömmer mig istället. Hm.

Apropå mat

Ett minne från i somras dök upp. Maken i Afrika. Många frågor runtomkring oss. Jag försökte förklara för pojken att många i Afrika inte har någon mat att äta varpå han utbrister: "Jamen, då får de äta GODIS varje dag!"

Snickaren

Han var här nyss och bytte vår reklamerade diskmaskinslucka. Igen. Mellantjejen pekar och säger "pappa". Haha. Fast sen när hon inser sitt misstag blir hon jätteblyg och jag får bära henne tills han har gått.

Så tomt!!

TOM. Det är vad jag kan komma på just nu. Det känns oerhört tomt.

Pappa och syster åkte igår vid lunchtid och maken har precis åkt iväg för en veckas uppdrag. Nu är det lillan och jag. Det blåser ute i solskenet. Klockan tickar allt snabbare mot dagishämtning och vi har inte lunchat ännu.

Tankarna snurrar i huvudet och jag försöker samla ihop något att dela med mig av. Det finns mycket att smälta.

Själva dopet gick bra fast hon gallskrek, lättade upp lite faktiskt då behövde vi inte ta så allvarligt på allt han sa kändes det som. Kunde stå där och hoppa och småle lite. HA. Allt runtomkring.. ojoj jag får nog återkomma! Vi är så hungriga. Jag vet inte var jag ska börja...

Stor kram till alla som bryr sig om att titta in här. Det är så skönt att veta att det finns någon.

Fredagstema-om jag vann...

Tio miljoner! Räcker inte långt var min spontana tanke.

Faktiskt. Så känns det tyvärr.

Jag skulle börja med att göra oss skuldfria och då är hälften borta. Bara sådär! Vips liksom.

Jag skulle göra detsamma för mina föräldrar och min svärmor vilket skulle kosta en miljon till.

Tja, sen skulle jag avsätta en halv miljon vardera till barnens studier och då är det plötsligt bara... få se nu.... 2 500 000 kvar.

"Vad får man för det" som man brukade fråga i kiosken när man hittat en slant på gatan. Ja inte ett helt nytt liv eller arbetsfri tillvaro iallafall men nu när man är skuldfri så skulle man kunna leva rätt gott på sitt lilla arbete och framförallt känna att man har råd att ta sig mer TID. Ni vet det där dyrbara som ju inte går att köpa i sig.

En enklare, fungerande vardag och råd att vara ledig så mycket det går. DET eftersträvar jag. Att slippa oro för om taket skulle läcka och andra sådana trivialiteter. Att kunna göra de resor man vill göra utan att vända på kronorna. Att slippa tänka på att det kan bli kärvt som pensionär. Att slippa tänka på om man har råd att behålla huset vid en skilsmässa. Alla sådana där praktiska saker som kan göra att man sover sämre. DET vore skönt att slippa om jag vann tio miljoner. Eller iallfall EN miljon...! Tack.

Nyklippt!

Frissan sa att jag har ett vackert ansikte och jag höll på att börja gråta där jag satt.

Låter så löjligt, men hon rörde vid nånting därinne och jag kände mig sedd. Patetiskt.

Nu kan jag inte sluta tänka på det, nästan som om jag vore kär i henne.

Fatta vilket lätt offer jag skulle vara om rätt karl började flirta lite!

Högtflygande helgplaner

På lördag är det dags för minstingen att renas från synd och bli katolik. Eller i vart fall döpt i katolska kyrkan då. Det där med arvssynden är det jag har svårast att smälta med katolicismen, men i övrigt känns det ok fast jag bara är en vanlig "hednisk protestant".

Tyvärr så är det är ganska mycket hyckleri över hela grejen för maken är då minsann ingen god katolik, inte senaste tio åren iallafall. Men, det känns som att vi gjorde vägvalet med första barnet och nu vill jag ändå göra likadant för alla tre. Vi får väl ta ställning till om de ska få lämna katolska kyrkan senare kanske. Att pojken ska börja läsa på helgerna när han börjar skolan känns inte helt hundra faktiskt.

Maken själv tyckte bara det var pest då han var liten, att missa Hacke hackspett på lördagarna klockan tio... Det var ju på den tiden når det inte fanns annat tecknat att titta på. Ever. DET kan vår son INTE greppa. Vaddå liksom?? För att stränga nunnan syster Sixta bannade honom över att han inte kunde hela Fader Vår. Hon lever än faktiskt, tandlös och hur gullig som helst. Så, idag har vi har ingen egentlig kyrkotillhörighet, visar oss möjligen vid julbasaren. Och förstås när det kommit fler barn som behöver döpas.. då får man krypa till korset liksom. Maken skäms för att han inte biktat sig på tio år. Det kan han göra tycker jag, skämmas alltså. Den bikten skulle ju vara i evigheter... haha.

