torsdag 30 april 2009

Fredagstema-Valborgsmässoafton


En suddig bild men det borde iallafall gå att gissa var vi tillbringar Valborgsmässoafton i år.

Brasor och sång det tillhör mitt förra liv. Eftersom mamma alltid sjungit i kör. Och det inte fanns så mycket annat att göra där jag kommer från.

Vår grabb, han älskar Liseberg och vi hänger på låset även i år, ju tidigare på säsongen desto bättre. Iallafall för de som vill åka farfars bilar 30 gånger efter varandra... Det är ni säkert många som kan hålla med om.

Jag minns annars hans första Valborg mycket väl. När jag satt där och fick hålla honom för första gången. En liten gyllenbrun sparv med trosskyddsblöja som låg på mitt bröst, invirad i sladdar under en gul sjukhusrock och en hög med filtar. Radion spelade "lugna favoriter" och tårarna strilade ikapp med regnet på rutan. Vi hade bara kraschlandat där. Överlevt. Spolats upp på stranden. Fokuserade på att andas, andas, andas.

Idag ska jag också andas. Jag ska andas och jag ska filma farfars bilar och vi ska överleva. Ännu en dag. Ännu en Valborgsmässoafton.

onsdag 29 april 2009

Att förstöra en födelsedag

När man fyller fem år. Visst borde man bara få vara glad då?!

Visst borde man få lägga sig och bara vara sådär komplett lyckligt nöjd och trött och säga med glittriga ögon att mamma det här var den BÄSTA dagen i hela mitt liv?!

Man borde inte behöva höra att presenter öppnas på fel sätt. Att mamma flyttar fokus till "fel" saker. Man borde få glädjas åt vad man vill.

Man borde kunna få äta frukost med hela familjen utan att pappa ligger kvar i sängen och surar.

Man borde få göra allt det där som var planerat.

Man borde inte behöva känna oro eller besvikelse.

Man borde få känna att det här är MIN dag.

Nu är inte dagen här längre. Nu kommer den aldrig tillbaka. Nu är minnet planterat. Nu blir resan av ikväll som det var tänkt, men inget är ju lika roligt när det hunnit ställas in flera gånger redan innan det börjat. Nu kommer helgen som jag känner att vi bara måste rodda igenom och försöka göra till ett positivt minne trots allt. För den lilla kille som så innerligt behöver och förtjänar det. Därför biter jag ihop nu. Därför kan jag inte öppna hela lådan och gräva ända ner. För jag måste packa. För jag måste hålla ihop oss. Iallafall tills nästa vecka.

Men jag lovade honom en sak. Jag sa till honom innan han somnade att när du fyller sex år, då kommer allt att vara annorlunda. Han förstod nog inte riktigt vad jag menade. Jag är inte heller säker på det. Men jag vet att så måste det vara. På något sätt.

tisdag 28 april 2009

About a boy


Det här är tre år sedan.

En stor pojke nu.

Femåring med lite vidgade näsborrar av lång tid med CPAP. Med ärr på hals och bröst efter CVK. Med vitärrade handryggar efter otaliga nålstick.

Men det är sådant som bara vi ser, vi som vet. Att det inte bara är längden som skiljer honom från sina jämnåriga.

Det är lätt att glömma när han kanske bara verkar lite osäker och tafatt. När han inte riktigt hänger med och inte springer lika fort. När han inte pratar riktigt rent.

Lätt att glömma att han faktiskt inte haft samma förutsättningar som sina kompisar. Att han kämpat hela sitt första år och faktiskt vunnit. Vunnit livet.

Nu anses han frisk och ha vuxit ikapp sina jämnåriga. Men det är inte riktigt rättvist att jämföra rakt av alla gånger, det märker jag. Alla de här små sakerna. Som säkert är det som gör att han hellre leker med dom som är lite yngre, eller med tjejer.

Kanske är det lite av det som färgat honom också och gjort honom till den han är idag. Känslig och ödmjuk. Omtänksam. Lyhörd. En artig charmör som plockar blommor åt sin mamma och alltid hämtar in persilja till maten, oavsett meny...

Men han kämpar fortfarande. Kämpar för att leva upp till sin pappas krav. För att hänga med och vara som sina kompisar. För att bli tuffare, starkare. Han vill så mycket och jag lider ofta med honom när han inte riktigt når ända fram. Han har också redan fått utstå mer än många andra jämnåriga. Med skrik och bråk. Jag är så rädd att min känsliga lilla killes självkänsla inte blir vad den kunde varit på grund av det. Redan nu får han ju fundera över saker han inte borde behöva tänka på. Som vem som ska flytta härifrån. Om pappa ska försvinna eller inte. Om mamma är så sjuk i huvudet som pappa säger.

Klart att det färgar honom och ibland når jag inte fram. Han är så arg, så arg. Det känns som om han ofta försöker vara något han inte är.

Trots allt så är och förblir han ju alltid min lilla, lilla älskling. Mitt allt. Mitt ettkilosknyte som blivit stor så snabbt.

Grattis på femårsdagen älskade du!

söndag 26 april 2009

Surreal life

Det är dom där stunderna.

Som när man står och hackar på den halvfrusna köttfärsklumpen i stekpannan, med en tvååring som hänger i byxlinningen insmetad med högljudd snorgråt. När minstingen vrålar i vagnen utanför och pojken river legotorn.

Och han står där och skriker åt MIG.

Känns bara helt surrealistiskt. Jag KAN ju inte bry mig mindre.

Sen säger han att jag minsannn aldrig vill prata med honom.

Vet inte vilken värld han lever i. Inte min.

fredag 24 april 2009

Fredagstema-övergivet

Övergivet.

Vad i allsindar ska jag säga om det?! Har jag gjort det, övergivit? Jo det har jag ju. Jag övergav mitt ex. Sådär riktigt ruttet, han var förkrossad och jag bara gick. Jag gick från den som älskat mig mest. Från den som skulle älskat mig än.

