Jag tänker!

Tänker och tänker på allt jag ville få sagt.

På påsken fast jag redan glömt vad det var som hände då.

På förra helgen. Som jag är rädd snart faller i glömska även den.

För det är lite så. Att det glöms.

Så att jag bara härigenom i efterhand vet vad som egentligen hände och tvingas konfrontera det.

Jag vet och jag tänker.

Men jag är bara så trött.

Bara. Så. Trött.

Nu är vi själva till på fredag och det är knappt jag håller näsan ovanför vattenytan.

Blubb.

Fredagstema: När jag var liten...

När jag var liten var jag väldigt kavat och framåt, omtyckt, glad och rätt så högljudd.

Så sägs det iallafall. För jag minns inget av detta själv.

Det enda jag minns är en gård vi bodde på, hur det såg ut där mellan höghusen och en unge som var riktigt elak. Jag minns att jag tvingades vara ute på dagis fast det var så kallt att glasögonen frös fast på kinden. Jag minns min fröken Y, helt klädd i vitt första skoldagen och jag minns när jag året innan dess fick en lillebror.

Så minns jag med kärlek mormor som var det varmaste som fanns, men samtidigt också alltid distanserad. Jag minns att pappa och jag byggde en evighetsmaskin och att jag hade en koja i överskåpet till en garderob. Det var väl där bland annat som jag byggde mig en värld där vänner inte behövdes. Eller rymdes för den delen. För jag minns också hur oerhört ensam jag alltid kände mig. Och hur jag liksom skulle skydda alla omkring mig från mina problem och tankar.

Mamma minns jag inget av, det är som att hon inte fanns där. Självklart gjorde hon det, fast jag vet ju att hon var sjuk redan då och det är sorgligt att inte minnas mer. Förstås minns jag också något av när de separerade, men bara att jag hjälpte till att dela upp innehållet i kökslådorna så att de fick lika mycket bestick. Inga bråk, inga hårda ord.

Ja, det var väl så det var.

När jag var liten.

På fotbollsträningen

Jag står vid planen med de andra mammorna och snappar plötsligt upp en del av en berättelse.

Om en pappa som hämtat på kalas. Då sonen halkat utför den isiga stentrappan och slagit sig rejält i huvudet. Och helt kallt bara konstaterar att han får skylla sig själv som inte ser sig för. Att man ska minsann inte tycka synd om. Lastar in den gallskrikande femåringen i bilen och åker utan att mer blir sagt.

Hon som berättar är såhär mer än ett år senare fortfarande så upprörd att hon skakar vid återberättelsen av händelsen.

Gud, tänker jag. Och känner igen mig alltför väl. Och tänker på pojkens mamma som jag mött någon enstaka gång. Att man hade väl aldrig trott att hon levde med en sådan man.

Hon heller.

Fredagstemat...

Det har gått trögt men jag försöker hänga med.. morgondagen känns angelägen.. och om bara kvällen räcker till så ses vi..

Fotografen

Pojken fotograferar mig när jag står vid diskbänken i bara trosor och tshirt.

"Jag tycker inte om det", säger jag, "att du tar kort på mig nu då man ser min stora rumpa och mina håriga ben."

"Jamen, mamma titta här.. din rumpa ser inte så jättestor ut för jag var så långt ifrån!"

Ett år och ett löfte

När pojken fyllde fem år lovade jag något.

Jag lovade honom att allt skulle vara annorlunda när han fyllde sex.

Jag vet inte om jag är en lögnare eller bara en förbannad svikare.

Jag vet, och jag tror pojken vet, mycket väl vad jag menade. Jag kände verkligen att det finns inte en chans i helvetet att vi fortfarande lever såhär om ett år.

Men det gör vi ju. Nästan.

Fast pojken sa att han var nöjd med sin sexårsdag. Och det stora outsourcade kalaset som hölls helgen innan.

Men likförbannat så fick det bara inte vara bra hela vägen in i mål. Likförbannat så står han där och skriker åt mig när vi ligger i pojkens säng och försöker läsa nya Bamsetidningen. Skriker och gormar om saker som överhuvudtaget inte skulle behöva få ta plats den här dagen.

Och får mig att känna mig som en lögnare och förbannad svikare.