Pappa kommer hit till dopet. Min lillasyster också. I övrigt blir det bara makens släkt. Litet. Att pappa kommer känns nervöst. Han har inte varit här på två år. Både mamma och pappa kom på besök när mellanflickan var nyfödd och det slutade med att de reste de hem i förtid, bokade om biljetterna fast de bara skulle vara här tre dagar..! Allt på grund av maken förstås. Han fick spel och skällde ut mig. Jag är så van så jag minns inte ens vad det handlade om... men, visst han skrek och han var nedvärderande. Resten minns jag dock alltför väl. Hur mamma och pappa satt i vardagsrummet intill och man kunde ta på tystnaden därinne. Hur oerhört obehagligt det blev. Mamma fick sådan ångest så de bara kände att de måste hem, fast maken skulle jobba resten av tiden de hade här. Så jag packade in barnen och skjutsade dem till flyget.

F-n, egentligen så kände jag mig övergiven där och då. Att de var fega som inte stod upp för mig istället. Jag menar, maken med sitt temperament.. det finns inte på kartan att HAN hade låtit någon tala till SINA döttrar på det viset. Deras pojkvänner kommer inte få det lätt det kan jag lova! Men i min familj där är man konflikträdd. Gömmer sig, tystar ned, åker hem... Sen så pratar vi inte mer om det! Så, mamma lär aldrig komma hit mer och det är ju inte bara för att hon är sjuk och egentligen inte orkar med resan. Pappa hade jag inte heller räknat med men när han hörde att lillasyster kommer så hakade han på. Syrran är den som besökt oss mest av alla, haft henne som barnflicka ett par somrar och det har funkat, men då har ju inte maken varit hemma nästan alls. Hon är smidig också och han gillar henne så det brukar gå bra.

Nu hoppas jag bara så innerligt att övriga inblandade kan hålla sig lugna. Att maken inte ska gå i taket och att pappa ska trivas trots allt och inte vara för obekväm. En sak är säker, jag kommer att vara på helspänn tills helgen är över. Själva dopet blir liksom en parentes och det känns lite sorgligt. Ytterligare en föreställning som ska avklaras bara.

Reunion

När man träffar någon som man känt länge, riktigt länge, men träffar sällan. Då liksom kommer livet ikapp. Man känner efter. Reflekterar över vad som hänt och inte hänt sedan sist. Jämför. Inser att jag känner mig lika sorgsen som förut. Att inget förändrats. På den fronten.

En resa

Sitter ensam på ett tåg

Reser mellan världar

Betraktar människor, möten

Plötsligt slår det mig

Att this is it

Livet

Vi får bara en chans

This is it...

Fredagstema-mitt smultronställe

Gud vad jag har fått fundera!

Önskar att jag hade en sån där underbar plats att beskriva, dit där jag åker och samlar kraft med jämna mellanrum. Skärgårdsön, fäbodvallen, fjällstugan... men det känns inte som om jag HAR något riktigt smultronställe... och det känns bara SÅ tråkigt!

Försöker känna efter var jag kan slappna av och vara mig själv, bara vara... och det närmaste jag kommer är nog hemma hos mamma och pappa. Inte just MED dem, men DÄR.

Att promenera längs grusvägen i värmande sol och bara höra knastret under skorna. Se brisen krusa vattenytan på sjön man vet är för kall och algig för att bada i men tycka att det är vackert ändå. Gå otroligt fult klädd men veta att sannolikheten att någon kommer förbi är så låg att det inte spelar någon roll. Inte ägna en tanke åt middagen för man vet att pappa fixar biffen så småningom. Eller åtminstone korven...

Där är lite som en egen värld där tiden stannat. Pappa gör sina små utbrytningar då och då för att lämna in travet och handla mat... men jag, jag bara gömmer mig från allt och alla. Sparkar grästuvor, smäller mygg och plockar hallon. I några dagar, sen börjar det kännas jobbigt och instängt. MEN, jag HAR slappnat av. Trots mamma, trots pappa och trots myggen.

Nästa plats jag kommer att tänka på är min morfars gård i Jämtland. Där tillbringade jag alla mina barndomssomrar. Därifrån minns jag hur vi jagade fåren, matade geten med utsmugglat knäckebröd tills han började prutta, gömde oss i höet så min bästis fick en högaffel i axeln, proppade i oss svarthalstrad obenad abborre och ramlade ur båten. Där står också tiden stilla på något vis. Där finns det ro.