Övergav.

Jag tänker på alla övergivna människor. Alla de som sett någon älskad vända ryggen till och gå. Jag tänker att det nog är som att något gröps ur själen då. Som om den som överger tar något med sig. Lämnar ett hål som måste fyllas med något. Kanske hittar man något annat att provisoriskt laga med eller kanske blir man likadan själv.

Övergivare.

Allt som kan kallas övergivet känns vemodigt sorgset. Jag tänker också på min morfars gårdsställen. Det är något speciellt med ett gammalt hus där ingen går längre. Där det finns så mycket historia och så mycket liv i väggarna men där ingen andas mer. Där det börjar lukta så smått av unket, lite fuktigt stiltje.

Övergivet.

Tack Västmanländskan, nu tar Musikanta över stafettpinnen.

torsdag 23 april 2009

Utmärkelse till mig!


Hahaha. Titta vad JAG har fått. Av Emmama.

Jag vet att det finns dom som anser att det gått inflation i bloggutmärkelser på vissa håll.

Men jag blir bara glad och lite stolt. Det finns det fler som förtjänar.

Fast jag inte läser så många bloggar.. här kommer iallafall ett par till som jag tycker kan få malla sig. Igen säkert, men jag tror man blir lika glad varje gång!

Saltis i NY, man kan alltid få lite positiv boost av dig. Du är en nästanalltidsolstråle och jag är inte så lite avundsjuk.

Taina Min klippa.

Ha en bra dag!

onsdag 22 april 2009

Högsta vinsten!?

En plåtslagare!

Jag har fått tag i en plåtslagare. Som kan göra luckan i taket. Som ventilationsgubben kan krypa in i.

Plåtslagare är det tydligen väldigt ont om. Så jag har väl haft tur. Hoppas det blir en fin lucka för den kostar tio tusen.

Slut i rutan

Jag gick dit ändå till slut. Så desperat att få komma ut ur huset och känna mig som NÅGON. När ilskan mot chefen lagt sig kändes det faktiskt acceptabelt att inte få betalt med tanke på att jag hade bebisen med mig och eftersom jag då inte heller behövde känna att det fanns några krav på mig. Bäst av allt dock.. att kunna säga till dagis att jag skulle jobba och låta barnen gå 8-15! Stackarna, mamma vill bara bli av med dom.

Inga krav, hehe.. så jag plockade russinen. Eller russinet. Det vill säga EN föreläsning efter lunch. Förmiddagen flängde jag runt och köpte födelsedagspresenter till vår blivande femåring, blöjor och annat skoj. Lunch blev en bagel och en smoothie efter självutcheckningen på Ica MAXI och sen fick vi stressigt värre. Men det kändes lite kul också, att bättra på sminket och gurgla munnen medan jag bytte blöja för att sen slänga en kavaj över amningstoppen. Speciellt när vi faktiskt kom i tid och allt gick bra.

Lyssnade så länge det kändes roligt och sen strosade vi bland montrarna och gratisåt och plockade på oss presenter. En frisbee. En mugg med texten "För varje minut du är arg förlorar du 60 sekunder av glädje" (present till maken?). Fyra mjukdjur. USB minne, papperskniv, almanacka, godisar och förstås pennor. Bebisen charmade alla.

Älskar att jobba!

Direkt till dagis som en riktigt working mum och oj vad de stackarna hade längtat. Jag frågade flickan om det gått bra att äta mellis på dagis och hon svarade bestämt. NEJ, längtat! Ojoj det sved lite. Hemma fanns det rester att värma och nu var ju eftermiddagen inte så låång men de var o så trötta. Sover nu o så gott. JAG vill bara stå på det varma badrumsgolvet med mina värkande fötter. Inte van vid annat än gympaskor eller trädgårdstofflor! Mina ben känns som trästockar. Här är det helt slut i rutan. Jag är bara SÅ himla trött.

Älskar inte alls att jobba! Vill aldrig jobba mer.

tisdag 21 april 2009

Fritt fall

Pratade med sonen om hur man kan vara i himlen när man är död.

Han utbrister förfärat: "Men om det regnar då kan man ju regna UT!"

Små saker

Den här idén har jag snott av Mia

Pojken:
-vill ha massage varje kväll
-älskar poliströjor och fotbollströjor
-tycker spindelmannen är coolast
-rättar gärna andra om de pratar med mat i munnen
-men äter själv med händerna, hemma vill säga
-dansar gärna och sjunger på homemadeenglish
-drömmer om en GRÖN båt med ratt

Flickan:
-utbrister ofta ÅH NEJ
-älskar väskor och burkar
-skriker BU åt alla fåglar
-sover gärna med mössa på sig
-står upp och äter
-säger hördududu till mig titt som tätt
-drömmer om en gul grävmaskin

Bebisen:
-är tidigare än de andra so far
-gillar den fula clownskallran bäst
-kiknar av skratt om man pussar på halsen
-har fyra små tänder nedtill
-vill åka babybjörn på kvällarna
-vägrar ha napp precis som sina syskon

ER

Min favoritserie alla gånger.

Wasabinötter och cola inhandlade.

Ska bara kura ihop mig i soffan.

Låta tiden gå.

Hoppas ingen kissar på sig under tiden.

Det svåraste

Jag har samlat mod för att skriva om något jag gömmer djupt inom mig. Som jag sakta, sakta och mycket varsamt stoppat om och lagt någonstans därinne. Med mycket möda. Som jag inte kan plocka fram hur som helst för det gör för ont.

Det var julhelgen och millennieskiftet. Vi jobbade utomlands. Intensivt och under stor press. Knakade i förhållandet också, redan då. Jag mådde inte bra. Minns en båttur med dieselångor som fick mig att vilja kräkas. Att sjösjukan var värre än vanligt. Att allt var värre än vanligt. Frågan kom upp men jag slog allt ifrån mig.

