Mors dag

Det är en underbart vacker pingstdag i år.

På väg ut hör jag honom skrika i telefonen till sin syster att "kärringen ska ut ur huset!".

Vi fyller skottkärrorna med grässpagetti, blomkålsblad och fräkenparmesan.

Vi gungar i hammocken och övar på "Du ska inte tro det blir sommar.."

Jag är där men samtidigt någon annanstans. Jag lever men bara nästan. Jag måste skjuta allt annat framför mig. Inte tänka alls.

Pojken repar av massor med syrenblommor till en hög i min hand och sjunger "Ja må du leva".

Tårar rinner bakom solglasögonen.

Helgrutinen

JAG går upp med barnen och fixar frukost

HAN ligger kvar och hojtar ibland typ "sluta bråka"

VI äter och klär på oss

När VI går ut så går HAN upp

HAN dricker kaffe och pratar i telefonen

När VI går in för lunch så går HAN ut

VÅR inneboende

När jag blir stor..

"Jag ska bli brandkår men inte doktor"

Nähä varför då då?

"För det kan skvätta massor med blod och det gör det inte om man släcker bränder!"

SBD... och en tidsresa...

Slow battery death.

Eftersom jag inte försökt låsa bilen så har jag heller inte kunnat märka att det var något som inte var helt avstängt då. Någon liten lampa någonstans kanske. Vem vet.

Förra gången jag glömde låsa bilen så hann tjuven slå till och ta med sig det lilla som fanns löst. CD skivor och solglasögon. Tur denna gång att barnvagnarna var kvar och för övrigt fanns där bara några blöjor, en blixten McQueen keps och en blommig sopskyffel...

Fördelen då när man kör en förhållandevis ny bil är ju att man bara ringer sitt 020 nummer och så får man hjälp alldeles gratis.

Strax kom en STOR bärgningsbil. Med en lika LITEN pojke i. Jag svär, han kan inte ha varit mer än 18 år..! Är de SÅ små?? Han såg ut som Sune.

Starthjälp var allt som behövdes, men sen behövde ju batteriet laddas upp lite så han rekommenderade mig en timme på motorvägen. En minst sagt oväntad aktivitet denna dag. Vilken ordination förresten. "En timme motorväg, sen blir det bra!" Varsågod nästa...

Så lillan och jag tog en tur med bilen. Highway mot ingenting. På med stereon. SÅ innerligt trött på Rix FM med flera så den enda CDn tjuven glömde förra gången för att den satt i får rulla än en gång. Det råkar vara ingen mindre än Sarah Brightman. SAMMA som jag lyssnade på DÅ för nästan exakt tio år sedan.

Jag slungas bakåt i tiden och 70 mil norrut. I en blå sommarklänning och med en lång fläta mellan min rygg och skinnklädseln. Det är lika varmt, lika grönt. Men det står andra namn på vägskyltarna. Jag är på väg mot stan. Mot HONOM. Kan inte motstå att åka dit fast jag VET att det inte är rätt.

Och där är det. Det är resan som förändrar allt.

"Sliding doors", den filmen har jag alltid tyckt om för att den är så tänkvärd, alla de där små vägvalen vi gör som kan få sådana långtgående konsekvenser. Eller så blir slutet i stort sett detsamma oavsett..?? Vem vet.

Här sitter jag nu igen känns det som. Tio år och tre barn senare. Amerikanaren ersatt av en familjebil. Med några kilon till, omfördelade.. bristningar och allmän värk. Jag är fortfarande blåklädd men nu i rutig blus och jeans. Flätan är borta.

Jag slungas fram och tillbaka mellan då och nu och jag gråter. Gråter för allt som hänt och inte hänt. För allt som kunnat vara annorlunda. För att jag inte vet vart jag är på väg.

Det blir dags att vända hemåt och så gör vi. Min ängel här på jorden sover ännu bredvid mig.

Jag köper lunch på dt och nu väljer jag P1 istället.

PO Enquist läser ur boken om sig själv.

Fredagstema-inspiration

JAG är en person som lätt inspireras men har svårare för att inspirera andra.

Ni vet det där med att det finns dom som går före och uträttar saker och så finns det dom som går efter och kritiserar eller ändrar... lite åt det hållet också tyvärr.

En osäker individ som jag själv letar efter någon karismatisk som verkar veta vad som gäller och så blir man inspirerad och hakar på.

SÅ mycket lättare än att övertyga andra om att det är vad JAG tror som gäller.

Lite konstigt egentligen för när jag var yngre så var jag alltid övertygad om att JAG hade rätt. Hatade grupparbeten för då skulle jag inte få köra MITT race. MY way or.......

