Om att vara fri

Igårkväll pratade vi lite i badrummet när sonen satt på toa. Han var toktrött. Jag frågade apropå att han verkade så allmänt missnöjd hur jag skulle kunna hjälpa honom.

Han svarade med eftertryck:

"Jag önskar bara att jag var FRI!"

Det var så överraskande och oväntat. Ett ord jag tror att jag aldrig hört honom använda över huvud taget som bara hoppade ut och nästan bokstavligt talat tog mig på sängen.

-"Hur är det när man är fri?" frågar jag då.

"Då är jag fri från ER. Då kan jag springa RUNT och göra vad jag vill!"

Jag funderade. Försökte att inte dra för stora växlar på det han sa men samtidigt... så kändes det olustigt. Känslan av att man vid fem års ålder inte ska reflektera över begreppet frihet.

-"Men du springer ju ute.. och på dagis... jag vill ju bara inte att ni springer genom köket när jag lagar mat..." försökte jag.

"Jag får inte göra någonting för ER. På dagis får man inte heller springa inne. Jag behöver SPRINGA RUNT"

-"Ok... fast om du menar just nu så tror jag det är för att du inte vill somna som du tycker att du behöver springa... eller hur?"

Då är det nästan som att han ler litegrann. Men bara lite.

Jag kanske får stå ut med lite spring i köket ikväll.

I frihetens namn.

När sommaren tar slut

Hösten kommer närmre.
Nu när vindarna kylnat till och fruktträden återigen blivit vingklippta.
Men än kan vi nog lura den litegrann.

Om vi håller oss i lä.
Än får vi plocka lite frukter och bär.
Än lever hoppet.

Och ljuset.

Skräptorsdag

Det här är en riktig skitdag.

Dagisledigt.

Husarrest.

Sten- och grusdamm ligger tungt kring huset som är så varmt och kvavt så man blir irriterad bara av att finnas till. På uppfarten småskuttar en jättepadda ikapp med grävmaskinen. Ja en sån där padda som plattar till grus alltså. En annan vore det ju väldigt synd om.

Nu ska jag bara stålsätta mitt gråkladdiga, slappa jag till att återigen möta huliganerna som springer runt, runt utanför min dörr. Vem har sagt att det är så bra med öppen planlösning?!

För övrigt har jag börjat läsa en bra bok som ger mig sjukt dåligt samvete. "Din kompetenta familj" av Jesper Juul. Tänkvärt!

Kvällens döprat

Pojken ligger i sin säng och säger:

"Mamma jag tänker vara barn för alltid, jag vill aldrig bli vuxen!"

-Men varför då?

"För jag vill inte dö!"

Anatomilektion

Pojken utbrister lite förvånat:

"Sitter knäskålen fast i vägräcket!?"

Vägräcket skulle vara knävecket då. Just det.

Om regnet

Pojken utbrister belåtet:

"Det är min bästa dröm att det är sånt här väder! Jag tycker om när det är åska och sånt... och julafton!"

När man har bestämt sig...

Pojken, 5 år:

"Mina barn ska heta Ellen och Niklas. Så det måste du påminna mig om när jag har gift mig, mamma."

"Och jag ska gifta mig med Ellen på dagis. Fast jag inte tycker om henne nu. Nu är jag med Emmy."

Psykologen del 2 plus minus dagis

Vi var ju som sagt till psykologen med pojken för en tid sedan.

I början av sommaren var det dags för ett uppföljande samtal då även maken följde med. Det behöver väl knappast nämnas att maken och psykologen inte riktigt klickade. Det är inte riktigt hans kategori av människor (hm vilka är det?) skulle man kunna säga.. Nåväl, hon fick i vart fall sagt att vår pojke är mycket begåvad för sin ålder, har svar på tal och är påhittig MEN..

Hon anser att han har lite väl svårt att hålla pennan, att försöka skriva och rita. Han hade dessutom väldigt svårt att uppfatta mönster och former (nämnda pussel förstås) varför hon misstänker en perceptionsstörning.. det vill säga en störd uppfattningsförmåga då... vilket väl i sin tur skulle kunna betyda en liten hjärnskada trots allt. Puh.

Kanske är det så. Och säkert är det så med väldigt många som aldrig får någon diagnos. Nuförtiden ställs det ju väldigt många diagnoser i den här branschen som man över huvud taget inte hade förut.

