Bön från en sexåring

Käre Gode Gud, Jesus Kristus och snälla, snälla Önskestjärnan
kan ni uppfylla min önskan
att mamma och pappa blir sams
det är det enda jag vill
det enda jag önskar
jag lovar att lägga mig själv
och om jag får min önskan uppfylld Gud
blir jag så glad
som tack ska jag dö
så jag får komma till Dig
och vara som Du är

Vad barnen har sagt..

Pojken han ville absolut inte flytta.. speciellt inte till "ett sånt där hus som sitter ihop med två andra".. och allt är mitt fel ..."bara för att du inte vill prata med pappa" (vilket är makens definition på problemet) Han var också väldigt bekymrad för att klassen skulle gå runt och titta var alla bodde och "då vet jag ju inte vart jag ska!"

Flickan som är tre och ett halvt.. "vill inte han nån pappa"... "för min pappa är inte näll"

Minstingen snart två år, ja hon pratar mycket i allmänhet men om detta förstår hon väl inte så mycket. Hennes förvånade blick då hon utbrast "pappa puttar mamma!" den lär jag nog aldrig glömma iallafall. Hon har alltid koll på var alla i familjen befinner sig och frågar om pappa jobbar, om han åkt bil, tåg eller flyg etcetera.

Just nu verkar Pojken nöjd över att vi inte ska flytta, även om jag förklarat att vi måste till slut om det fortsätter vara sådär bråkigt hemma. Att det är viktigare att man mår bra i magen och känner sig trygg och glad hemma än om huset sitter ihop med andra hus.

Flickan hon står fast vid sitt uttalande. En pappa är inget att ha. Fast när han är hemma så är det ändå bara han som duger, då får jag inte ens sätta fast ett hårspänne åt henne.

Denna vecka är vi själva igen och jag har häcken full med jobb, föräldramöte, dans, fotboll och hantverkartvister. Ångesten bubblar under ytan så fort jag börjar gräva i tankarna men jag måste lägga locket på för att rodda vardagen.

En dag i taget. Inte drunkna bara. Andas.

femte september

Jag har redan gått vidare och allt är "bra" igen.

Under veckan hunnit gå på visning, pratat med banken och mäklaren och i tanken möblerat hela radhuset.

Stått där som inför ett fallskärmshopp och känt suget av luften som skulle bära mig ned.

Stått där, aldrig så nära som förr, men låtit mig backas tillbaka in. Satt mig ned och lättnaden av att jag sluppit kasta mig ut i det okända som för ett tag lockade så kittlande nära är fortfarande förhärskande.

Men, jag vet att det är nödvändigt att rekapitulera vad som hände den femte september, vad som fick mig så beredd att hoppa till slut.

Jag gör det för Er. Men mest av allt gör jag det för mig själv och för barnen. För att jag inte ska kunna glömma helt. Och jag lovar och svär att nästa gång, då finns det inget som kan hålla mig kvar.

Jag vet inte var jag ska börja och ångesten den kryper närmare för varje litet tapp på tangentbordet. Hjärtat bultar och magen vrider sig. Minnena är fragment som studsas fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Du ska vara rädd resten av ditt liv" "Jag ska märka dig"
"Nu jävlar tar jag fram bössan"
"Pappa puttar mamma"

Det finns mer, mycket mer, men mer kommer inte ur mig just nu. Fysiskt blev det inte mer än en knuff men att ord kan göra nog så ont det vet jag om någon. Att han ber barnen ta med sig det dom helst vill ha för att dom aldrig mer kommer att återvända till huset... ja vad ska man säga?! Orden räcker inte till och just nu skäms jag för jag vet inte hur jag ska kunna förklara att det inte blev något radhus när det ändå var så nära. Jag var där, mentalt var jag redan där.

Vad hände sen?

Hunken med löständerna

Pojken är sex år nu.

Han är fortfarande mitt i Den Där Sommaren.

Den sommaren som kommer bli den då han både lärde sig cykla, simma och tappade sin första tand. Han har en grym bonnabränna, är så blond så blond och snygg som sin far. Snyggare faktiskt.

Idag utbrast han glatt till kassörskan på Gula Måsen:

"Jag har löständer!"

Och det är ju nästan sant.

Några ord om kärlek

"Jag älskar dig, mamma..

fast jag älskar pappa mer..

och lillasyster ännu mer..

- och mest av allt älskar jag vattenspridarna!"

Fotografen

Pojken fotograferar mig när jag står vid diskbänken i bara trosor och tshirt.

"Jag tycker inte om det", säger jag, "att du tar kort på mig nu då man ser min stora rumpa och mina håriga ben."

"Jamen, mamma titta här.. din rumpa ser inte så jättestor ut för jag var så långt ifrån!"

När man sett allt..?!

Ett par dagar före avresa avbryter pojken plötsligt sitt legobygge för ett vikigt meddelande.

"Jag vet vart vi ska åka efter vi har varit på Legoland, mamma!"

-Jaha, vartdå?

"Till paradiset!!"

Amerikaresan

Om en vecka sitter maken och sonen på planet till Florida.
Det har varit på tal en längre tid, men jag har varit mer än tveksam till idén så därför har det inte blivit av... förrän nu.