Inspirerande personer... jag blir lätt lite kär i sådana, män som kvinnor. Eller snarare i det dom utstrålar. Självsäkerhet och oövervinnlighet. Det ÄR attraktivt att veta vart man är på väg och ha förmågan att få med sig andra.

Jag vill nog ha någon som bestämmer ÅT mig faktiskt. Så jag slipper rädslan för att själv välja fel. Fast jag ser precis hur patetiskt det här ser ut i skrift så är det nog dessvärre sanningen.

MEN jag önskar att jag var starkare. Trodde mer på mig själv och min egen magkänsla.

Att jag kunde låta MIG vara MIN egen inspiration.

Utmaning..

Från It´s all about me..

JAG valde låttitlar av Bo Kaspers Orkester..

Är du kvinna eller man? Det går en man omkring i mina skor.. (tja, men det passade ju så bra)
Beskriv dig själv-Leende med kniv, Lika rädd som du, Svårt att säga nej, Snäll och dum
Vad tycker du om dig själv? Satsa några kronor på mig
Var du bor för tillfället? Fullständigt kaos
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? En helt annan värld
Favoritfärdmedel? I samma bil
Din bästa vän? En jävel vid mitt öra
Din favoritfärg? I botten på glaset (gärna ett glas rött då)
Hur är vädret? Allt ljus på mig
Favorittid på dagen? Söndag i sängen
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? Människor som ingen vill se
Vad är livet för dig? Stunder som den här
Det bästa rådet du kan ge? Du kan
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Havanna
Favoritmat? Fyrarättersmål
Dagens tanke? Det blir bättre sen
Hur skulle du vilja dö? Dansa på min grav
Din själs nuvarande tillstånd? En världsomsegling under havet
Fel du kan leva med? Ingenting
Ditt motto? Mindre smakar mer

DUM IDÉ

Jag bjöd hit en dagiskompis med mor och lillebror imorgon.

För det ser ut som SKIT och jag tänkte att jag behöver en spark i baken.

Vilken otroligt rutten idé det känns som just nu...

Grey´s anatomy var iallafall bra.

Hos pyskologen

Jo så är det. Vi har gått till pyskologen.

Där vi bor finns ett uppföljningsprogram för prematurer och där ingår det att man gör en psykologbedömning vid fem års ålder.

Visst, det blir väl bra har vi tänkt och sen inte mer med det. Visst, det är ju vanligare med vissa diagnoser och lägre IQ och så, men det är ju inget fel på VÅR kille... typ. Sen har det varit så mycket med småsystrarna och hantverkarna och relationskrisen.. U name it.. så jag hade faktiskt ärligt talat inte ägnat det en tanke förrän det var dags att åka dit.

Å stackars pojke vad jag skäms! För att jag inte hade tagit reda på lite mer innan och kunnat förbereda honom på vad som väntade! Det var inte "prata med en snäll tant i någon timme". Det var SERIOUS BUSINESS. Tre timmar. MASSOR med tester. Kolla på buntar med bilder.. vilka hör ihop, vilka fattas, känna igen mönster, en cylinder.. Pussel.. Skriva.. Rita.. Svara på ett till synes oändligt antal frågor om allt mellan himmel och jord.

JAG känner mig skyldig för att han inte klarade av alla årstider, veckodagar, regnbågens färger och att skriva sitt namn. Det är rimligt och hade vi bara tränat mer så kunde han säkert ha fixat det.

Däremot vet jag inte hur rimligt det är att känna igen en koalabjörn, horisontella streck eller att förklara hur det kan bli natt (fan det HADE vi ju faktiskt pratat om).

Totalkoll hade han iallafall på varför man ska tvätta händerna före maten och vad hjärnan har för uppgift.. så han HAR lyssnat på mig någon gång :)

Några guldkorn:
"Varför ger man små barn sprutor?" - "För att lugna dom!"
"Varför måste små barn passas?" - "För att de kan tappas bort!"
"Varför blir det natt?" - "För att man ska kunna sova!"
"Var köper man medicin?" - "På biblioteket!"

Det svåraste blev pusseltesterna. Flopp. Förstod jag eftersom han knappt gör det alls. Det bekymrade mig tidigare, särskilt då en bekants grabb avverkade svåra pussel på löpande band. Men SEN när HAN fick diagnosen Aspberger... tänkte jag att vad fan hellre får MIN pojke vara dålig på pussel än autistisk i vart fall!

Imponerades ändå över kreativiteten som när han inte kunde lägga en stjärna med tre bitar och istället byggde ihop en "fjäril" av bitarna. Eller då han tog de obegripliga mönstrade klossarna och istället sa: "men jag kan göra en svår bokstav (T).. eller en prispall!"