Jag känner mig både ledsen och besviken och lite rädd. Ledsen för att vi som förträngt alla möjligheter till framtida men för honom nu får inse att han kanske kommer få problem ändå. Besviken på mig själv som inte tagit det jag sett på allvar, som inte tränat mer med honom. Besviken även på dagis som inte signalerat någonting, såhär i efterhand känns det ju talande att han bara hade med sig tre (!) teckningar hem efter hela terminen, klart att han väljer bort sådant som känns svårt! Rädd är jag mest för att han ska sticka ut för mycket och få det jobbigt, att han ska bli retad.

Det som följer nu är en arbetsterapeutbedömning och sedan att psykologen besöker dagis för att ge tips om hur de kan hjälpa honom bäst inför förskoleklasstarten nästa höst. Vi måste träna mer med tjocka pennor som är lättare att hålla, klippa med saxar etc.

Jag har inte pratat med dagis än och jag har blandade känslor inför det. Naturligtvis så vill jag ju att han ska få all den hjälp han kan behöva för att lättare lära sig skriva och läsa, samtidigt vill jag inte att han ska behöva känna sig annorlunda, inte riskera att han stigmatiseras på något sätt.

Dagis ligger för övrigt just nu både på plus och minus.

PLUS för att de fixar en plats till lillan efter nyår. De gör ett överintag helt enkelt, kanske får något äldre barn flytta upp tidigare, med hon FÅR SIN PLATS. Yes!

MINUS för att all tidigare flexibilitet verkar som bortblåst. Jag tog för givet att flickan skulle kunna stanna lite längre den dag vi nu ska till arbetsterapeuten som vi väntat hela sommaren på, allt sådant har alltid gått att lösa förr... men nu blev det kalla handen och "ni får lösa det på ett annat sätt".

Bara det att jag inte HAR något annat sätt!

Funderade allvarligt idag på att avbryta min föräldraledighet istället.. och jobba i familjeföretaget så att säga (vilket jag ju ändå gör på kvällar och helger).. och låta båda barnen gå heldagar bara för att visa dom att jag också kan om det ska vara på det viset... paragrafryttare!

Exet och skulden

Man skulle kunna kalla det ödets ironi.

Att det var tio år sedan jag gifte mig den dagen vi reste till Grekland.

Gifte mig första gången alltså.

Föga anade jag ju då vad jag skulle göra exakt tio år senare... sitta på ett charterflyg med en annan man och tre små barn. Eller över huvud taget att jag skulle komma att lämna min nyblivne man innan året var slut.

För det gör man ju inte när man älskar så och har turen att vara älskad tillbaka.

Men det gjorde jag.

Ett sånt där drag som man får grubbla över resten av livet. Varför man inte kan tillåta sig att vara lycklig och älskad och trygg. Varför man ska jaga efter något annat?

Jag har inte gått vidare helt och jag undrar än idag om han har gjort det. Vi har nämligen inte pratat sedan dess. Inte haft kontakt på något sätt. Det finns inget avslut, inga förlåt, bara ett öppet sår som är oerhört svårläkt och infekterat.

Det var hans sätt att hantera skilsmässan, att överleva. Han försökte till och med få mig att lova att jag aldrig mer skulle höra av mig, men det kunde jag inte. Klarade inte. För det är så mycket mer jag skulle vilja säga honom. Så mycket mer han förtjänar att få veta. Han själv frågade ju inte ens varför jag gick.

För mig är det så ofattbart att man kan göra så. Bara klippa. Inga frågor, inga svar. Att inte ens som två vuxna människor kunna tacka för allt det som var bra och önska varandra väl. Men det får jag respektera att han inte klarar av efter att jag sårat honom så fruktansvärt.

Jag har genom åren skrivit ett fåtal brev som naturligtvis lämnats utan svar även om jag förstås hoppats att han läst dem. Jag har via bekanta hört var han bor och att han har en sambo men inga barn. När hans mor gick bort i höstas fick jag veta det för sent för att skicka något till begravningen och kanske var det lika bra så.

Jag undrar ofta vad han tänker, om han alls tänker på mig.

Kanske är det i rent egoistiskt syfte som jag önskar att vi kunde prata med varandra. Varför är det så att förövare söker upp sina offer? För att lindra skuldkänslorna? Vad är det jag vill, vill jag att han ska säga att han förlåter mig? Nej, det begär jag inte. Men jag vill att han ska veta att det var ärligt. Att allt var sant.

Att jag älskade till 100% och att jag var lycklig den där dagen.

För det var jag.

Livet efter semestern

Idag är det tisdag.

Tvätthögen har krympt till knappa hälften. Förkylningarna har gått från snörvel- till hoststadiet.