Vi hade glädjen att kunna åka dit och jaga året innan vi fick vårt första barn och jag minns med tacksamhet den första morgonen på passet. Att bara sitta där när solen går upp och se frosten tina från grässtråna. Det finns inget närmare. Så nära naturen, så nära sig själv. Sen behövs det ingen älg och det fick vi ingen heller.

Två platser i mitt liv alltså, som jag kan sakna och längta till. Jag önskar att jag hade en sådan plats lite närmare intill. För visst tror jag att man kan hitta nya smultronställen om man bara har ögonen och sinnena öppna.

En lista..

Hm, precis som Taina så kopierade jag Mariannes lista... och jag hade faktiskt fyllt i allt innan jag såg din Taina!

Höger- eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Trött, hungrig och irriterad
Är det nåt du absolut inte äter: Inälvsmat och surströmming.
Kläder just nu: Grå långkalsonger och ett rosa linne
Musik just nu: Barnskrik
Vad sa du senast: Sluta kasta klossar!
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja: Framtiden
Längd och vikt: 162,5 och kanske kring 60 kg (hoppas det inte är mer iaf)
Hur många kuddar sover du med: Två varav en under huvudet.
Favoritväder: Soligt och ljummet.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: Kniv, eldstål och vatten
Spelar du nåt instrument: Nej. Men jag spelade piano när jag var yngre.
Morgon- eller nattmänniska: Numer påtvingad morgonmänniska. Alltid trött.
Spara eller slösa: Slösa...
Vem är viktigast för dig: Mina barn!
Bästa film: Breaking the Waves
Tror på liv på andra planeter: Ja...
Kommer du ihåg din första kärlek: Ja. Är väl ingen kärlek annars!?
Har du några homosexuella vänner: Inte vad jag vet faktiskt
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Ja.
Hur många barn har du/vill du ha: Tre än så länge
Bio eller promenad: Bio men gärna med promenad efteråt för att begrunda filmen
Snarkar du? Sällan
Rädd för insekter? Nej
Äckligaste insekten: Kackerlackor
Bästa bok? Den som jag ska skriva
Vad vill du jobba som? Något annat
Pizza eller hamburgare? Pizza
Stökigt eller välstädat? Stökigt. Inte för att jag gillar det men för att jag är lat.
Gungar du på stolen? Nej, varför det?
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy jump? Nej, iallafall inte nu längre
Hur många syskon har du? Två
Vad är du mest rädd för? Att mista mina barn
Är du rädd för blod? Nejnej
Saltar du på maten? Nej
Gillar du att sjunga? Nej
Vilket gymnasieprogram gick du och varför? Teknisk för att det var svårt.
Anser du att du är stark? Nej
Brukar du sola? Nej!!
Vad gör du om du får hicka? Väntar på att det ska gå över
Röker du? Nej! Avskyr rök.
Snusar du? Nej!
Kaffe, te eller inget? Inget.

AVUNDSJUK

Jag är så avundsjuk.

På alla lyckliga människor.

Särskilt alla lyckligt gifta människor.

Alla älskade älskanden som bara lever sitt liv och är glada och mår bra tillsammans.

Varför ska det vara så svårt för mig?

Varför ska JAG alltid göra det så svårt för mig?

Jag blir GRÖN. Grönare. Grönast.

Torsdag igen

...och dagisfritt. Vad ÄR det för fel på mig som inte vill ha barnen hemma..?!

Våra första snödroppar. Fast jag ser nu att det blev en oskarp bild tyvärr. Flickan var så sugen på att leta blommor, hon tyckte vi skulle SMYGA på dom. Sen fick hon hälsa på en hund som gick förbi vårt hus och då var lyckan stor.

Annars... soligt, BLÅSIGT! Barnen hittade en sandlåda på gräsmattan. Sparar er detaljerna men det fanns en sandhög kvar under snön tydligen. Så, de var ju glada. Sandiga. Leriga. Skönt med två tvättmaskiner. Mindre skönt att inte ha någon groventre. DET är verkligen surt.

Eftermiddagsplanen sprack då pojkens kompis mammas bli gick sönder.. så han är lite besviken. Tjejerna sover ännu. Sugen på att joina dem men har för mycket att stå i.

Känner att jag börjar varva upp lite inför imorgon kväll. Då kommer han hem. Undrar vilket humör han är på. Om det blir bråk. Eller inte. Önskar att jag bara kunde se fram emot att han kommer hem, men det var länge sedan. Nuförtiden är det mest nervöst och det känns ju inte riktigt bra. Har jag städat tillräckligt, plockat undan rätt saker och handlat det han vill äta? Ska bort själv på lördag och det får jag säkert äta upp. Men det skiter jag i. Det ska bli roligt. Tyvärr kommer det nog ändå kännas lite jobbigt att lämna barnen för tänk om han inte är snäll...

