Framför TVn

En liten, rund och mjuk nacke med kycklingfjun i slutet.

Så varm och söt i smaken.

Det pirrar till i hela mig och jag vill både gråta och skratta.

Det blir mest gråt för George... han är ju död nu också ovanpå allt.

Tänk att du kom för ett år sen.

Vem är du som jag älskar så?

Har du varit här hela tiden?

Lite starkare nu

Ni som har följt med från början har nog sett det. Det som jag börjar kunna tro på att jag känner.

Hur jag växt i takt med lillfisan här. Tagit mig uppåt bit för bit. Sträckt på mig mer och mer.

Nu när hon närmar sig ettårsdagen är det som att jag kan se ett ljus därborta någonstans.

Det var likadant när mellanflickan föddes. Första året var jag så långt ifrån mig själv så det var riktigt läskigt. Så skör och så ledsen. Även bortsett från situationen i övrigt vill jag tro. Bara det att när hon fyllde ett och jag började ana det där ljuset, då var jag redan gravid igen.

Nu känns det oerhört skönt att INTE vara det.

Den här lilla kommer att få vara liten längre.

Och jag kommer kanske att kunna närma mig det där ljuset trots allt.

Sakta men säkert.

En annorlunda natt tack

Jag minns det så oerhört tydligt.

Att jag vaknade en morgon och undrade vad som var annorlunda.

Varför jag kände mig så lätt, så nöjd och glad. Varför jag inte hade något emot att gå upp.

Jag minns hur jag häpet insåg att jag hade fått sova ostört hela natten.

Det var några år sedan nu. De ostörda nätterna senaste sex åren kan lätt räknas på fingrarna. Jag önskar att tårna också hade behövts, men så är det inte... och ibland känns det som att jag håller på att bli galen.

När jag fantiserar om att gå och lägga mig på de mest omöjliga ställen. När allt jag kan tänka på är den mörka, tysta natten. När målbilden krympts så pass att den inte innefattar mer än en lagom varm kudde utan dregel och lakan utan kiss. Det är ju inte för intet som sömndeprivering används som tortyrmetod heller.

Jag vet att tids nog får jag sova så jag blir less. Men just nu... just nu skulle jag ge nästan vad som helst för en natt med mig själv...

En vanlig måndagkväll

Vardag igen.

Ännu en "ensam hemma" vecka.

Regn. Febriga barn.

Många tankar att sortera. Räkningar att betala.

Återkommer...

Fredagstema-För att överraska mig..

...då behövs ju det inte mycket.

Jag ÄLSKAR egentligen överraskningar. Och det är inte svårt att lyckas med att överraska mig heller.

Däremot så inser jag nu till min förskräckelse att jag i princip inte har några förväntningar längre, inte på något alls. Det behövs inte mer än en ömsint kram, en vänlig gest eller en klapp på axeln för att jag ska hoppa till av överraskning. Inte ens födelsedagar betyder så mycket längre. De kommer och de går och eftersom jag har så låga förväntningar på alla plan så blir jag nästan överraskad bara någon säger grattis.

Fy vad trist allt det här låter.

Kanske blir jag överraskad om jag får många kommentarer ändå?!

Tanden är lös!

Jo, det hade jag ju glömt meddela!

Att den första tanden är lös nu.

Jag blev så himla glad!

Överraskad faktiskt, för jag hade liksom inte tänkt på att det borde vara dags snart.. trots att jag ju sett hur många tänder till exempel Tainas Minsting tappat redan.

Men nu är den lös och så himla härlig att få vicka på!

Under din rumpa

-Under rumpan, mamma!

-Där är dom!

-Mera!

Jag har aldrig plockat kantareller förut. Det fanns liksom inte där jag växte upp. Fast mamma är en riktig svamptant som även till dags dato nattetid stjäl Karl-Johanssvampar på grannarnas tomter.. så bidde det aldrig några riktiga trattkantareller. Såna där gula som jag bara sett på bild. Och sedan vi flyttade hit ner så har jag varje höst antingen varit gravid och därmed immobiliserad av foglossning eller haft en mycket liten bebis och inte ens orkat tänka på skogsutflykter. Vi har helt enkelt inte ens tagit oss ut i någon riktig skog. Förrän nu.

Med lite hjälp så kom vi oss iväg till ett superfint ställe. Och där var dom ju. Plötsligt så trampar vi på dom. Sitter på dom. Överallt.

