Nytt år igen

Denna nyårsaftonen var den första på länge som jag inte lovade mig själv att nästa år, då.. nästa nyårsafton, då är jag fri och allt annorlunda.

För det har ju hittills aldrig hjälpt.

Alla dessa födelsedagar, julaftnar, nyårsaftnar, midsommaraftnar.

Som aldrig fått vara bara roliga.

Och ändå kommer den en nästa år igen.

Hur länge ska det få vara så egentligen.

Jag bara frågar, men jag lovar inget längre.

Minneslucka

Inser av en slump ikväll att jag för en tid helt glömt bort att den här bloggen fanns. Vet inte om det är positivt eller negativt. Kanske bara ett tecken på att livet snurrar på väldigt fort. Men, ja, vi lever fortfarande tillsammans och nej, allt är inte frid och fröjd.

Nu måste jag tänka innan jag skriver mer.

Om alls.

Avsked

"Varför är du så nervös" frågar han.

Ja, varför?

Jag lämnar stan med mer än vanlig resfeber, för att ta farväl av någon jag älskat som barn.
Jag lämnar stan och samtidigt zonen.

Säkerhetszonen. Låtsaszonen.

Bloggar på en buss och fasar för att känslorna ska komma ikapp. Inte här. Inte än.

Men imorgon ska jag gråta.

Gråta för allt som kunde varit och inte är.

Och för morfar.

En liten stund

Små, små stunder
jag har rätt ofta nu

Är när jag tillåter mig att landa
i mig själv
Att känna
precis så mycket eller lite
att tårarna inte svämmar över

Han har varken setts till eller hörts av
Jag leker med tanken
Att han aldrig mer gör det

Bara för en liten stund

99 luftballonger

Här sitter jag skakande i korgen
och vet inte vart eller om det bär
Jag har varken karta eller kompass

Men jag har varit på visning
bokat tid på banken
ringt advokaten

Allt kan fortfarande göras ogjort
Det är ingen som vet

Imorgon är dagen
Då han kommer hem
Och ballongen återigen
bara pyser
Eller kanske,
kanske lyfter till slut

For your eyes only

Jag närmar mig försiktigt ett stängt rum
Den enda platsen för mina minnen
där ni är mina vittnen

Jag skulle kunna skriva en hel del
Om fyraårsdagen, påsken och sjuårsdagen
Om det blommande persikoträdet eller magnolian
Om minisemestern där mellanflickan trillade i ankdammen

Men det enda jag behöver hjälp att minnas är
En nattsvart blick
En järnhård hand
Och en lika beräknande som medveten rörelse

Det är första gången han gör mig fysiskt illa
Han bara tar min hand och dunkar den mot den panelklädda väggen
Hämnden för att jag rev honom när jag försökte lossa ett alltför hårt grepp runt en fyraårig arm
Och det är bara hat, om något, bakom den svarta blicken

Natten passerar och jag fulgråter
Tårar blandas med snor

Så kommer dagen och ljuset
Trollen spricker i solsken ni vet
Och allt går vidare

Så var det sagt
Jag ser inte bakåt
Inte nu
Inte än

Här är jag!

"Se mig för här är jag "sjöng visst någon.

Ja, här är jag. Men vad mer?

Känner att jag på något sätt vill försöka förklara varför här är så tyst. Varför jag, åtminstone för en tid, stängt dörren till mitt hemliga rum. För det är precis vad det är. Mitt hemliga rum. Som jag i perioder behövt så intensivt, men nu inte har ork att vara i.

Men jag tänker på Er. Och blir så rörd varje gång. Rörd och tacksam över alla okända som tagit sig tid att lyssna, läsa, peppa, stötta, reflektera och provocera. Som så osjälviskt delat med sig av egna erfarenheter och släppt in mig i sina liv. Det är stort.

När jag började skriva här hade jag inget annat. Ingen annan. Inte ens mig själv. Jag var så vilsen och så ledsen. En spillra av allt jag någonsin varit. Utan bloggen vet jag ärligt talat inte vart det hade slutat, eller hur.

Men jag reste mig upp, sakta men säkert. Jag känner igen mer och mer av mig. Jag känner och jag vet och det är så outsägligt tungt ibland. Men jag kämpar och för det mesta så går det rätt så bra för oss. Åt vilket håll det kan jag inte säga även om jag ärligt talat innerst inne inte kan se oss åldras tillsammans. Det är det väl ingen som tror att vi kommer göra. Och det fanns en tid när jag hade bestämt mig. Men då hände det saker förstås och nu dansar vi efter "två steg fram och ett steg bak" principen.

Här är tyst. Mitt hemliga rum är inte längre bara mitt och för tillfället känns det som att jag helt enkelt inte har mer att ge. Det känns för enkelspårigt.

Men jag säger inte farväl.

Jag säger på återseende.