Väl hemma igen kollade jag ju ändå och visst var det så. Ett streck och ett plus. Åh herregud jag minns knappt vad jag tänkte. Att jag precis hunnit ta examen det var ju bra, men hur blir det nu med jobbet. Att det var med honom, hur bra var nu det egentligen. Att jag var nyskild och tänk om det här hade hänt tidigare. Att det här förhållandet klarar det aldrig.

Jag vågade inte hoppas först. Jag var som förlamad. Men han var förvånansvärt nog lite positiv. Vi tittade på barnvagnar fast jag kunde inte glädjas riktigt. Jag höll tillbaka. Sakta, sakta kunde jag ta till mig att det kanske skulle ske ändå.

Då hände det. Den där första gången, det minns jag som om det var igår. Känslan när jag stod där i snön på parkeringen utanför det låga huset med studentkorridorer. Med min gamla tjocka mobil i handen, en T68i. När han skrek i andra änden att du kan dra åt helvete och spar pengarna du kommer behöva dom när du är ensam med ett barn. Det var som en medicinboll i mellangärdet. Minns dom där stora, tunga bollarna från gympan på högstadiet. Förlamande förvåning. Vad är det här? Vem ÄR han?

Minns att jag bara la på och började gå hemåt. Mot mitt lilla rum. Tankarna forsade fram och åter där längs den plogade cykelbanan. Vem ska jag prata med? Ingen annan vet något. Vad ska jag göra? Kan inte ringa hem...

Då ringer det igen i fickan. Kommer du eller? Vadå komma. Stannade upp och tittade bara på telefonen. Det ögonblicket har jag tänkt på många gånger. Att jag valde där. Att allt kanske sett annorlunda ut om jag bara lagt på igen och gått hem. Visat från början att du behandlar inte mig på det viset. Hade han kommit krypande då? Ja det tror jag nog. Men kanske hade han sett gränsen på ett annat sätt. Nu böjde jag mig. Jag vände om. Jag tog skiten och bet ihop. För jag hade ingen annan. Eller i vart fall kändes det så då.

Jag genomförde aborten för VÅR skull. Intalade mig att om vi bara fick chansen att lära känna varann bättre, resa och göra allt det där vi tänkt först, då kanske vi skulle klara det sen. Att det var för tidigt. Men jag vet också att jag var så himla rädd. Rädd för att bli lämnad och ensam med ett barn. Jag som nyss offrat mitt äktenskap för honom. Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag var så rädd för att bli ensam mamma och det är väl det som gör att skulden skär så djupt. Jag var 27 år, jag hade pluggat färdigt och jag skulle inte ha några problem att försörja oss. Jag hade ingen ursäkt. Jag hade ingen RÄTT. Ingen rätt att välja åt dig, lilla. Som bara bad om att få finnas. Som jag vägrade livet.

Och jag ångrade mig. Redan innan det var försent. Men höll fast vid att nu var det ju bestämt. Jag kämpade emot min magkänsla som jag gjort så många gånger förr och även senare. Han var också tveksam har han sagt men lät inte visa det av någon anledning. Nu var det bara såhär och vi skulle fixa det liksom. Gjordes ett ultraljud. Skärmen bortvänd. Tänkt många gånger att om jag bara tittat på bilden kanske jag inte hade klarat av att göra det ändå.

Den där sista natten. Den har vi pratat om många gånger. Att vi låg där vakna båda två och ingen sa något. Att ingen av oss egentligen ville men ändå inget sa. Vi var bara tysta. Jag väntade in i det sista, men gick till slut upp och stoppade in de där förbannade vagitorierna. Medan de smälte och sakta, sakta satte igång det oåterkalleliga minns jag att jag låg där och funderade på hur lång tid det kunde gå innan det var försent att försöka få ut dom igen. Tänkte att jag kanske skulle försöka. Om han bara hade sagt något. Men han höll bara om mig. Och jag somnade. Somnade. När jag vaknade var det försent.

Jag hade tiggt mig till narkos istället för lokalbedövning. Jag grät medan jag dåsade bort och undrade fortfarande om det verkligen var försent, men jag sa ingenting. En tid efteråt frågade jag henne om det hade gått att rädda på något vis.. men vad skulle hon svara liksom? Sa förstås att jag hade fått missfall ändå snart. Och det hade jag väl.

Krisen blev djup. Jag grät och jag grubblade. Jag misskötte mitt jobb och smet iväg. Satt hos kuratorn och blötte näsduk efter näsduk. Visste att jag gjort fel och det värsta var väl att jag så fegt gått emot mig själv och det jag egentligen kände.

Sen reste vi och gjorde allt det där. Ett år flängde vi runt. Minnena fragment. Inget kändes riktigt värt det. För någon av oss. Priset var för högt.

Sen blev jag som besatt av att ersätta det barnet. Att få ett nytt likadant. Med honom. Tror det var därför jag bet mig kvar. Och för att jag redan gjort det största offret, det fick inte vara förgäves. Det var därför vi fortsatte.

Nu har jag tre.

Jag lever varje dag med sorg och skuldkänslor.

För den som jag valde bort.

Jag undrar vem du var och vem du hade blivit.

Lilla du.

måndag 20 april 2009

Tryckare

När vi gått in för lunch igår sprang pojken direkt och satte på radion i TV rummet. Han älskar att dansa.

Det var rockklassiker. Bossen. The River.

Pojken och flickan virvlar runt, runt på den röda mattan.

Jag dansar cheek to cheek med bebisen. Och jag gråter plötsligt. Hejdlöst.

För att det är en så himla bra låt. För att jag är så lycklig över mina barn. Men främst för att jag inte bara kan vara så lycklig som de förtjänar att deras mamma ska vara.

...och ångrar mig

...ännu mer! Känns som jag smet undan nu för det måste ju göras nån gång snart..