Irriterades lite över psykologens sätt när hon inte förstod varför han inte kunde nämna fler grönsaker än broccoli, när HAN trodde att hon menade GRÖNA saker.. och över att hon inte godkände "stegbil" som brandbil. Fan det HETER ju stegbil. Lite förlegat också att fråga efter frimärken och visa bild på en miniräknare. DET blev ju en solklar telefon!

SÅ nu blir det någon sorts uppföljning fast jag ännu inte fått ta del av testresultaten. Samtal med maken också är inbokat. Arbetsterapeut antagligen eftersom hon var fundersam vad gäller finmotoriken. Hålla pennan var för svårt. Hon nämnde även besök på dagis så det känns som att hon har någon sorts uppfattning klar, om något..

VAD återstår att se..

Useless crap

"JAG är värdelös" säger han.

Gråter när legobilen säckar ihop.

"Jag är VÄRDELÖS, mamma!"

Jag har svårt att hitta orden.

Hur ska jag kunna laga det trasiga?

Maskrosbarn

Femåringen om bebisen:

Har du tänkt på att hon KÄNNS annorlunda när hon sover...

Som en plockad maskros!

Klämdagsklagan

När jag jobbade, då uppskattade jag klämdagar.

Nu avskyr jag dom.

Det här blev en riktigt skitdag. När barnen inte får vara på dagis, maken är borta och regnet öser ned.

Jag har varit riktigt jävla elak också. Tänker på den här Wasabrödsreklamen jag nyss såg. När hon sliter sönder strumpbyxorna för att de råkade vara trasiga. Slogan "allt blir lättare om du äter en bra frukost". Säger en hel del och jag VET ju att blodsockerboven gör mig till en såndär hemsk skrikmorsa jag avskyr att i backspegeln erkänna mig som. Som med syrgasmasken. Men ändå gör jag det igen.

SÅ låg. Nästan apatisk. Tar INTE hand om mig själv. Vill bara gömma mig undan allt och alla. Maken har varit på jättebra humör nu så det är inte det. Ny båt har vi köpt också. Livet leker eller? Kanske bara DÅ jag tillåter mig att känna efter hur JAG mår?? Att släppa lite, lite på kontrollen. Men imorgon måste jag iallafall se till att äta, för barnens skull!

Det finns hopp!

Här kan man vinna grejer ser ni! Lycka till!

Fredagstema-förnamn

Jag har ett sådär alldeles lagom bra förnamn.

Inte tokvanligt, inte helgalet. Helt ok.

Men jag fick bara ETT.

Det var början på glada 70-talet och jag blev förstås inte döpt heller. Satt under bordet på rödstrumpsträffar och var maskot till bokcaféets korpfotbollslag. Här skulle väl inte göras märkvärdigt med en hel radda namn antar jag. Det räckte väl med ett och så blev det.

Det här fick jag själv möjlighet att göra något åt när jag blev tonåring. Konfirmerade mig nämligen och därtill hörde ju att jag blev mer eller mindre tvungen att döpa mig först. Lite pinsamt tyckte jag och mina föräldrar fick inte ens komma. Nu utnyttjade jag iallafall tillfället att ta fler namn. För det får man ju göra när man döper sig.

Det var en underlig känsla att hitta på ett namn till sig själv och det känns väl fortfarande lite konstlat. Jag var ju till råga på allt 14 år så det var väl inte det mest genomtänkta valet. Idag hade jag nog kommit på något bättre vill jag tro.

Min bror som föddes i slutet på 70 talet, han fick TVÅ förnamn minsann. Fast döpt blev ju förstås inte han heller.

Sen kom en liten syster och hon fick TRE förnamn. DET känns fortfarande. Lilla gullungen som alltid fått allt jag inte fick, hon fick dessutom så många namn så man kunde tro hon var lillprinsessan själv. Nästan. Men det är klart, nu hade det ju blivit 80-tal. Dessutom kanske mamma kände på sig att det här var sista chansen. Hur det blev med dopet det kan ni nog räkna ut själva.

Det är ju något alldeles unikt vi får förmånen att göra när vi välsignas med barn. Att ge någon annan ett namn. Jag har naturligtvis först och främst utgått från att det ska vara rättvist och därför har alla mina tre barn fått två förnamn vardera, varken mer eller mindre.

Namnvalen har aldrig varit särskilt svåra. Klassiskt svenskt med enkla stavningar. Inget krusidull. Sen måste de passa ihop med övriga namn såklart. Det ska flyta och klinga rätt. Flickornas andranamn var givna på förhand och nu när jag har två döttrar så har jag fått använda de för mig viktigaste från min mormor och min faster.