Kan man väl förstås såhär i efterhand tycka att det var taktiskt att skicka iväg mig på enbarnssemester först. Men det ska sägas att även maken har haft sina tvivel till att åka ensam med sonen. Mest för att det ju är så sårbart att vara ensam vuxen, om det händer något. Det är min största skräck också, att maken blir sjuk eller något och pojken lämnad åt sitt öde. För att inte tala om kidnappningsrisken. Jag kommer inte sova gott medan de roar sig!

Min oro blir ju inte mindre av samtal som det vi hade härom kvällen, när pojken bad mig att lägga hans favoritstrumpor vid graven om han dör. "Men herregud varför säger du så", blev ju min omedelbara reaktion, varpå han svarade att han trodde att han skulle bli skjuten i Amerika...!

"För jag har inget vapen. Och inte pappa heller. Och där är det krig hela tiden"

Fy fasen så obehagligt att han ens tog upp det! Mina värsta mardrömmar, vad har de i hans lilla huvud att göra? Jag undrar var han fått det ifrån. Och det känns mer än olustigt att tänka på. Så nu försöker jag proppa honom full med positiva bilder av hur roligt de kommer att få det, så att han inte ska vara rädd för att åka. Men det hjälper ju inte att maken gärna målar fan på väggen. Och när han är på det humöret så kommer det ju förstås saker i stil med:

"Får jag jobb därborta så kommer det bara ett sms. Möt pojken på Arlanda."

Ärligt talat så kände jag att om bara pojken kommer hem så skiter jag i resten.

Om bara pojken kommer hem.

Outstanding

"Du är den sämsta mamman jag någonsin har haft!"

Och det är ju liksom svårt att säga emot.

Stackars egyptier

"Man kan inte åka till Egypten, mamma!"

-Varför inte det?

"Nej, för där bor dom i pyramider och dricker samma vatten som kamelerna.. och äter jättedålig mat!"

Så det så.

Årets första

Mellantjejen är så himla kladdig när hon ska lämna matbordet så jag utbrister "Åh jisses!"

Hon replikerar lika blixtsnabbt som bestämt:

"Inge heta jisses, jag heter -----!"

Ja just det, så var det ju.

Årets sista

Pojken blir vansinnigt arg på mig och vrålar:

"Du är ingen bra mamma och jag tänker följa efter pappa om han flyttar!"

Vi blir sams men när vi ska skåla och pratar om önskningar inför det nya året så kommer detta:

"Jag önskar att ni, om jag flyttar med pappa och bor hos honom, att ni kommer ha det bra ändå och inte glömmer bort mitt telefonnummer!"

Great. Just great.

Dan före dopparedan

"Jag tycker inte det är roligt med julafton längre"

Så säger han, femåringen, när han ska gå och lägga sig.

Fan ta honom, tänker jag.

Fan ta den som får en femåring att säga så kvällen före julafton!

Vem är det synd om?

"Jag tycker synd om dig för du är alltid arg på mig."

-Vad sa du, sa du..?

"Jag tycker synd om dig"

Handfallen står jag där med tandborsten i högsta hugg.

Och vi bara kramas istället. Min pojke och jag.

Ett brustet hjärta

Min pojke är så kär.

Och dom var så kära i varandra.

Den här teckningen fick han med sig hem med häromdagen.

Och sov med i sängen.

Nu är hon kär i en annan.

Och min pojke är förkrossad.

Vi pratade om att åka till Kolmården i sommar.

Då sa han att nej det går inte för hon brukar vara där hela tiden... och nu känns det som att jag aldrig kan bli glad igen.

Inte kan man trösta med att det blir lättare som vuxen heller...

Stackars liten!

I väntrummet

"Det var som att få en spiiik i armen!"

"Jag skrek!"

Väntande mammor tittar mindre tacksamt på mig.

Men nu är det gjort.

fler visdomsord...

"Jag har en sak att säga till er vuxna.

Att.. när man är arg så ska man ändå vara snäll!"

-Hur ska vi göra då menar du?

"Ja, man ska bara vara snäll och leka med varandra ändå."

Från en vis femåring

-Vad tänker du om ifall vi skulle bo på varsitt håll?

"Jag tycker det är bra. För jag vill inte ha en massa argheter.

När pappa blir arg så blir du arg... och jag vill inte ha det så.

Pappa kan bo bredvid S och vi kan bo här bredvid E."

-Men då kan vi inte bo kvar i det här huset, det är för dyrt.

"-Det gör inget, mamma. Alla såna här hus ser likadana ut."

Om varför man inte vill leka ute..

"Jag tycker om att bygga fluffiga kojor, mamma...

det är det som känns så starkt i hela kroppen...

det är det som är lycka!"

Defensivt

Nej, jag gick aldrig in i sovrummet.

Jag lade mig på våra täcken inne hos pojken.

Det var ont i ryggen och det var ångest. Med en varm liten som inte ville släppa bröstet. Och en arg stor som klargjorde att han var besviken på mig.

Strax klev vi upp i samma kläder som vi haft igår. Och jag vet exakt hur många övergångsställen det är på bilmattan. Hur många figurer det är på rullgardinen.

Det första han vill veta är vilka adventsljusstakar vi ska köpa.