Om alla kommentarer

Vad ni är glada, snälla och härliga!

Själv är jag mest urlakad och trött. Snart tre veckor nu har vi varit själva och jag har bollat barn, hantverkare och heltidsjobb blandat med några VAB dagar och - håll i er nu - besök av min mamma.. Hoppas återkomma till det för det är en historia helt för sig.

Esset, som jag väl får kalla henne nu, har jag inte hunnit träffa mer än ett par gånger faktiskt. Dels för att det av naturliga skäl är skitsvårt att hitta hål att krypa genom lika osynligt som tidsmässigt och dels på grund av kostnaden.

Samtidigt är jag glad att jag hunnit andas mellan varven. Första gången var jag faktiskt osäker på om jag skulle klara av att gå tillbaka. Jag bokade om som jag gör med tandläkaren ibland. Jag var livrädd samtidigt som jag på något vis visste att jag måste. Jag måste bara ha NÅGOT. NÅGON.

Hon är inte som andra.

Jag har genom åren försökt att träffa såväl psykologer som kuratorer och de har aldrig haft de rätta nycklarna för att komma åt mig. Inte knäckt koden. Inte läst mig. Jag har inte låtit dom krypa under skinnet heller utan mer eller mindre behållit masken på. Garden uppe.

Hon är bara en oerhört begåvad och empatisk människa. Sen kan man säga att hon jobbar med lite kontroversiella metoder om man vill. Men kanske var det vad som behövdes. Och ärligt talat så bryr jag mig inte längre om HUR. Bara ATT.

Målet vet jag inte vad det är. Bara att jag kommer dit.

På fredag kommer han hem. Lastad med presenter och förväntningar. Helgen är fullbokad med jobb, kalas och fotbollsmatcher och 2do listan lika lång.

Jag lever i parallella världar just nu. Och kanske hinner jag inte träffa Esset mer förrän efter sommaren.

Men det känns bra att hon finns.

Jag har träffat någon

Någon som pratar i termer om att bygga mig stark igen.

Och berömmer mig för att jag vågar ta mig ned till känslan.

Hon är inte billig.

Men hon är magisk.

Och hon är min lilla hemlighet.

Mitt ess i rockärmen.

Om barnen

Jag vill våga mig på att påstå att de mår bra.

Att det värsta nog är för mellanflickan som lätt hamnar i kläm mellan liten och stor.

Att pappa är bortrest yttterligare ett par veckor kan kännas både som plus och minus. Dom är vana vid det. Det pratas knappt om det. Men visst saknar dom och längtar. Och för mig är det nog mest en lättnad. Köper mig tid. Tid att andas och reflektera.