Vad gäller pojken så var det bara bestämt inom mig långt i förväg vad han skulle heta, helt UTAN släktinfluenser faktiskt. Faktum är att egentligen skulle en pojke till behövas. För jag saknar att ha min pappas namn med någonstans såhär i efterhand. Kan ångra det lite men det passade ju inte heller till det utvalda tilltalsnamnet som var/är så rätt. Min mammas namn däremot, nej det är så konstigt. Jag vet att hon är besviken för att ingen av tjejerna bär hennes unika namn, men jag känner bara inte för det på det viset. Inte som med mormor och faster, de två som stått mig närmast.

För det är ju också så de lever vidare för mig. Genom sina namn. På det viset kan vi aldrig glömma och inte mina döttrar heller, trots att de aldrig fick lära känna dessa underbara kvinnor.

Dessa underbara älskade, som nu följer även mina barn genom livet.

Ensam lååånghelg

ÖÖööh.. längtar redan till måndag!

Barnen driver mig till vansinne. Det regnar. Vi har inga planer på någonting.

Galen, galen, galen!

Det ordnar sig nog för er..

..sa dagistanten!

Menade då vad gäller plats för lillan efter nyåret. Tydligen kommer de bli tvungna ta in två barn till av ekonomiska skäl och då står vi ju först på tur.

Yippie!! Eller??

Plötsligt känner jag bara instinktivt att jag verkligen INTE vill börja jobba igen.. alls. För det är ju vad det betyder. Slut bebisar. Kommer jobb. NÄÄää.

Rädd säkert. Det var så länge sen. Min yrkesidentitet är som bortblåst. Borta med vinden. Eller mjölken..? Puts väck.

Ordnar sig, ordnar sig... jojo.

Lort-Fia går på badhuset

Det är roligt att titta på dom. Alla förstagångsföräldrarna. Med alla NYA saker. Naturligtvis både kamera och videokamera med sig. Och så den deltagande pappan förstås. De ser så välvårdade ut allihopa. Seriösa. Nästan andäktiga.

Själv kommer jag rusande i fläckiga gamla jeans, grönblommiga trädgårdsgummistövlar och en mer smuts- än vitfärgad gammal skidjacka. Håret är också smutsigt för jag ska ju ändå duscha där... Inget dubbelarbete här inte. Lillan åker fallfärdig tredje generationens sulky i sitt lika gamla babyskydd. Min plastade frotté är stel och sprucken och inte alls sådär vitfluffig som de andras.

Hon är INTE så van vid att bada svarar jag. Hon som frågar har så platt mage så jag undrar faktiskt om inte hon kan ha adopterat sitt barn. Men de är för lika.

Ja jag menar i badbalja kan man ju förstås OCKSÅ bada säger hon då.

Nej JAG menar, hon ÄR verkligen inte van vid att bada, ALLS.. svarar jag.

Jamen om man inte badar i badbalja heller HUR kan man bada DÅ?

Är du trög människa jag badar inte min bebis!

Fast så säger jag ju inte förstås. Istället förklarar jag lite ursäktande att jag mest brukar tvätta henne med tvättlappar och flikar in att nåt litet bad har det väl ändå blivit någon gång. Skäms plötsligt för jag hör ju hur det låter. Kanske är det så fruktansvärt som hon verkar tro. Min lilla lort-Fia kanske har en alldeles förskräckligt försumlig mamma som inte tar sig tid att bada henne om kvällarna. Usch.

Nåväl, nu går vi ju på badhuset iallafall och det är väl tur det då.

Gör som du vill!

Säger han.

Det är ett fint radhus till salu i närheten.

Nu har du chansen. Säger han.

Jag står vid kanten och tittar ned.

Varför hoppar jag inte bara?

Istället håller jag krampaktigt vingarna intill mig.

Som en nykläckt sparvstackare.

Minnet av en doft

Går mot parkeringen utanför sjukgymnasten.

Luften är sval. Det doftar kyligt av fukt och hägg.

Minnen. Det är så bekant, så nära. Vemodet sköljer över mig men jag kan inte komma på VAD det är jag minns som gör mig så sentimental.

Jag grubblar på det hela vägen hem.

Att klättra i ett träd

Glöm det där med att jag var slut häromdagen.

ALLT kan bli värre.

Men idag är det med en skön känsla också.

För JAG har varit på utflykt med barnen!

Allt tack vare en liten lapp.

På dagis satt den. Med en öppen inbjudan till gemensam korvgrillning. Undertecknad av två mammor som jag tycker om. Sådana som jag avundas. Tror INTE de kan föreställa sig hur tacksam jag är för den gesten.

Maken skulle ju jobba men jag tänkte att vad f-n, jag kan nog klara av det när jag vet att det finns fler vuxna som kanske kan hjälpa mig lite. SÅ sugen på att GÖRA något.