Dagens hyss

Känner mig som Emils mamma!

Lillasyster springer genom hela huset med leriga stövlar.

Storebror öppnar fönstret så att lillasyster kan kasta ut leksaker i rabatten.

Lillasyster klättrar upp på barstol och hittar en permanent kalligrafipenna (var kom den ifrån?). Hinner dekorera sina armar, en banan, en grapefrukt, två äpplen och inte minst vår köksö av massiv "rökt" ask. Tack Gud för Depend acetonfri nackellacksremover.

Storebror lyfter upp lillasyster så att hon når en falukorv på köksbänken. Denna inmundigas i vardagsrummet.

Storebror fyller sitt till rymdraket ombyggda legoflygplan med infångade myror.

Lillasyster häller ut sin blåbärssmoothie på vardagsrumsgolvet.

Storebror sätter på TVn, höjer ljudet, låser in fjärrkontrollerna och gömmer nyckeln.

Storebror sätter sig på lillasyster så att hon kräks.

Storebror slår lillasyster.

Lillasyster biter storebror.

Storebror sätter sig i min favoritfåtölj och kissar på sig.

Lillasyster lägger sig på minisyster och klöser henne.

...och JA, jag lovar, jag var faktiskt hemma hela tiden.

Häxan Surtant

Ångest, ångest, ångest. Idag blev jag sådär elak igen.

Jag som alltid sett ner på de som skriker och fräser åt barnen. Haft en något (?!) stereotyp bild av den lågutbildade, kedjerökande, överviktiga kvinnan som inte förtjänar att HA barn. Som inte FÖRSTÅR att bemöta dom på rätt sätt. Hybris. Gud jag vet att alla säger att det ÄR normal att känna såhär ibland men... för mig är det ett sådant grymt misslyckande.

Brottas med de mest förbjudna tankarna. Alltså... ibland så vill jag bara SLÅ honom. Jag ser inte ens min lilla änglapojke genom trotset och uppnosigheten längre utan i de värsta stunderna bara en riktigt irriterande, äcklig jävla skitunge. Han provocerar mig så att det kryper under skinnet. Jag trodde inte att man kunde känna såhär och vara riktigt funtad. Kanske är jag inte det längre. Kanske håller jag på att tappa all sans och vett?

Stackars barn. Nu sover alla tre och ser så oskyldiga ut, mina änglar. Visst finns dom!

Myrornas krig

Svartmyrorna har hittat in i huset.

Tvååringen har lärt sig ett nytt ord.

Hon springer runt här och ropar: "döda, döda, döda" och klämmer dom med tummarna...

Dagislockout

Fick precis veta att vi inte får någon dagisplats till lillan förrän augusti 2010...! Himmel vad det känns lååångt dit helt plötsligt. Har ju redan varit hemma i fem år minus tre månaders arbete mellan tvåan och trean...

Problemet är att hon inte fyllt ett år vid höstens intag och då inte KAN skrivas in. Sex veckor senare när hon fyller ett så är det ju fullt förstås och vi kan bara hoppas på att någon flyttar under våren vilket ju inte är så sannolikt. Eller dör.. vilket Gud förbjude och väl förhoppningsvis är ännu mindre sannolikt.

Vårt dagis är ett privat AB och har mycket sällan intag annat än i augusti när de äldsta går till förskoleklassen. MEN jag kan inte låta bli att känna att med lite goodwill kunde hon ha sparat en plats till oss. Minus två månadsavgifter går hon inte i konkurs på och jag vet att hon gjort det förr. Men människan har sina favoriter dit jag inte hör... JAG hör till kategorin lite osmidiga föräldrar som kritiserar öppet om något inte är bra. I och för sig säger de sig välkomna en rak kommunikation, men det förutsätter liksom att man sväljer allt i deras pedagogik med hull och hår.

Missförstå mig rätt jag tycker de är SUPER med sin Reggio Emilia profil och barnen älskar det. Bäst är att de verkligen lyckas med att SE alla barn för vilka de är. MEN ibland känns det lite som en frikyrkoförsamling i det att allt ska bara tas emot med halleluja utan frågetecken. Blir inte bättre av att maken förstås är ännu osmidigare och lyckades skälla ut henne då jag låg på BB.

Nåväl. Under har skett förr. Hoppas det blir plats för henne nästa vår. Jag är ärligt talat skitless på det här 9-14 köret. Svårt få i dem frukost före och sen får man hämta tokhungriga och trötta barn. Idealet vore 8-15. Samtidigt är jag medveten om att det i vår kommun är så mycket bättre än på andra ställen. Vi har ju 5 timmar 4 dagar i veckan. Men ett och ett halvt år till... Nej det vill jag inte tänka mer på just nu!