MEN det var bra att vi hann promenera till dagis. Det ÄR pinsamt nära. Pojken vill ju cykla och jag behöver gå. Win-win!

Däremot så är jag besviken för att jag inte lyckades behålla lugnet. Försökte verkligen tänka att det är ju VÅR morgon och jag SKA ingenstanns alltså MÅSTE vi inte komma i tid till dagis... men jag stupade på mållinjen och började fräsa i hallen.. när pojken använde mina finstövlar till underlag i inte-stöta-golv och flickan klättrade upp i vagnen med all tyngd på bebisens mage.

Fick att sting i hjärtat också när jag ser hur flickan står länge, länge ensam vid staketet och tittar efter mig när jag går. Fröken stod bredvid henne tills jag passerat gatan men på längre håll så ser jag att hon gått sin väg. Varför gör man så? Aj, det gör ont.

På hemvägen passar det bra som alltid att slinka in på Lidl, småhandla och plocka med sig metro. Väl hemma brukar jag plocka och sopa i hallen innan jag går in men där tar det liksom stopp. Fikar.

Motstår att springa ner i tvättstugan och smyger in här istället. Känner hur trött jag blir. Känner hur alla idéer om att ta ett varv med sekatören ute eller plantera mina nyinköpta fröer sakta, sakta dåsar bort. Kanske för att det är så dålig luft härinne??!

Ventilationsgubben... kom tillbaka!!

Jag ljög...

...för ventilationsgubben imorse. Sa att barnen har magsjuka. Orkar inte annat. Känns som att de ska rota i mitt inre där uppe på vinden. Nu ångrar jag mig lite. För det blir aldrig lägligare. Nästa vecka har vi femårsdag. Men, solen skiner och nu kan pojken få cykla till dagis och i eftermiddag kan vi gå till lekparken! Om jag lägger på ett kol med frukosten...!

söndag 19 april 2009

Här har du ditt kylskåp

Så hette ju en TV serie för lääänge sedan, tyckte om den. Men detta är en utmaning från Emmama, kul initiativ!

Jag gick faktiskt direkt till köket när jag läst den och tog en bild med mobilen så detta är inget fusk alls.

Hos oss har det en tendens att se fullt ut fast inget finns. Mycket burkar med rester, flytande mediciner, mysko smaksättare och svärmors pickles. Ska erkännas att jag kastar en del mat till följd av dålig planering. Sist var det en stackars halloumi som jag inte lyckades använda upp när övriga var föga intresserade. Kändes väl konstigt att sitta ensam och knapra stekt ost liksom... det blev aldrig av.

Mina kylskåpsmåsten är laktosfri mjölk, proviva (har hon taskig kista eller vad ?!) turkisk yoghurt, bregott och ägg. Maken å sin sida kräver mellanmjölk, färskpressad apelsinjuice, ost och fil. Barnen kräver standardmjölk, småyoghurtar, ketchup, gurka, och pesto. Alla gillar vi leverpastej, kalkonskivor, soja och balsamico. Det som används MINST just nu är väl röd pesto, fisksås och inlagd sill.

Så, här har du vårt kylskåp!

Tack för att du är så förstående

Han säger så innan han springer ut till taxin. Som vanligt hoppat in i duschen i samma stund som bilen kom. Jag får en liten puss till och med. Han ser trött ut.

Söndag. Blåsdag. Kyliga vindar.

Ute tidigt idag som igår.

Igår var det enbart en flykt. För att barnen ska slippa tjafs och gnäll. För att förmiddagarna gärna blir fyllda av just det om vi är kvar inne. Så vi snabbar oss ut ungefär i samma veva som han masar sig upp. Så brukar det bli. Om han är hemma.

Idag var han som sagt inte hemma men jag såg att grannarna var ute i sandlådan tidigt och då skickade jag ut pojken så att han skulle få leka lite med sin kompis. Följde efter med tjejerna för att ha lite koll och inte lämpa över allt på grannen.

Fick ett ryck och gav mig den på att NU tar JAG fram den där nya dubbelsulkyn som stått i garaget i snart en månad. Det kan väl inte vara mycket mer med det än att fälla upp den!? Hm. DET rycket ångrar jag. TA ALDRIG HEM EN VAGN I KARTONG. Det var inte så bara. Hjulen skulle dit. Med yttepyttesmå sprintar. Fotstöd, suffletter, småpryttlar så man undrade vad DOM satt ihop egentligen... MEN till slut så stod den där och jag blev lite stolt faktiskt. Trots att jag skurit hål på en av åkpåsarna när jag öppnade kartongen. Typiskt sånt som händer mig. Men det hinner jag väl laga innan hösten kommer. Märker han inte.

Flickan blev jätteglad och vill provåka på en gång. Otålig, kunde ju liksom inte acceptera att det måste sitta hjul på först. Så nu är den premiärbananad och hon har suttit med sina lortiga överdragsbyxor i den. Såna där tysta små hyss av mig som jag vet skulle gjort honom urförbannad om han varit här. Haha.

Nu är vi själva hela veckan. Men ändå inte. Tyvärr ska ventilationsfirman springa runt på vinden och dra om en himla massa rör. Det ÄR värre än det låter. För luckan upp till vinden sitter mitt i köket. Vilket betyder att det rasar ned damm, isolering, fågelbajs... och diverse hälsovådligheter.. rakt på köksbänkarna och sen vidare ut i huset. Som grädde på moset ska de göra hål i innertaken i kök, badrum och en klädkammare innanför flickans rum. Jag har ångest för hur jag ska klara av att hålla rent efter dom och samtidigt ta hand om barnen. Hatar hantverkare och allt som har med dom att göra. Iallfall i mitt hus. De får gärna vara hemma hos sig!

Rör på döfläsket tjockis!

Istället för att bara amma!

Det blev lördagens lilla känga.

För alltid är det nåt. Eller nästan iallafall.

Man ska liksom inte ta åt sig.

Tycker han.

Rinner bara av honom.