Och det gick över förväntan.

Trots att alla tre naturligtvis var hungriga, kissnödiga och trötta samtidigt. Att alla korvar åkte i backen och knän skrubbades.

Pojken fick för första gången i sitt femåriga liv prova på att klättra i ett träd. Fast han inte riktigt vågade. Men efter att ha blivit upplyft på första grenen och suttit där en stund var han SÅ stolt.

En härlig dag med härliga ungar. Men samtidigt kände jag mig så oerhört ensam. Med den smärtsamma insikten att det nog inte alls hade känts lika avslappnat om maken varit med. Tänk att jag nästan tyckte det var skönt att han var på jobbet... det gör mig så sorgsen.

Nu blir det mat. Findus har varit här med köttbullar. Sen hoppas jag att alla stupar i säng. JAG vill i vart fall göra det.

Fly away with me!

Biljetterna är bokade!

Tio dagar hemma hos mamma och pappa.

Mitt i sommaren.

Bara jag och barnen.

Åh FY för resan. DEN vill jag knappt tänka på.

Åh så SKÖNT med resten.

Vill så gärna ge barnen lite av mina barndomssomrar och detta blir väl förmodligen den första som pojken kommer att kunna minnas.

Minnen av knastriga varmgruspromenader. Myggiga kvällsroddturer och stickiga hallonplockningar.

Sen VET jag ju att verkligheten kommer att se lite annorlunda ut. Att kvällarna kommer bli urjobbiga då alla ska nattas i samma säng. Att nätterna i just den hemska sängen kommer få min rygg att bryta ihop. Att jag kommer att irriteras till vansinne över mammas tankspriddhet och konstiga ideér. Att tio dagar kommer att kännas alldeles tillräckligt. Och att våra persikor säkert mognar medan vi är borta.

Jag ska försöka att inte boka upp en massa besök hit och dit. Vill att vi ska ha tid att bara få ha tråkigt. Låta barnen känna att de bara ÄR hos mormor och morfar. Tills de längtar hem.

När vi kommer hem igen drar vi till Grekland allihopa. DET ska bli intressant men jag ser fram emot det också med försiktig optimism.

Fredagstema-apropå språk.. eller??

Det här verkar vara lite för mycket för mig just nu!

Förra fredagen och så denna. Man glömmer ju inte att det är fredag, men fredagstemat är inte färdigformulerat i mitt huvud.. eller till och med redan skrivet och daterat som brukligt varit.

Kanske har jag bara för mycket omkring mig eller så har dessa teman inte slagit rot inom mig på samma sätt som tidigare då jag fått ett uppslag tämligen snabbt.

Idag är det elektriker. På vinden och i källaren. Dessutom ett långväga spontant besök som väckte mycket minnen. Positivt men också vemodigt. Jag känner hur tårarna ligger och lurar bara några millimeter in.

Om språket då...?? Tänker på barnen. Vilka skillnader det är på stora och lilla. Trodde inte att en tvååring kunde prata såhär mycket och förstå så bra! Lite sorgligt att inse att pojken ändå var så pass mycket "efter"... Samtidigt var det nog tur för honom att vi inte hade någon att jämföra med, vi tyckte ju att han var helt normal. Det fick ta tid. Fortfarande säger han lite "fel" och pratar lite tyst så andra frågar ofta om.

Språket blir ju lätt en måttstock för hur långt man kommit i utvecklingen. Även när man åldras och det går åt andra hållet. Kan ju också tydligt visa spår av sjukdom och mediciner. Hjälplösa är vi utan vårt språk. Tänker att det ju är bland det mest grundläggande för oss, att kommunicera på något sätt.

För mig, just nu, är det så uppenbart att allt vore mycket lättare om vi bara kunde kommunicera bättre. Jag saknar ett fungerande språk oss emellan. Det där egna som man ändå ofta skapar i en relation.

Att bara förstå vad den andra menar, nästan ordlöst. Komplettera varandras tankar. Det är så fint. DET är kärlek som fungerar det.

Ha en bra helg!

Så vad gör JAG då?

Helt slut idag.

Skulle kunna somna när som helst.

Så vad gör man.

Sätter på Nickelodeon.

Målar tånaglarna röda.

Äter fem maränger.

Väntar på att ett under ska inträffa.

Kanske kommer Findus med middag?

I should be so lucky

Bannade barnen ikväll för att de pumpat ut allt mitt dyrschampoo i badvattnet.

Sonen utbrister: HÖRRU, du ska vara GLAD att du HAR en familj!

Just det.

Efter kalaset

Normal.

Jag kände mig normal.

Det är det som slår mig mest såhär i efterhand. Att det var så förhållandevis avslappnat, okomplicerat och just det.. normalt.