Haha. Mamma är grön av avundsjuka.

Det blev en härlig förmiddag även om man bortser från svamplyckan. Med stenklättring och trädstamsbalansering. Och så stämsång i bilen. Bara ett litet, litet smolk i min bägare för jag tänker ju förstås med sorg i hjärtat att.. jag önskar det kunde vara lika avslappnat när vi är fem.

Skogen med stora stenen och alla kantareller

Skörden

Väl hemma satte jag igång att smörsteka och gräddstuva. Rostade lite bröd och ståendes vid diskbänken klämde jag i mig två mackor med varm kantarellstuvning direkt från stekpannan.. och jag svär faktiskt nu för det var fanimej bättre än sex!

Okej då. Nästan.

Men världen runtomkring försvann i vart fall för en stund och barnens slagsmål spelade inte längre någon roll. Det var bara ren och skär njutning på högsta nivå.

...och såhär gott ser det ut sen...

Vilket jobb?

Jag lämnade ön idag.

Styrde båten till mitt jobb.

Som jag ju måste tillbaka till i början på nästa år.

Har gruvat mig och skjutit på det flera gånger.

Jag möts av världens bästa sekreterare som ger mig en kram.

En stor kram.

Och jag börjar inte gråta alls.

Tänker att det kan bli ganska trevligt att komma tillbaka.

Sen kommer paniken över alla krav och förväntningar.

De räknar ju med en rejäl avlastning och förstås hjälp med helger och sommarschemat...

Plötsligt vill jag inte alls tillbaka till verkligheten längre!

Min ö

Tänker på det ibland.

Att jag liksom bor på en egen ö.

Det går en daglig färja till dagis och tillbaka.

Nästan inga båtar lägger till.

Jag går ned till bryggan ibland.

Men jag bara står där.

Mormor, mormor..

Jag ser dig i ögonen här där jag sitter.

Du skulle varit så ledsen om du vetat hur vi har det.

DU skulle aldrig ha tagit så mycket skit.

Jag skäms för att jag gör det.

Min Gud vad jag saknar dig!

Fredagsmys

Jag ligger i fosterställning på soffan och ser på Dirty Dancing.

Det bränner bakom mina ögonlock. Värken är nästan outhärdlig. Sådär så att man känner var skelettet slutar och musklerna tar vid. Sådär så att det gör ont bara man tänker på att röra sig.

Jag vill inte alls vara vaken längre. Jag bara väntar, men taxin är sen.

I huvudet går jag igenom listan på alla de där små sakerna jag VET att han kan gå igång på.

Jag HAR låst bilen. Utebelysningen är tänd. Telefonen är på laddning. Tvättställen är tömda på legobitar, blöjor och kisskalsonger. Toarulle finns på sin plats. Det finns cola i kylen....

Jag har hjärtklappning.

Det kan ju vara för att jag har feber.

Eller så är det för att Patrick Swayze dansar så bra.

Vem vet.

Sjukskriven från fredagstemat

Invaderade

Det är här nu.

Viruset.

Ser inga likheter med någon gris.

Tur är väl det.

Antar jag.

Fast det är klart, det kanske muterar..

Första snaggen

Nej.

En tvååring SKA inte kunna få tag i en sax av den kalibern.

Så är det ju.

Men det gjorde hon.

Plötsligt satt hon bara där, SÅÅ nöjd.

Tack Gud för att dagisfotograferingen var förra veckan.

Fem nätter

Vi är själva den här veckan.

Kan tyckas så länge, men med simskola, tandläkare, barnläkare, babysim, banken, matinköp, tandläkare igen... så flyger tiden förbi och nu är vi redan halvvägs.

Då kommer tankarna igen. Man undrar hur helgen blir.

Mellan fredag kväll och söndag kväll ska mycket hinnas med och stress är aldrig bra.. då blir han som en tidsinställd bomb och vi kan bara hålla oss ur vägen.

Barnen längtar förstås till helgen och hoppas som alltid. Slåss om hans gunst, om smulor från bordet. Det gör så ont när dom blir besvikna.

OM dom blir besvikna borde det väl stå, men det värsta är att jag räknar ju nästan med det.

Jag vet det redan.

Om att vara 5 år och bara vilja ha leksaker...