Sen har han glömt.

Jag är sur länge.

Glömmer inget.

Minns alltför mycket.

fredag 17 april 2009

Fredagstema-vårtecken

Ja vår har det ju blivit. Inte bara för mig utan även per definition då med tanke på dygnsmedeltemperaturen.

Jag reflekterar mest över hur det har förändrats. Då med tanke på mig och inte alls med tanke på dygnsmedeltemperaturen.

Från då jag växte upp. Då björkarna knappt hann slå ut i tid till skolavslutningen. Det var svårt att hitta nog med löv till studentdekorationerna. Då det ultimata vårtecknet för mig var majbrasan. Då snön fortfarande låg kvar i ledsna sjok och vi samlades i gummistövlar på någon kall och lerig plats. Då man såhär års satt på ett renskinn i snön vid en husvägg och det började droppa smältvatten i håret.

Tills nu. Tills vi flyttade hit och jag fick se mina första blåsippor och riktiga vitsippsbackar. Wow. Kan det vara såhär? Kan det kännas såhär? Som den där första kärleken. Är det detta som är VÅR?

Nu njuter jag av krokusar, tulpanblast och tussilago. Nu ser jag hur det knoppas på syrenerna jag brukat njuta av i juli typ. Nu har jag som jag alltid drömt om ett körsbärsträd. Nu har jag också det som jag trodde var en omöjlighet.. nämligen helt underbara persikor (!), ätbara äpplen istället för mammas kindnypande paradisvariant och de sötaste gula plommon. Nu känner jag mig rik. Nu undrar jag hur jag egentligen skulle kunna flytta norrut igen.

Men det vet jag ju. Att där finns något som vi sällan eller aldrig får här. VÅRVINTERN. Den bortglömda årstiden. Då man i stekande sol promenerar på tjocka isar med uppknäppta dunjackor. Då solen väcker även en vinteridande, dystym norrlänning. Fast vi måste fortsätta skotta snö. Och aldrig får plocka några persikor.

torsdag 16 april 2009

Dr Jekyll & Mr Hyde

Han gör det SÅ bra. Maken. Han är charmig, omtyckt och respekterad. Ingen skulle tro det om honom. Ingen skulle tro mig.

JAG har ingen.

Att berätta för någon skulle vara som att starta en lavin. Då finns ingen återvändo. Då måste allt redan vara klart.

Därför är jag så ensam med mina tankar och min sorg.

Därför betyder du så mycket.

onsdag 15 april 2009

Memory lane

Funderar på vad som varit bra. När vi mått bra tillsammans på riktigt. När vi varit lyckliga.

Minns stunder på 50 meters djup med total tillit, omringade av hajar.

Minns en taxiresa i Manilas slum.

Minns turer till skjutbanan i Västerbotten. Värme och skog. Lugn och förnöjsamhet.

Minns vårt bröllop. Inte himlastormande som mitt första. Men det ögonblicket när han först såg mig hos fotografen så såg han ärligt överväldigande lycklig ut. Såpass att jag generades.

Minns det totalt oromantiska frieriet. Bara ett lugn. En pusselbit på plats.

Minns många brev och mail från oroshärdar. På avstånd tycks ju allt mycket lättare, så självklart på något vis. Nära döden växer kärleken.

Minns pojkens födelse förstås. Denna speciell eftersom det var så nära. Så tidigt. Men att vi aldrig någonsin tänkte tanken att han inte skulle klara det. Vi var oövervinnliga.

Inser också snabbt att alla dessa minnen är mer än fem år gamla.

Sätter punkt för idag.

tisdag 14 april 2009

Att lära sig cykla

Stödhjulen skulle bort på påsklovet. Tyckte maken. Eftersom han hade tid att springa bakom cykeln och det dröjer tills nästa gång han är ledig.

Kunde jag väl förstå och, visst... prova då men JAG tror det är för tidigt. Precis i början av säsongen och allt. Pojken ÄR inte av det tuffa slaget heller...

Det gick ganska bra till en början. Tyckte jag. Såg att han trampade en hel del fast maken inte höll i cykeln längre. Men han är rädd. Han vänder sig om hela tiden och tappar ju då balansen förstås. Vill inte längre. Vill gå in.

Maken blir irriterad. Säger att hjulen kommer INTE på igen. Cykeln blir kvar i garaget.. Alla dina kompisar kommer cykla och du blir den enda som inte kan hänga med... Etcetera.

Väl inne blir det ännu värre. Kallar pojken för den där lilla flickan. Säger att jag har tre döttrar. Etcetera.

Jag blir så förbannnad så jag kan inte hålla tyst längre. Skriker tillbaka att du får inte tala till honom på det där viset. Du ska väl inte mobba din egen son. Låt honom ha stödhjulen så länge han vill det spelar väl ingen roll. Etcetera.

Då kommer det vanliga.. att stick då. Du är välkommen att flytta när du vill. Etcetera. Sitter vid matbordet med flickan och hennes lunch. Hon får inte ner mycket.

Pojken kommer bedrövad ut ur sitt rum. Han är blek. Armarna hänger utefter sidorna. Han säger med gråt i rösten att mamma jag tror vi måste ringa till polisen. Så dom får sätta pappa i "fängselet".

Inte ens då kan han ge sig. Svarar bara hårt att man hamnar inte i fängelse för det.

Resten av dagen minns jag inte lika mycket av. Men när kvällen väl kommer så sitter vi som vanligt i TV soffan. Pratar inte om det som hänt. Känner att jag har slutat försöka för det slutar alltid med samma jamen stick då om det inte passar.

Nästa dag sätter han tillbaka stödhjulen men säger ingenting. Inte till någon av oss.