Gipstricket

Jag gillar gipstavlor!

Till mindre avtryck har jag tidigare använt färdiga kartongramar från Panduro, men nu försöker jag få till en större tavla med alla tre barnens fötter eller händer. Det går inte så bra.

Svårt med formen och de blir antingen för tunga eller för tunna så de spricker. Hm. Till den på bilden tog jag locket från en skokartong och klämde ner trolldegen i, det gick väl sisådär men sen sprack den förstås.

Gipstips?

Mor, lilla mor...

En tid nu har jag funderat på att jag vill skriva något om mamma. Vi har ett lite komplicerat förhållande och jag tror det färgat mig en hel del. Inser det mer och mer.

Min mamma har varit sjuk så länge jag kan minnas. Jag är äldst och mina syskon ganska mycket yngre än jag. Minns att vi en period till och med hade hemtjänst från kommunen för att mamma inte klarade av att städa och laga mat. Pappa jobbade ju en hel del. Efter skolan gick jag ibland till dagis och höll mina småsyskon sällskap där, kunde sitta och läsa böcker för alla barnen medan fröknarna drack kaffe. Det är iallafall den minnesbild jag har..

Jag är nog egentligen ganska arg på mamma, som liksom aldrig kunnat vara en mamma för mig. Vi har aldrig pratat på riktigt, bara tillrättalagt. Jag har alltid känt att jag måste skydda henne från min verklighet, att hon inte klarar av att ta till sig det. Jag har därför aldrig heller kunnat anförtro mig åt henne. Det känns så sorgligt. Jag inser bara mer hur ensam jag alltid varit och ännu är.

Under långa perioder har vi knappt haft någon kontakt. Speciellt när jag haft det jobbigt har jag inte orkat höra av mig. Inte orkat hålla masken. Prata väder och hunden och bara liksom tack bra. Irriterat mig på alla hennes naiva kommentarer och fåniga frågor. Skämts för att jag borde ju veta bättre. VET att det är sjukdomen som färgat henne, att hon vill så väl ändå. Ändå blivit irriterad, arg. Tror jag känner mig lite övergiven, speciellt sedan jag fått barn själv. Förstår kanske mer vad jag saknat, var tomhetskänslan kommer ifrån. Är det här en av anledningarna till att jag har så svårt att lita på andra, att jag hela tiden måste klara mig själv?

Sista tiden har vi faktiskt pratat lite mer. Jag ringer och berättar om barnen och det är skönt att hon kan lyssna på det iallafall. Vet hur mycket det betyder för henne. Men det är samtidigt en smärtsam påminnelse varje gång om allt det som hon INTE är för mig. Liksom om mitt dåliga samvete för att vi bor så långt borta och att hon kanske inte lever så länge till. Lilla mamma, jag älskar dig!

Så jävla dum...

....kände jag mig i fredags när jag på dagis träffade en av de andra dagismammorna jag inte sett sedan i fjol.

Vi var gravida samtidigt under inskolningen av våra små i höstas, jag beräknad i oktober och hon i december. Klickade verkligen och jag såg fram emot att kunna umgås under kommande föräldraledighet.

Nu sitter jag inne i byggrummet och väntar på att mina två ska kunna slita sig från jättelegotornet när hon kommer för att hämta sin S. Jag utbrister glatt:


-HEJ, GRATTIS får man väl säga?!

-Öh, va?

-Ja, det har väl blivit bebis menar jag..?!

-Öh, nä. Jag förlorade barnet under förlossningen. Plötslig fosterdöd.

Så jävla dum. Så jävla billig kände jag mig. Hade inget hört och inte ens tänkt tanken på att allt inte gått bra. JAG om någon borde väl ha lärt mig att man inget kan ta för givet här i livet. Var ju själv nära att förlora mitt första i vecka 27.

Jag började nästan gråta och hon berättade lite mer men skyndade sig sen iväg. Kan inte sluta tänka på henne. Skäms för att jag var så klumpig. Återigen påmind om hur tacksam jag ska vara för mina tre friska barn och att livet är så oberäkneligt...

På bilden mina egna darlings i favoritkostymerna.

Vårkänslor

Gud så skönt det är att bara ANDAS ute nu. Blunda och låta solen lysa genom ögonlocken. I denna rödfärgade, snödroppsdoftande värld kan jag, några sekunder åt gången, känna att jag laddar batterierna - om än så lite.