"Nu får det vara slut på det här jäkla tröjköpandet!"

Fredagstema-fyra saker du måste se i "min"stad!

Min stad.

Vad är egentligen MIN stad??

Jag känner mig inte hemma HÄR. Bortsett från det faktum att jag inte VILL avslöja var jag bor nu, så vet jag faktiskt inte vad jag skulle vilja visa någon här. Det känns och är mig fullständigt egalt. Här finns inga speciella band till platser, inga sånadär underbara minnen som jag förknipppar med staden.

MEN det finns en annan plats. Staden där jag bott i över nio år och där jag faktiskt var lycklig större delen av tiden. Staden som på något vis lyckats innefatta alla tre männen i mitt liv. Som gjort mig till den jag är på mer än ett sätt.

Mitt älskade UMEÅ.

Så, här är fyra saker som du bara MÅSTE se!

Stadskyrkan

Helt enkelt bara för att jag tycker den är fin och har cyklat förbi den så många gånger, såväl natt som dag. Med lyckliga tankar och pirr i magen.

Umeälven

Som är SÅ himla vacker både vinter och sommar, vars vatten alltid ser varmare ut än det är och vars is alltid blir sådär perfekt blåkrispig.

Sjukhuset

Som har betytt så oerhört mycket för mig på flera sätt och under långa perioder varit ett andra hem. Med både glädje och sorg. Som format hela vår familj alltsedan vi fick vår förstfödde son här alldeles på tok för tidigt för fem vårar sedan.

Universitetet
Med den lustiga skulpturer och det så kallade "kepshuset". Helt enkelt en central plats för mig under rätt lång tid.

Sena förhandlingar

"Men mamma, för varje storlek man får... ju mer längre får man vara uppe!"

En sånhär dag...

Det är en sånhär dag då jag önskar att jag kunde sitta ute och blogga.

Egentligen så borde jag ju njuta av det underbara vädret!

Men det känns tungt.

Det är mycket nu.

Mycket att göra, att begrunda, att ordna.

Nu vaknar visst lillfisan så jag får ta tag i verkligheten igen..

Tills nästa gång..

Björnen sover...

Alla vaknar om vartannat.

En vill snutta, den andra ha välling och den tredje har kissat på sig.

Jag gör så gott jag kan men skriken går i kors och liksom läggs ovanpå varandra i olika stämmor.

Maken är plötsligt också klarvaken. Han som precis somnat efter 48 timmar på jobbet.

Då tappar han all vett och sans.

Skriker att "nu är JAG vaken då ska INGEN få sova! ni ska få känna hur det känns!"

Tänder alla lampor.

Jag släcker igen.

Så går vi där, tänder och släcker, han skriker och gormar och jag försöker bara att inte skrämma barnen ännu mer. Bär och stoppar om och fixar välling. Bär och bär.

De somnar till slut i vårt fullt upplysta hus och plötsligt är bara jag vaken.

Jag är sådär uppgivet uppriven igen här i overklighetsland. Står och tittar ut över vår nya uppfart, studerar grannarnas nattlampor. Konstigt nog är den mest konkreta känslan hunger, så jag äter en banan och kryper stilla ned längst ut på sängkanten.

Plötsligt hörs en stilla röst som säger "jag har inte somnat än, jag tänder snart igen"

Men det gör han inte.

Baderi, badera!

Det bär av till babysim igen idag, fast hon är snorig lillfisan.

Storebror har fått lov att följa med och är ledig från dagis dagen till ära.

Fast han har SÅ tråkigt nu, bara väntar på att vi ska komma iväg... klättrar på väggarna och jag ångrar nästan redan mitt tilltag.. andas, andas, andas...!

Fredagstema-empati

Varför, varför, varför har jag så svårt att skriva något om empati?

Det är ju inte för att uppslag saknas. Kanske för att det känns tungt.

Jag ÄR empatisk. Det måste man vara med mitt jobb. Maken däremot, han klarar bara av det på jobbet tycks det som. Privat blir det plågsamt verkligt att han har någon form av empatistörning som han till största delen klarar av att kompensera för när han jobbar. Men hemma rasar det. Rasar över oss.

Det gör mig mest trött att tänka på för jag känner mig så maktlös. Maktlös för det är inte något som jag kan göra något åt. Jag kan bara kompensera, skadereglera... och reflektera, ytterligare, över det faktum att ingen orkar leva såhär hur länge som helst. Inte ens jag.