Livet går vidare men pojken är arg på mig. Säger att han inte vill ha med flickor att göra för pojkar måste hålla ihop. Jag försöker säga att han inte behöver välja mellan pappa och mig. Att man alltid har sin mamma även om man är pojke. Han visar inte att han hör mig men jag hoppas han tar det till sig.

söndag 12 april 2009

Guldkorn

Kvällstrassel med kiss i sängen. Slita ut alla lakan och tvätta av pojken som får lägga sig hos oss. Lillan hungrig. Flickan ska plötsligt också upp, vill sitta på pottan. Ska bajsa säger hon. Visst.

Åh, hur gick det här till nyss var allt så lugnt!? Så hon sitter där och pladdrar på sin röda potta. Jag står där och småhoppar med en skrikbebis. Pojken somnar om, tack och lov för det iallafall.

Det var prutten som gjorde det. En plötslig liten prutt där i pottan. Ett leende. Och en bebis som kiknar av skratt! Hon skrattar så hejdlöst och innerligt. Länge. Flickan skrattar. Jag skrattar. Bebisen tokskrattar.

Vi skrattade länge där vi tre. Ett sånt där litet guldkorn att lägga i påskägget.

Gonatt!

Påskdagskväll

Maken jobbar igen och det känns som att jag fått lite ledigt. Att göra vad jag vill. Tänka vad jag vill. Få vara tyst. Se på TV vad jag vill. Lägga mig när jag vill.

Lite FF nästan. Sjukt egentligen att det ska kännas så. VET jag ju. Sen tröstar jag sonen som inte kan somna för att pappa inte är hemma och påminns om varför jag kämpar mot bättre vetande. Fast jag ofta undrar vad som är värst för barnen. Eller minst dåligt.

Veckan blev lång. Bråken ganska många. Om petitesser. I mina ögon. Det är det ju aldrig i hans. Visst fanns det bra stunder också. När han lekte med barnen. Byggde lego. När vi planerade trädgårdsprojekten. Såg en bra film. Till och med skämtat lite. En gång...

Vädret har ju varit och är fortfarande helt fantastiskt! Sörjer att vi haft förutsättningar till så mycket mer... men njutningen är ju alltid så långt borta när man väljer att grotta ner sig i minsta motgång! Ingen kan få vara glad då. Inget kan få vara enkelt. Gud vad jag saknar lite enkelhet! Okomplicerad, glad enkelhet. HallåÅ! Ska det vara så jävla svårt!?

Fick mitt första myggbett igår. På påskafton! Otroligt! Lillan får sin tredje tand nu. Härligt. Skrämmande att det går så fort också. Ser på Tainas son och ryser! Missförstå mig rätt... han ser helhärlig ut! Måste vara med en sådan mor.

Ser på Mias barn och grämer mig för att vi inte tagit oss ut i skogen. Måste, måste. Känns det som. De har rätt kul på tomten också tröstar jag mig med, finns ju myror och getingar att jaga... men jag unnar dem en promenad på nya marker, det är så spännande när man är liten.

Dags att titta till lillan lite, hon pratar och pluddrar för sig själv därborta. Inte hunnit läsa ikapp mycket här men jag känner också att jag inte riktigt orkar med det. Att jag har så att jag klarar mig med intryck nu. Men det är en stor tröst att det finns dom därute som bryr sig och funderar på hur vi har det.

Tack, ni är underbara!

fredag 10 april 2009

Fredagstema-långsamt

Min pappa har berättat att när han var liten så var långfredagen den värsta dagen på hela året... för den var verkligen just det, LÅÅÅNGSAM.

Pappa och hans fyra syskon fick sitta på kökssoffan i prassliga finkläderna och bara lyssna på köksklockan på väggen som tickade. Det hände absolut INGENTING. Man fick göra just... ingenting.

Jag har inga motsvarande minnen från min barndom. Det skulle vara de där sista timmarnas väntan på tomten då kanske.. DET var långsamt, liksom att på nyårsafton försöka hålla sig vaken till tolvslaget. Eller i mormors torp... där man också bara lyssnade på den där klockan som tickade... men där var det ingen otålighet över det utan bara rogivande långsamt.

Där slutar det. Det där långsamma som pappa upplevde, kan jag tänka, FINNS liksom inte längre. Överhuvudtaget så är vi dåliga på det där med långsamhet nuförtiden. ALLT ska ju gå så fort!

Vår pojke han kryper ur skinnet om han inte har "något att göööra" och inte får se på TV. Jag brukar försöka säga att det är bra att ha tråkigt men nej, den gubben går inte. Vi fostrar våra barn med omedelbar behovstillfredsställelse och de får inte vänja sig vid att VÄNTA, ha TRÅKIGT, uppleva något riktigt LÅNGSAMT...

Det är inte något som helst långsamt över det liv jag lever nu. Inte alls. Jag kan faktiskt inte komma på när jag hade det långsamt sist. Saknar det faktiskt... för jag blir, till skillnad från många andra, inte alls rastlös om det inte händer något.

Däremot så TÄNKER jag LÅNGSAMT. DET är faktiskt något jag har funderat på och dessutom så är det ju helt sant! Iallafall för mig har amningshormonerna gjort att jag är allmänt seg i kolan tills jag har slutat amma helt och liksom "kommit ut på andra sidan."

Då säger det ju kanske er en hel del att jag har ammat så LÄNGE och OFTA sista fem åren... Har jag inte ammat så har jag varit gravid och det tar ju också en del på intellektet. Jo jag vet att många säger att man blir både mer effektiv och smartare av att få barn men i mitt fall... knappast.

MEN jag brukar tänka... ja, för det GÖR jag ju även om det går långsamt... att det kommer sen. När barnen har flyttat och man sitter här ensam. Har all tid i världen. Långsamhet till förbannelse. DÅ saknar man säkert tempot, kaoset, potatismoset.