Fast jag undrade förstås om det inte lyste igenom något. Jag kände mig lite som ett troll. Ni vet, dom spricker ju i solen sägs det.

Undrade stilla om det ändå inte var någon som noterade att JAG hade kunnat spricka när som helst. Tänk hur DET skulle ha sett ut...

Tänkte också på det min mormor brukade säga, att man ska bara gå fort och se glad ut. Sagt och gjort!

Jag rörde mig snabbt. Oräkneliga vändor in och ut ur huset. Med lilltjejen i babybjörn. HELA tiden. Såg glad ut. Hann inte direkt annat än hälsa på de föräldrar som kom. Flera företagsledare av dignitet, någon domare. En liten klick där vi inte skulle hamnat om vi inte bott just HÄR och gjort just det vi gör. ALLA granskar hus, projekt, tillgångar. Kryper nästan in på bara skinnet. Men når aldrig under ytan. Förstås.

Barnen ja. Hoppborgen var en given succé förstås men räckte inte så länge som vi hade hoppats. Tempotorsk är bara förnamnet. Fikade gjorde dom ju på fem minuter. Sen var det kurragömma och project garden demolition. Tack Gud för vädret så jag slapp släppa in alla. Ärligt talat så kom spöregnet på utsatt tid och jag trodde att Han hade övergett mig. Men jag stod pall i dörröppningen tills det dragit förbi. Puh.

Det var en lite mer förslagen kille som tog priset. Äldst. Riktigt elak med de mindre. Härjade, kastade saker och slogs med tillhyggen. Ärligt talat förstår jag INTE hur man kan lämna en sådan illbatting på kalas hos några man inte känner. För det gjorde hon ju, den ömma modern.

Har tydligen hamnat i inlämningseran nu. Fler föräldrar än jag trott som passade på att lämna barnen och göra annat. DET gjorde mig besviken. Så tråkigt. Så nästa år blir det outsourcing. INTE ett sexårskalas hemma. Nej tack. Släkten går väl än, men resten.. nej.

Känner iallafall att pojken fick lite av en revansch efter sin misslyckade födelsedag. En chans till. Och han sa att det var roligt. Verkade nöjd. Även om lillhuliganen ställde till det en hel del och hoppborgen numer pyser mer än lovligt. Även kvällen blev lugn, med hämtpizza och småpyssel.

Nu får vi vila på födelsedagsfronten tills framåt senhösten. DET känns riktigt skönt.

Must have!

Detta är tydligen bland det bästa man kan ge en femåring.

En bugsucker.

En krypsugare.

Slurpar snabbt och effektivt upp alla möjliga små kryp.

No escape.

Med förstoringsglas, flera burkar och olika munstycken.

Beware!

Badsugen?!

Våran minsting ska minsann få gå på babysim.

För det har ju dom andra gjort.

Det fanns bara intensivkurser kvar.

Det börjar idag.

Jag har bara en noppig gammal gravidbaddräkt.

Jag har inte vaxat benen.

Så nu kör vi!

GUD vad roligt det ska bli...

Bottenhugg

F-n vad jag skäms. SÅ sjukt dåligt samvete.

Principfast. Stå för vad man säger. Jojo. Jag försöker. Vägrar ge mig ibland in absurdum.

Pojken städar inte upp på rummet. Kvar på mattan låg typ tre bilar och en liten remsa flexitracks. Jag säger att om jag blir tvungen att plocka upp för att du inte gör det så hinner jag inte läsa för dig också. Måånga gånger. Han gör absolut ingenting. Jag säger att då får du lägga dig själv om jag ska hinna förbereda kalaset, diska och tvätta...

Sen vill han ju förstås inte somna själv. Smyger upp otaliga gånger. Alfons. Vill att vi ska säga förlåt. Det gör vi. Springet fortsätter. Jag vägrar fortfarande läsa och blir till slut irriterad igen. Han blir jättesur. Ledsen. Arg. TRÖTT.

Halv tio somnar han. I fotänden. Jag lyfter upp honom och han slår ilsket bort mig i sin nybörjade halvsömn.

Vad vann jag på att ta strid. Inte ett dugg. Inte fick jag mer gjort heller. Han blev bara besviken.

Undrar om det är mest sånt han kommer minnas av mig. Att mamma är arg och fräser att jag har så mycket annat att göra, gå och lägg dig. Vem vill bli ihågkommen så?

Bara ett O för mycket

Där jag kommer ifrån negerar man snabbt och enkelt genom att lägga till ett o framför i stort sett vilket ord som helst. Oglad. Opigg. Hur länge har du ovarit här? Till exempel.

Ofas är ordet jag tänker på idag. För vi är ju nästan aldrig I fas.