Satt på altantrappan och drömde mig bort när det blev så där oroväckande tyst. Ni vet, när barnen antingen har försvunnit eller gör något som är så gruvligt fel eller farligt att det inte vågar låta sig höras.

Ahhrg... runt knuten, nedanför en bortgrävd slänt ligger de och rullar i den enda vattenpölen som hunnit visa sig. Inte hela världen. MEN, våren medför tyvärr en hel del måsten vad gäller vår tomt. Skönt var det när snön dolde allt och det såg riktigt prydligt ut. Det som tinar fram är inget annat än en smärtsam påminnelse om ett något förhastat grävarbete som på ett underligt sätt tog med sig det mesta av gräsmatta, buskar och inte minst häcken mot gatan. NU ångrar vi tilltaget och får se fram emot ytterligare grävningar, stenarbeten och planteringar. Samt konstant leriga barn. Som man sår får man skörda heter det väl.

Nåväl, de senaste dagarna har varit... helt ok. Maken har ansträngt sig för att inte tappa fattningen. Bett mig gå undan istället för att brisera som en splitterbomb. Köpt tulpaner. Lagat mat. Vet inte varför. Antar att han i sin just nu väldigt pressade jobbsituation inser att det inte är så smart att klippa helt med de få som faktiskt ändå bryr sig om honom. Han mår oerhört dåligt på arbetsplatsen och det är bland annat det i kombination med ekonomisk press som ofta går ut över alla andra omkring honom. Blir förstås inte bättre av att han saknar alla, som jag anser, normala spärrar för hur man beter sig mot andra människor. Säger åt pojken att slå lillasyster så fort hon retas. Som om allt ska lösas med våld. Känns som allt jag jobbar för raseras med jämna mellanrum.

Veckan framför oss är vi "home alone". Skäms inte längre för att jag inte saknar honom nämnvärt. Känner att jag slappnar av när han är bortrest. Jag får helt andra saker gjorda. Det tunga är barnen som tjatar och frågar och testar lite extra. Kvällarna med 3 mot 1 läge är inte heller roliga! Men våren, den älskade våren... kanske kan göra det lite lättare. Vi tar en dag i taget.

Fredagstema-Min drömdag

Min drömdag. Dröm. Dag. Som i en dröm?

Det skulle kunna vara var som helst, när som helst.

Alla fem.

Vi behöver inte göra något speciellt, inte åka någonstans.

Det är känslan jag längtar efter och drömmer mig tillbaka till. Den där känslan.

Av lugn.

Av harmoni.

Av ren och skär lycka.

Bara EN hel dag. Utan tjafs. Utan bråk. Utan arga, hårda ord.

Kanske också utan kräk-, kiss- och bajsolyckor och med en hel natts sömn i bagaget...

Det skulle kunna vara vilken dag som helst.

Men för mig, just nu, bara något att drömma om.

Tjejbaciller

Rädd att pojken känner att han måste välja sida. "Hatar flickor!" säger han. För killar ska hålla ihop. Slår och sparkar mig och vill inte ha min hjälp med något. Når inte fram till honom längre. Smärtsamt få honom att inse att pappa inte är den han kommer kunna räkna med i längden.

Ostmordet

Maken har glömt osten framme. Jag har inte ställt in den utan istället stekt mat alldeles bredvid. Får en sur kommentar typ "jaha, här har osten svettats ihjäl..." Sonen som sitter på sitt golv och bygger med lego lyfter på huvudet och replikerar snabbt med bister röst "Jag hoppas DU är nöjd nu mamma när du har dödat osten!"

Drömmar?

Kattis Ahlström ska visst ha en talkshow nu också. Såg en trailer där hon sa typ " hur ska man kunna tala om för någon vad man själv har för mål och drömmar om man tappat bort dom någonstans på vägen?" Så är det ju. Jag har tappat bort det på vägen eller aldrig haft några. Jag kan inte svara på frågan om vad mina drömmar är. Clueless. Scary.

Fakiren

Jag tror att jag min vana trogen fortsätter att plåga mig själv, att gå den långa vägen för att "som man bäddar får man ligga" eller "har man satt fan i båten" typ. Kan tänka att det här är mitt straff för vad jag gjorde mot min exman och eftersom jag gjorde honom så illa så förtjänar jag inget bättre.

Lider så fruktansvärt med pojken. Han sa glatt till sin far igår att "du kan ju bara säga förlåt, det brukar JAG göra till mamma!". Hur ska han kunna förstå att pappa inte vill säga förlåt. Utbrister när han fått höra att han får komma och hälsa på honom sen när han flyttat "men jag kan inte cykla så LÅNGT pappa!"