Långsamheten är nödvändig. Vi behöver det. För att uppskatta motsatsen. Men också för att stanna upp och begrunda saker och ting. Höra och känna varje andetag. Bara sitta där. Länge. JAG längtar.

torsdag 9 april 2009

Skör torsdag

Inget skärt idag. Inte ens något kärt som rimmar på skärt. Nej, skämt åsido så är det skitjobbigt och jag hoppas vi överlever helgen. INTE bokstavligt talat förstås. MEN nu ska jag amma, tvätta, fixa och hålla barnen på gott humör. Om det går. Provat med schemalagt på fredagstemat så jag hoppas det poppar ut imorgon även om jag inte är här.

onsdag 8 april 2009

Tuppkyckling?

Den här gillar jag!

Bra idé av dagis.

De har satt gips på en hel vitlök och det blev ju med lite färg en helskön figur.

måndag 6 april 2009

Påskpynt?


Pojken kollar in när jag börjar med påskriset och utbrister förvånat:

"Men mamma varför har du hängt upp något som ser ut som nappar och jordgubbar?!"

söndag 5 april 2009

Påsklov!

Veckan blir intensiv. Inget dagis. Maken hemma (ja underligt nog) och vi undrar nog alla hur DET ska gå.. Jag hoppas på bra väder och att vi kan hålla oss sysselsatta med minsta möjliga antal konflikter efter en rätt jobbig helg.

Blir inte så mycket tid vid datorn misstänker jag, så... om vi inte hörs förr vill jag önska alla en riktigt...

Glad Påsk!!!

Tuttchock

När man ligger på rygg...

med en bebis bredvid sig...

och samtidigt kan amma...

Då tänker man bara:

HUR FAN GICK DET HÄR TILL?

fredag 3 april 2009

Missflyt


Jag har inte haft det på länge. Flyt alltså. Ni vet det där när allt bara klaffar och man har minuterna på sin sida.. remember?

Idag var det värre än vanligt. Snoozade. Ok, inte hela världen.. jag struntade i duschen så kom vi ändå i hyfsad tid till dagis. Flickan "inneklädd" - för så ska det ju vara på fredagar - och pojken också fast det är tvärtom för hans grupp... helt enkelt för att överdragsbyxor och stövlar var så leriga så jag ville inte att han skulle sitta med dom på sig i bilen.

Framme. Tempo för jag ska direkt till sjukgymnasten på andra sidan stan. Snabbar oss in och drar på pojken alla ytterkläderna. Alla varma, dammiga-av-torkad-lera-ytterkläder inklusive stövlarna med krångelremmen under. Får sätta sig och vänta på bänken.

Så till flickan som bara borde vara att "lämna in". Nehej då, de ska gå UT. Allihopa. Till SKOGEN. Sen närdå, det är väl fortfarande fredag? Nåväl, ingen panik, finns alltid kläder på dagis. Lite mer tempo bara. Fram med brallor, jacka, galonisar och av med lilla jeansjackan (ja hon är SÅ cool, den har fuskpälskrage). DÅ bestämmer hon sig för att inte vara med på noterna och jag får brottas med en dammig-av-torkad-lera-hög på golvet. Inga tummar i vantarna här inte.

Pojkens kompis kommer. Får besked om att de ska vara INNE idag. Bara sådär. Fredag? Börjar tvivla på almanackan. På mitt eget förstånd. Svär högt i hallen. SÅ får man inte göra. AV med alla dammiga-av-torkad-lera kläder igen. Snäll kompis mamma anar min panik och tar med sig pojken in till rätt avdelning. Flickan nu rejält sur och svettig ska följas ut på gården. JAG halkar i mina blåa plasttossor. HON får gå till skogen.

På väg ut till bilen ser jag en lapp på dörren. IDAG kommer anticimex och sprutar mot myror på förskolan. Det betyder att inga barn(!) eller gravida får vistas i lokalerna på eftermiddagen så det vore bra om ni kan hämta tidigare... Typ hämta eller låt dom förgiftas eller?! Utpressning!

Plattan i botten ut på E18 och hinner precis till sjukgymnasten. Sätter nya plasttossor på alla 6 barnvagnshjulen och mina fötter. Yes. Andas. Receptionisten tittar upp. Hej, hade vi inte ändrat din tid idag? Jo, skit. Jag är 70 min för tidig.

Fan.

E18. Åker hem igen. Hinner bara in och vända, försöker skaka liv i bebis för påfyllning men hon är okontaktbar. Äter en macka.

Tillbaka ut på E18 och är en en gång i tid till sjukgymnasten. Bebis vaken och hungrig. Karln (sjukgymnasten alltså) stressad av barnskrik så det blir inte så mycket av med någonting men lite bättre blev jag kanske.

E18. Igen. Återvinningen. Måste tömma skuffen på papper och kartonger så jag kan köra pojkens cykel till dagis för jag hade lovat honom att cykla hem. Just idag. Ahrrg. Kastar allt.

När jag är klar står en buss ivägen. De använder den här lilla "återvinningskurvan" som rastplats och nu kommer jag inte ut. Han gör sig ingen brådska. Patrullerar fram och tillbaka i bussen. Letar skräp, bomber?? KÖR FÖR HELVETE. Det är nu jag inser att förmiddagsmackan blev min lunch.

Hemma igen. Lastar i cykeln och åker tillbaka till dagis. Där sitter fröknarna och solar sig på lunchrasten (hoppas iaf de hade rast) Lastar av cykel.

Hem igen. Bebisen får lunch. Gårdagens halvtorkade tvätt kastas upp i en härva på torkställningen. Bebisen bajsar ned babysittern.

På väg ut genom dörren IGEN.. borde skaffa träskor... river jag upp posten och kvarskatten blir i år 80000.

Promenerar raskt till dagis i det fantastiska vårvädret. Inte alls tokstressad, nejdå. Jag har ju inte ens HÄMTAT ungarna än!!!

Fredagstema-gult

Gult är för mig en kappa som min mamma klädde i medan hon ännu var rätt så pigg. Det fanns en hatt till, med fjäder i.

Gult är huset vi bor i och gula var alla väggar och köksskåp när vi flyttade in. Nu är dom inte det.