Om HAN är på bra humör då blir JAG grinig och irriterad. Långsur har jag ju alltid varit, men jag vet inte vad det är som provocerar mig med hans bra humör. NÅGOT är det.

När JAG känner mig lite mer positiv så hittar HAN snabbt något att kritisera och så var det med det.

Här är fullt av ovälkomna O..

Obra!

Blev det fredag igen??!

Oops. Faktiskt inte ens reflekterat över att det är sista dagen i veckan förrän jag nu ser att andra lagt ut fredagsteman. Flängt runt som en skållad råtta efter spidermangodispåsar och annat livsnödvändigt. Ammat i bilen. Provat byxor som är för stora i 36 och för små i 34.

Lugnt, tänkte jag för man kan ju alltid göra en klassisk tjälknul som kan rädda de värsta buffébord.. men se det hade Taina redan hunnit ut med, så var det med det. I min variant lägger du till svartpeppar och några skivade vitlöksklyftor i lagen.

Jag är inte bra på mat. Älskar genvägar. På ett buffébord hos mig skulle det nog finnas just nämnda tjälknul på älg, massor av sallad, frasiga baguetter och västerbottensost. Till det ett par pajer. Något plock som till exempel vattenmelon och fetaostkuber på tandpetare, tillsammans alltså. Gammaldags pressgurka, ni vet såna där tunna skivor i lite sötare lag. Marängglasstårta med färska hallon. Jisses jag som inte hunnit med lunchen än blir ju jättehungrig nu! Min mamma är ruskigt bra på pajer och piroger men använder aldrig recept så det är svårt att apa efter henne. Bidrar med en enkel lökpaj:

2,5 dl vetemjöl
100g rumsvarmt smör
2 msk vatten

400g hackad lök
2 msk smör
2 ägg
100 g riven ost
salt, peppar

Hacka ihop degen och låt vila en timme i kylen.
Bryn löken i smör på svag värme. Vispa ihop ägg och blanda med ost och lök. Krydda.
Häll smeten i pajskalet och grädda 15-20 min i 225gr.
Servera med créme fraiche, löjrom och sallad.

Förresten så har jag ju ett så kallat hemligt recept i garderoben. Om man vill göra en klassisk smörgåstårta så gjorde min exexsvärmor alltid en basröra av vispad grädde, créme fraiche, majonnäs och kaviar. Jag brukar vispa ca 3 dl grädde till 2 dl cf och ca en halv tub majonnäs. Kaviar kanske en kvarts tub. Gott att blanda ut alla fyllningar med och sedan täcka tårtan med.

Ha en bra helg!

Precis som det ser ut

Tvååringen satt och ritade när jag kom till dagis häromdagen. Hoppade glatt upp och sprang fram till mig med teckningen, ett vitt litet papper fullt med blåa tuschprickar. Ni vet såna där stjärnlika som blir när man suttit och hackat riktigt hårt med pennan.

Jag tänkte att nu ska jag vara lite pedagogisk för en gångs skull och istället för att utbrista något om hur FIINT hon gjort frågade jag med min mest intresserade stämma... VAD är det du har ritat HÄR?

Hon tittar då upp på mig med förvånad blick och svarar irriterat:

"Bara PRICKAR mamma!"

Så det så, där fick jag så jag teg.

Känslomässig berg- och dalbana

Jag spanade.
Spanade in en snygg pappa i Lilla Lots.
Han såg så himla trevlig ut.

Jag grät en skvätt.
Grät en skvätt i en tekopp.
Det var nån bra låt och det bara kom.
En liten, liten skvätt bakom solglasögonen.

Jag är inte riktigt där alla gånger.
Inte där jag är.
Utan någon annanstans.

Kaniner, kräk, karuseller och kexchoklad

Så var vi åter i vardagen igen. I regnet. Skönt att slippa tänka på vattning iallafall. Återstår ventilationsgubben, bygglovet, räkenskaper, tvätt och så vidare. Snart kommer grävmaskinerna också så det ska räddas det som räddas kan av rosor, buskar och kullerstenar. Det letas febrilt bland båtannonserna.

Mitt i allt så hankar vi oss fram mellan dagis och Lidl. Allt rullar på utan större explosioner. Jag känner mig allmänt ynklig och alla snörvlar.

Helgen känns redan som ett avlägset minne. Det gick så fort och det var så varmt, vilket känns helt overkligt nu då fleecen åkt fram igen.

Kommer först att tänka på kaninerna eftersom ballongerna stirrar mig rakt i ansiktet här. Fråga INTE hur vi fick in dom i bilen... Så originalen sen, dessa dammiga, klumpiga barnskrämmor. Nu flickan och förut pojken. Inte för tvååringar det är uppenbart. Men nu var pojken tuffare förstås. Frågade även denna gång om han fick skjutsa kaninen i farfarsbil och DET var ju en höjdare. På det viset är han väldigt kavat.