Återstår att se om han verkligen flyttar den här gången. Det känns faktiskt som att det kan bli så nu till slut efter alla turer. Finns verkligen inget kvar mellan oss. Jag vet inte varför jag stretar emot och vägrar inse faktum. Stoppar huvudet i sanden som jag fått lära mig hemifrån antar jag.

Skilsmässa är ett misslyckande för mig. Ville verkligen inte hamna i 35+ byta-partner-och-barn-med-varandra karusellen. Vill inte behöva erkänna att jag misslyckats IGEN. Att jag lämnade mitt ex för något som blev så dåligt. Dubbelt misslyckande. Skam. Om jag varit ensam tills nu så är det heller ingenting mot vad som då komma skall. Jag har ju ingen här, här finns bara hans släktingar. På min avbytarbänk gapar det tomt. Hela min identitet i den här staden bygger på att jag är gift med HAN och bor HÄR. Kan inte lämna stan med barnen men måste ändå flytta för här är för dyrt att bo kvar själv. Kanske är jag också lite lat och bekväm. bara tanken på att ta itu med packning och försäljningar känns svindlande, avgrundsdjup och skrämmande. För att inte tala om det här med vårdnaden. Jag vågar inte ens tänka på hur det ska bli om han kräver växelvis boende. Förtränger det tills vidare. Har inte kapacitet för mer. Det börjar likna ERROR.

Går omkring som en zombie med frånvarande blick. Anstränger mig för att le tillbaka när lillgrynet glittrar och kiknar av skratt. Handlar, tvättar och plockar. I eftermiddag ska pojken ha med sig kompisar hem från dagis och det känns bara jobbigt. Gör det bara för att han inte ska bli utanför, han måste ju få bjuda igen. För mig innebär det bara ännu en krävande teaterföreställning.

Magnolior

Jag hade flera uppslag till mer genomtänkta inlägg när jag satte mig här, men nu sitter jag bara här och gråter och allt rinner av mig. Gråter för att jag fått så många snälla kommentarer. För att det finns de som bryr sig. Inser att det länge varit så att jag distanserat mig för att hålla ihop. Att en hand på axeln kanske kunnat få fasaden att rämna, makeupen att spricka och tårarna att krypa fram. Bättre att hålla sig på sin kant, vara neutral och lite lagom kylig. Inte låta någon krypa under skinnet. Inte visa svaghet. Inte... Varför? Varför har jag så svårt att lita på andra människor?

Någon skrev att livet är inte så lätt just nu. Nej, tänkte jag, det är sant men när fan har det varit lätt? Egentligen? NÄR kändes det lätt senast? NÄR var jag lycklig senast?

Riktigt, riktigt lycklig har jag nog inte varit sedan 1999. Sen har det funnit lyckliga stunder, javisst, som när barnen föddes till exempel. Men inte mer, inte mycket mer.

Insåg när jag funderade över detta att jag aldrig valt den enkla vägen, alltid gjort det lite svårt för mig. Sökt utmaningar eller bara ägnat mig åt självplågeri? Valde det svåraste jag kunde komma på i utbildningsväg, inte för att det var en dröm så mycket som för att det kändes gediget och eftersträvansvärt. Det var ju så många andra som ville så då måste det väl vara något bra?! Botade (?) min vatten- och fiskskräck genom att börja dyka. Till exempel.

Jag tycker mycket om magnolior. De är vackra i all sin enkelhet och ensamhet. Sköra men samtidigt kraftfulla.

Last baby blues

Läste i Vi Föräldrar om fenomenet och det träffade mig rätt i hjärtat. Visst är det så. Visst var det vad jag anade när mellanflickan kommit, att jag kunde inte för mitt liv säga att hon skulle vara den sista, det kändes bara FÖR sorgligt.

Sen var det väl lite förhastat att det blev så tätt (19 mån) till lilltjejen men det kändes som att det spelar ingen roll bara jag vet att jag kan få fler, det får inte vara slut!

NU vet jag inte riktigt. Samma känsla finns där, att jag har svårt att se henne som min sista bebis, men med sorg i hjärtat så vet jag ändå att det nog sannolikt är fallet. Tror helt enkelt inte att jag orkar mer. Iallafall inte på några år. Känner mig helt slut och vill ju räcka till för allihopa. Och sen, ja då närmar jag mig 40 och det blir helt enkelt försent till slut...

IS THIS IT?! Ska jag aldrig mer köpa småblöjor, inga storlekar under 68?

Första tanden tittade fram häromdagen förresten! Nu måste jag gå och sniffa lite på henne, hon verkar ha somnat för natten på vår säng... Det var snopet för vi har inte gjort kvällsrutinen ännu, hon slumrade till och jag skulle bara passa på att smita in här... men hon får väl sova vidare otvättad då..... jag drar av strumpbyxorna och lägger mig bredvid henne. Hennes strumpbyxor vill säga.