Även de brunaste små barnben bleknar snabbt nu när sommaren försvann som i ett nafs över helgen och vi bytte grekisk hetta mot sval svensk sensommar.

Vi har magplasklandat och vi hann knappt hämta andan innan även grävmaskiner och hantverkare var tillbaka på banan. Jag har inte hunnit samla tankarna, nu gäller det bara att ro, ro, ro eller åtminstone trampa vatten.

Just nu kan livet delas in i före och efter Grekland. DÄR var ett kapitel för sig.

Efterlivet är ganska enkelt eftersom maken funnit någon sorts inre frid och uppför sig bättre än på länge. Det är bara det att JAG hinner ju inte med.

Det går inte att bara sudda bort allt som hänt. Jag klarar inte av att bara glömma och gå framåt per automatik, utan closure.. så jag blir lite som en zombie, som vaggar med och flyter runt och säger ja till det mesta..

Men JAG. Jag är inte DÄR. Jag är någon annanstans. Där mina känslor är och gömmer sig.

Önskande att vi fick vara tillsammans.

Min familj, min känslor och jag.

Brun, brunare, brunast

Ja, mer än såhär blir det inte.

Jag tillhör dom som håller sig i skuggan och använder faktor 25 eller mer. Trots det har jag nu äntligen fått lite färg. Det var nästan tio år sedan sist och då hade jag tillbringat månader ute till havs.

Magaluf.

Den där med Orup ni vet. Den har gått på repeat i mitt huvud ända sedan resan bokades. Med samma tanke förstås, att undrar om det är den sista resan nu till slut. Om måsarna kommer skratta sig hesa. För att vi ens försöker.

Vi är ju inte ensamma. Många gör väl just det. Den där sista resan innan allt tar slut. Ta bara Brad och Jen till exempel.

Nog om ingenting. Jag vet väl inte riktigt var jag ska börja. Med hur han inte skulle åka med oss längre eller hur jag blev utelåst kvällen innan avresa?

Bara DET var så surrealistiskt så det har jag nästan förträngt. Det erkänner jag. Att plötsligt stå där i mörkret i badtofflor, trosor och t-shirt, för att jag skulle hämta en sak, och höra låset knäppa till från insidan... Det var nästan så att jag började skratta, för vad gör man liksom?

Det händer ju inte mig! Det är så urbota overkligt men samtidigt smärtsamt påtagligt och oerhört förnedrande. Jag bara står där ganska länge. Väl dold från gatan bakom syrenen tack och lov. Hör grannarna på andra sidan ha trevligt på sin nybyggda altan. Överväger alternativen. Den enda granne jag i värsta fall skulle kunna tassa över till är bortrest. Jag har ingenting. Ingen. Alla barnen sover därinne. Med risk för att väcka dom stackars små kan jag inte annat göra än att börja ringa på till slut. Även han inser väl efter några gånger att det inte vore så lyckat, eller så vill han bara själv slippa höra eländet som låter ganska högt, och låser upp igen. Han surar vidare på soffan medan jag packar färdigt.

Här känns det nästan som att jag lika gärna kan sätta punkt. Som att det vore avgjort redan, alla tänker ju ändå att varför i h-vete stannar hon kvar... hon kan väl ändå inte mena allvar?! Och varför reste dom ändå?

Fortsättning följer...

TGIM!

Äntligen.

Så känns det bara just nu. Äntligen måndag, terminsstart och äntligen blev jag av med barnen några timmar!! Åh, fula tanke, men det är helt ärligt sant och jag kan inte förmå mig att skämmas ens.

Det var SÅ skönt att komma hem från dagis och vara bara två. Kunna plocka i hallen, hiva ut returpapper och pantflaskor. Fika lite mer och läsa tidningen. Bädda sängar och öppna fönster. Sätta på radion. Känslan av att bara vilja RÖJA hinner till och med infinna sig...

Det håller i sig ända tills det är dags för lillfisan att sova förmiddag. Jag lägger mig bredvid och ammar en stund. Blir med ens sådär trött och blåvalstung igen. Fryser och drar täckets hörn omkring mig så gott det nu går när man ligger ovanpå...

Det enda som hindrar mig från att ligga kvar tills jag vaknar av hunger är detta. Just detta. Att jag vill uppdatera bloggen. VILL. För detta är min livlina, mitt hemliga fjärde barn. Nu har jag så mycket tankar på hög som måste sorteras, bearbetas och förhoppningsvis till slut.. publiceras. Tack för att ni läser.

TGIM.