Kräk blev det också. Flickan, på mig, i bilen. Redan första dagen, trodde hon fått i sig nåt ofräscht vid frukosten... men nästa dag var det samma visa, på samma skumpiga gata inne i city. Kallas numera kräkvägen. Antingen var det ofräsch frukost gånger två eller så börjar hon helt enkelt redan bli åksjuk stackaren. Jag har många sådana jobbiga minnen. Bland annat en tågresa då jag tiggde och bad om att få hoppa av oavsett konsekvenserna för att sedan kräkas över ett element... vilket fick till följd att hela vagnen önskade att jag HADE fått hoppa av.

Karuseller förstås. Härligt att vara över 100 cm. Mindre härligt vara under 90. Jag tycker allt är härligt. Älskar att åka. Maken har höjdskräck och klarar inte av att det snurrar heller så hans lott blir farfarsbilar och kaninresan. JAG får allt det roliga. Tekopparna är vår favorit men även lilla lots gick varm i år, liksom fisketuren. Flickan var SÅ avundsjuk mest hela tiden och fick mutas med mycket godis. Kaninresan och sagoslottet var hon INTE impad av. Drakbåtarna gick väl an, hon vill ha lite sug i magen, heja tjejen!

Kexchoklad enda storvinsten denna gång. Vi spelar rätt så hårt men brukar faktiskt ha lite tur också. Lätt att fastna i spelträsket. Intressant att studera också hur vissa nummer går om och om igen... Det ska konstateras också att mer hade vi INTE kunnat få med oss hem. Så det var lika bra så.

Universeum skulle vi gett mer tid. Det märktes att pojken ju är större nu och har mer utbyte av det mesta. Han kunde haft roligt en dag till där, men nu var vi ju på väg hem. Får börja där nästa gång. Men det dröjer nog till slutet på säsongen. I sommar blir det bara några kortare turer till närmare mål. Vi hade pratat om Legoland men det känns faktiskt som att de är lite för små än så länge för att uppskatta det fullt ut med tanke på vad det ändå kostar.

Nästa delmål att fokusera på är söndagens barnkalas. Det blir inte så många barn men det kommer ju syskon och föräldrar också. Grannar. Lyckades återigen styra bort alla dagiskompisar med argumentet att de ju är så många (30) och ändå firar honom på dagis. Han köpte det. Puh. Men nästa år får det nog bli outsourcing.

Gulliga killen sa till mig att "och så vill jag bjuda den gamla farbrorn"... det tog ett tag innan jag förstod vem han menade, det var våra äldre grannar. Inga vi umgås med annat än trädgårdsprat över muren. Frågade hurså och då svarade han "jamen jag fick ju en blomma av dom på min födelsedag". Så var det ju. Vi stod därute och tittade på när de satte potatis medan maken kokade över inomhus. När jag berättade att det var pojkens födelsedag så plockade damen en liten blå blomma och sträckte honom över muren. Han blev så glad och stolt. Ett litet ljus i mörkret. Helt gratis dessutom. Jag lovade att vi ska bjuda dom på fika en annan dag men nu är det ju BARNkalas. Kanske dumt av mig.

Han har bestämt att vi ska göra en marängglasstårta och minichokladbollar. Farmor bakar bullar. Hoppborgen gör säkert succé och så ska det vara spidermangodispåsar. Får hoppas på vädret bara så vi kan vara ute i trädgården som i fjol. SÅ skönt att slippa alla härjiga ungar inomhus.. liksom alla inspekterande grannfruar.. Håll tummarna!

Grisvirusvärk och deklarationspanik

Känns.Som.Om.Jag.Blivit.Överkörd.
Fryser.
Ont i halsen.

Slår mig att det plötsligt blivit dags igen.
Varför alltid sista dagen?!
Komplicerat.
Skit.

Ebb och flod

Dag och natt. Glädje och sorg. Efter regn kommer alltid sol. Eller? Åtminstone kompensationsmekanismer...

Som att åka med pojken och köpa den häftigaste cykeln i stan. Eller en hoppborg till kalaset.

Som att be mig boka nästa charterresa och fundera på vilken bil vi ska beställa härnäst.

Det är så lätt att bara flyta med. Att inte vara neggo när vi ligger på plus.

Sen blir en cola kvarglömd på McD och helvetet brakar lös i bilen. Ingenstans att fly. Påminns återigen om att det är ju så det är. Kan aldrig tro på något annat. Aldrig släppa garden. Hur länge orkar man det?