Fredagstema-min bloggplats

Ja så var det dags igen. Denna månad är det tydligen en pitetjej som utmanar oss http://pitetjej.webblogg.se/ och det känns lite extra kul eftersom jag själv föddes i just Piteå i början på sjuttiotalet. Där finns också oerhört många vackra bilder som får mig att längta norrut!

Temat för dagen är min bloggplats och här sitter jag nu. Litet gröntapetserat kontor med fönster mot vår altan och äppelträd. Laptopen brukar inte stå här men just idag är det den jag använder eftersom bara den var virusskyddad för tillfället. Som ni ser har jag ett skelett till sällskap och i bokhyllan finns fler benmodeller... och lite bilder på barnen. Skrivbordet brukar alltid vara översvämmat av viktiga och lika oviktiga papper, vi är hopplösa på att hålla ordning härinne. Det stora skrivbordet blir liksom en avstjälpningsplats för allt som inte kan eller ska ligga kvar ute på köksön där det först hamnar. Igår när jag rensade lite dök det upp knivar, en tumstock, leksakstrummor, skruvdragare och en basketboll. Bland annat.

Jag bloggar nästan uteslutande på dagtid då det bara är jag och lillgrynet hemma. De större barnen gör det nästintill omöjligt att gå in här för då passar de på att slå ihjäl varandra eller riva huset och maken, ja han vet ju inte om att jag bloggar överhuvudtaget. Så jag bloggar i hemlighet och ensamhet. Just nu under dagistid när lillan sover. Det kan också hända att jag smyger in här någon sen kväll då alla barn sover och maken jobbar.

Som jag skrivit om tidigare så började jag ju blogga här lite som ett spontant infall efter att ha halkat in på andras bloggar som jag läst. Aldrig förstått tidigare varför man vill lägga ut sitt liv på internet eftersom jag är en väldigt privat person. Men, jag bestämde mig för att prova och att göra så helt anonymt för att verkligen kunna skriva om vad som helst. Jag har märkt att det för mig har blivit en mycket värdefull ventil. Jag har inte så många att prata med och anförtro mig åt och jag märker att när saker känns jobbiga så skäms jag för att erkänna det. Jag har alltid klarat mig själv och fixat allt själv, jag är inte svag.... typ, haha. Vårt liv sedan vi flyttade hit ner bygger dessutom på fasader och en viss yta som ser väldigt bra ut. Sanningen är en del av det som spiller över här och TACK till alla ni som delat med er av egna erfarenheter och gett uppmuntrande kommentarer! För mig är bloggen helt enkelt ett stöd i tillvaron. Det enda stället där jag kan känna mig helt ärlig.

Vardag igen!

Länge sedan nu, jag har saknat datorn! Både att blogga och läsa inlägg, mailar gör jag inte så mycket.

Först så var det ju sportlovet och stört omöjligt att ta sig in på kontoret med alla hemma. Både barnen och maken. Kaotiskt men vi fick några fina dagar i början av veckan då det var soligt och vi gick till pulkabacken här vid våran badplats. Praktiskt, bad på sommaren och på vintern blir den branta backen upp till kiosken utmärkt för åkning med en trappa intill dessutom.

Nåväl, andra halvan av lovet kändes mest som en transportsträcka och alla hann bli lite uttråkade. När vi kom tillbaka till dagis var jag SÅ lättad. Skäms för att jag längtat efter att få "lämna in" barnen igen. Har väl alltid tänkt att det finns ju de stackars barn som har det bättre på dagis än hemma.... och nu känns det nästan som att jag själv är där, att hemma blir det mest tjafs, skäll och dvd. Usch.

Anstränger mig för att de iallafall ska komma ut något varje dag men då vill de inte och så blir det tjafs kring det också. Tvååringen är så bestämd nu också och ska klä på sig själv. Visst, jättebra, men mitt tålamod tryter när bebben vrålar och brorsan tjatar samtidigt.

Mitt enda andrum blir ju under dessa fem timmar fyra dagar i veckan när jag kan ägna mig mer åt grynet, få undan lite tvätt och disk, göra ärenden, sitta vid datorn, TÄNKA... i bästa fall. Stora skillnaden i måndags var att jag fortfarande inte kunde använda internet eftersom vårt virusskydd gått ut så att säga. Väntat på att maken skulle koppla upp företagsdatorn istället, otåligt men kunde ju inte gärna säga varför... insåg att jag verkligen saknade det här forumet, att ventilera lite.

Det är så roligt också att det finns så många trevliga människor man kan få kontakt med!