På väg..

Okej, nu kör vi! Vad fan är det jag har hittat på egentligen?

Imorgon bär det av och lilltjejen och sonen får klara sig med pappa.

Det är dubbelt förstås, jag som känt sådan motvilja mot att överhuvudtaget lämna honom med barnen. Som hela tiden hävdat att ett varannan-vecka liv vore fullständigt otänkbart, för barnens skull.

Det tycker jag fortfarande. Att dom är för små för att leva så. Att en vecka är för lång. Att HAN är för instabil för att det skulle kännas bra.

Men EN endaste vecka nu hoppas jag innerligen går bra. För lillan, som jag aldrig lämnat förut mer än de tre dagar som jag nyligen var på konferens. Då gick det bra, men sedan jag kom hem klamrar hon sig fast om möjligt ännu mer.

När jag tänker i de banorna ångrar jag mig. Men för mellanflickans skull känns det bra. Hon behöver mig. Maken var närmast övertalande när det hela kom på tal. Kanske rent taktiskt. Kanske vill han visa att han klarar av det. Kanske tycker han att jag är värd det?

Bit ihop. Slappna av. Andas.

Sista minuten

Inget för mig.

Aldrig varit.

Jag som behöver ha packat minst två veckor innan.

Ändå har jag gjort det.

Köpt en resa som är nästan bara till mig.

Till mig och min stora lilla tjej.

Hon som oftast hamnar i kläm.

Hon som bråkar allra mest.

Nu är det hennes tur.

Det är vår tur.

Här är jag..

Sitter fast i ett vägskäl.

VAB när jag verkligen, verkligen borde vara på jobbet..

maken borta hela veckan..

och i luften hänger beslutet om Hans nya jobb.

Ett mycket lockande sådant men naturligtvis långt borta.

Att börja om tillsammans är en sak. Men att börja om där jag inte vet om tillsammans finns..?!

Tanken skrämmer mig. Ser det lilla, lilla nätverk jag ändå lyckats bygga upp här glida undan och kvar blir en ocean av ensamhet. Sårbarhet.

Att be honom stanna för oss blir lika fel. För vad är egentligen det? Varje gång jag frågar mig själv får jag samma svar. Vi är så jävla körda. Lyssnar jag? Nej.

Så feg som jag är låter jag beslutet bli hans eget. Utan att lova att vi flyttar efter.

Jag är ledsen..

..ledsen för att det inte händer mer här..

..för att jag inte riktigt hinner med, på något plan..

..för att jag troligtvis gör lite av en struts också..

..och gömmer mig för Er som numer känner mig och mitt alltför väl..

Jag har svårt att se bakåt och ännu svårare att följa med framåt.

För det har hänt så oerhört mycket och ändå står vi här ännu. Jag vet bara inte riktigt med vem. Och om det nu är sant att han har förändrats så och verkligen försöker.. är det då fortfarande det enda rätta att gå med anledning av allt som hänt förut?

Jag har gråtit mycket för att det känts som att det trots allt är försent. Att alla förlåt och förändringar kom när all kärlek redan var krossad till oigenkännlighet. Och kanske är det så, men jag försöker att se framåt. Kanske är det fel av mig och kanske har han redan förbrukat alla sina andra chanser... men just nu, just nu gör han sitt bästa och jag gör mitt bästa för att förlåta. Glömma kan jag aldrig. Och nu finns det inte längre någon töjbar gräns. Jag vet att nästa övertramp, om eller när det blir, blir det sista.

Jag har varit på konferens tre dygn och det var underbart att komma bort. Dom klarade sig bra här hemma även om det såg ut som ett bombnedslag när jag kom hem, alla varit upp sent och ätit bara skräp. Nu vill barnen att jag ska åka bort igen...

Så har vi firat tvåårsdag för vår stora lilla tjej, ytterligare två födelsedagar och nu är det jag som står på tur. 37. Ännu ett blad, ett nytt år att skriva på. Tänker på att ingen födelsedag de sista tio åren känts riktigt rolig, men hoppas det kan bli ändring på det med.

Tack för att ni finns kvar här. Jag lovar inte mer än att försöka eftersom jag bara kan blogga när jag är ensam hemma.

/Kram UY