Vad är grejen med bilden då frågar sig väl vän av ordning?! Eftersom fredagstemat av tradition ska illustreras. Jo, den valde jag med tanke på ett exempel ur Jesper Juuls bok "Din kompetenta familj". Han reflekterar där över hur det kan bli när vi som föräldrar i all välmening låter våra egna känslor ta överhand.

När Lisa gräver med spaden som Pelle vill ha. Pelle gråter. Lisa gräver vidare.

Vad gör vi? Försöker vi få Lisa att låna ut spaden? För att man måste lära sig att dela med sig? För att Pelle blir så ledsen?! Är det så? Bör vi ge andra vad de vill ha för att de inte ska bli ledsna? Som Juul poängterar så är det ju inte alls särskilt empatiskt av oss vuxna att kräva att barnet ska leva ut den vuxnas medkänsla i praktisk handling. Istället så ska man då hjälpa Lisa att väga sina egna behov och gränser mot Pelle och sedan fatta ett beslut som hon kan stå för och ta ansvar för själv.

Jag har aldrig tvingat mina barn att låna ut sina saker. Tvärtom brukar jag poängtera att "den här är din" och det är ditt val hur du ska göra med den, men du ser att Pelle säkert skulle bli jätteglad om han fick låna den en stund. Ofta är ju svaret bara ett rungande "NEJ--MIN" men barn kan också överraska när man minst anar det med en förbluffande generositet. Alldeles av sig själva.

Vart vill jag då komma med det här?? Ärligt talat så hade jag ingen aning när jag började skriva. Men för att knyta ihop säcken på något sätt.. så tror jag att vi alla föds empatiska till en viss grad, men att det krävs mycket på vägen för att helt utveckla förmågan till inkännande... och ännu desto mer för att kunna omsätta denna förmåga i praktiken.

Och att det är när det här som behövdes på vägen saknats, det är då vi får problem.

Stora problem.

Fredagsextra

Citerar några rader ur nämnda bok. Om vad som krävs för att barn ska kunna utveckla sin medfödda förmåga till empati:

-att deras inlevelseförmåga inte ödeläggs

-att föräldrarna är tydliga och nyanserade vad gäller sina egna gränser och känslor

-att föräldrarna möter barnet med empati och medkänsla

-att barnet tillåts uppleva missräkningar, frustration och smärta utan att hindras eller få höra att det inte är något att bry sig om

-att föräldrarna kan samarbeta och visa hjälpsamhet mot varandra

-att familjen definieras som en plats där alla medlemmar ska ses, höras och tas på allvar och att detta inte gäller enbart barnen eller dem som skriker högst

-att föräldrarna kommer med förslag till hur barnet kan uttrycka sin medkänsla gentemot andra barn istället för att komma med moralpredikningar

Äppeldagen

Vi åker till musteriet med en del av våra äpplen.

Det är som en rätt vanlig familjeutflykt faktiskt och barnen har roligt. De dricker, på samma gång andäktigt och glupskt, stora mängder av musten som forsar ned i hinken på golvet. Så söta med sina champagneglas. Så ivriga.

Den goda stämningen håller nästan hela vägen hem. Tills det blir lite trotsigt i bilen. Då något trycker på knappen. Knappen som saknar off-läge.

Så innan vi hunnit hem är alla stjärnögon släckta. Magin förlorad. Och musten plötsligt inte lika god längre.

Jag fyller stora PET flaskor som jag ställer i källarboxen. Få se om några månaders frysning kan få bort den beska eftersmaken.

FEBER

Här är det hett värre nu.

Inte blir det bättre av att lilla heta skruttan får samsas med brorsan mellan oss i sängen i det här VARMA huset. Nej, ventilationen är fortfarande inte igång...

Imorse tyckte jag nog att även storasyster var lite misstänkt mer än ljummen i pannan, men eftersom hon vägrar att ta tempen och var så pigg så chansade jag... ajabaja.

På dagis är de snabba att ta fram örontermometern vid minsta misstanke/förhoppning (hrm?) om att något barn skulle behöva hämtas hem så vi får väl se om dom ringer eller ej...

Själv så har jag bara lite allmänt ont mest överallt. Det bådar väl inte så gott men det är bara att bita ihop!