Kräksjuka igen...

Snälla ta mig härifrån!

April, april...

Jag är sjuk igen och nu ska källaren renoveras.

Dagens fredagstema blev det inget av och det är inte ofta jag hinner eller orkar sätta mig vid datorn. Ärligt talat så har jag inte ens betalat alla räkningar än.

Påsken hade jag tänkt orda lite om men nu är det visst en liten som har vaknat..!

So long mina vänner, so long..

Fredagstema-förändring

Den 22 januari var en ettårsdag som inte på något sätt uppmärksammades, det var ettårsdagen av den här bloggens födelse.

När jag idag reflekterar över temat förändring så tänker jag framförallt på min resa sedan dess.

På hur mycket jag förändrats. Om än med små, små steg.

Och den längre delen av resan har jag fortfarande framför mig.

Men det sker något. Det händer något. Och det är väl det som räknas.

Det som är förändring.

Den förlorade längtan

Förra veckans fredagstema handlade om längtan.

Jag klarade inte av att skriva något.

Kanske för att det skulle gjort alldeles för ont.

För jag vet inte. Jag har ingen. Vet jag ens hur man längtar längre? Vad har jag för drömmar och mål? Någonstans på den här långa vägen har jag tappat mig själv och jag vet inte ens var jag ska börja leta.

Kanske där jag kan hitta min längtan.

Längtan efter mig.

Tror det kallas ångest

Jag har hjärtklappning.

Det rusar så fort, så fort. Och så hoppar hjärtat upp i halsen och vänder ibland. Riktigt så att man känner det vrida sig. Och jag springer planlöst och plockar med än det ena, än det andra. Allt ligger utanpå kroppen. När en sekreterare på jobbet idag sa att hon kände sig ouppskattad och missförstådd höll jag på att börja gråta. Vilket förstås var väldigt avväpnande.

Jag vet inte varför jag är så sjukt nervös egentligen.

För det är ju just det.

Sjukt.

Om att inte sakna någon

Om ett dygn är de hemma igen.

Och jag har inte längtat. Inte saknat någon alls.

Visst har jag tänkt på pojken. Undrat hur han haft det.

Men mest av allt så har det varit så mycket lugnare här.

Jag har orkat så mycket mer.

Och flickorna har haft en helt annan mamma.

Fredagstema-tid

Jag fascineras av tiden.

Den som aldrig räcker till och ibland ändå ter sig oändlig.

Tänker på att något som hände för länge sedan faktiskt kan kännas som om det var igår.

Då är det som att jag rår över tiden. Kan sudda ut tio år eller så, för det där minnet. Den där speciella känslan.

Men ofta så jagar vi framåt istället för att känna i den tiden som är nu.

Vi planerar och skyndar. Sen ska vi.

När det är nuet som borde räknas allra mest.

Nuet jag vill göra till minnen som kan kännas som igår.

I minst tio år.