Gula är makens stålhättegummistövlar som alltid står centralt placerade i hallen fulla med jordkockor.

Gul var min gamla mellanstadieskola. Den som skulle rivas redan då men som ännu står kvar, med stentrappor som långsamt nötts till bananform.

Gult blommade ölandstokarna vid min mormors lilla torp.

Gul var en sidenklänning med volanger jag köpte till en skolavslutning och aldrig bar igen.

Gul var Beatles omsjungna ubåt och lika gula är nu Axelssons bussar.

Gul rygg har alla våra pärmar med ekonomipapper i.

Gult för mig är också bilirubinstegring, kycklingar, bananer och lussekatter. Det är ingen favoritfärg och jag äger inga gula kläder men jag njuter av det gula i solsken, maskrosor och tulpaner.

Vi har ett rätt schysst och neutralt förhållande, gult och jag.

torsdag 2 april 2009

Mera varför?

Varenda människa som någon gång har tittat in här måste ha ställt sig frågan. Jag menar VARFÖR.. ok, de har ett kasst förhållande, SO?! Varför sticker hon inte bara?

JAG förstår att man undrar det. Men kan ändå inte svara. Vet att jag hade aldrig hade trott det här om mig själv. Att det skulle kunna gå så långt. Har aldrig tidigare förstått hur alla dessa misshandlade kvinnor kan stanna hos sina män till exempel. Nu kan jag det trots allt.

För det sker inte över en natt. Man stretchar gränser. Man flyttar gränser. Man bryts ned om än så lite, så lite i taget. Till slut så står man där längst ner på självkänsleskalan och förstår inte hur man kunde sjunka så djupt. Hur man kan ta så mycket skit. DÅ kommer skamkänslorna. För inte kan man ju erkänna att man är så svag och patetisk. Istället låtsas man.

Jag var ju HON. Hon som åkte världen runt. På konferenser i dräkt och svart skinnkappa. Kompetent och vass på mitt jobb. Gjorde bra saker. Vågade. Påverkade människors liv. Fick mycket uppskattning tillbaka. Skulle inte ta skit av någon. Fanns ingen anledning. Visst, jag kände mig ofta som en stor bluff... men det sken sällan igenom, jag VAR duktig om än lite osäker på mig själv.

Så vad hände? Vart tog hon vägen?

Fortsättning följer... för det här måste jag fundera mer på...

Flashbacks

Det är lustigt. Det här med bloggandet har på förhållandevis kort tid kommit att betyda jättemycket för mig. Det är så skönt när man lyckas sätta ord på det som är tungt och jag har fått ovärderligt stöd på vägen.

Samtidigt så har jag upptäckt att jag kan känna en viss press. Eller kanske snarare en önskan om att kunna prestera något annat. Vara kvinnan bakom en sån där populär och rolig blogg. Den som alla vill läsa.

Får flashbacks till hur det kändes på högstadiet när man som en tråkig, ensam, grå pluggis betraktade innegänget. Åh, vad man ville vara som dom tjejerna, som dansade jazzdans i pastelliga kläder och hette Jeanette eller Susanne...

Tänk att det är så svårt att bryta gamla mönster!? Ska jag alltid vara den där som står bredvid och önskar att jag var något annat än det jag är?

onsdag 1 april 2009

Min sängkamrat

Korviga ben med dockfötter

sparkar på min dallriga mage

Vassa klibbiga fingrar

letar sig in i mina näsborrar

Ett lent huvud i min armhåla

Du behöver inte sova i din säng

inatt heller

Jag vill ha dig här hos mig

Bättre kväll

Här ser fortfarande ut som skit. Myrorna som springer runt samlar på sig dammtussar och blir lurviga monster.

Men jag är rätt nöjd ändå för jag har nästan inte alls skällt på barnen. Inte varit så hård och sträng. Bara lite.

Hade lovat en annan dagismamma att vi skulle med till lekparken efter dagis och det ska Gudarna veta att det tog emot, men vi gick och det var bra för alla. Otroligt fint väder.

Nu sover två av tre och snart börjar Greys anatomy, jag har cola och wasabinötter. Vad kan gå fel?

Tja, en hel del antar jag men det tar vi väl då. CU!

Föräldraledighetsarbete?

Jag såg fram emot några dagars jobb snart faktiskt, med en konferens som ordnas här i stan. Intressant och jag kände att det blir inga problem att ta med lillan som är så snäll och mest sover ändå.

MEN, nu har vi fått en ny chef (som jag inte ens träffat) och hans sekreterare ringer för att meddela mig att de kan visst tänka sig att betala kursavgiften... men för övrigt tycker de att jag ska gå dit på "eget intresse", det vill säga utan lön. Tycker inte jag kan göra avbrott i föräldraledigheten för bara några dagar... öh?

Får man GÖRA så?!

F-n jag känner mig riktigt arg!

Första april

Det här är inget skämt. Jag skämtar sällan eller aldrig numer på första april. Brukar inte bli lurad heller. Det är liksom inte roligt längre. Har inte samma humor som i yngre dar.

Vet inte varför jag sitter här. Dröjer mig kvar vid datorn fast jag inte har kommentarer att svara på eller för den delen något vettigt att säga. Tittat runt lite på andra bloggar och jag blir så ledsen av att Sabina och bebis Nicholas är döda.

Visst får man lite annat perspektiv och jag skäms väl om möjligt ännu mer för vi är ju friska jag och barnen iallafall. Jag borde vara så glad och njuta av varje dag men det känns som att jag tappar sugen mer och mer.

Sitter här medan gårdagens tvätt torkar i maskinen och frukostflingornas sega klibb långsamt omvandlas till cementliknande formationer.

VET att jag borde öppna posten, kasta soporna och ringa de där samtalen. Jag vet men jag skiter i det. Skrämmer mig själv lite och det är tyvärr inget skämt det heller.