Om en vecka sitter maken och sonen på planet till Florida.Det har varit på tal en längre tid, men jag har varit mer än tveksam till idén så därför har det inte blivit av... förrän nu.
Kan man väl förstås såhär i efterhand tycka att det var taktiskt att skicka iväg mig på enbarnssemester först. Men det ska sägas att även maken har haft sina tvivel till att åka ensam med sonen. Mest för att det ju är så sårbart att vara ensam vuxen, om det händer något. Det är min största skräck också, att maken blir sjuk eller något och pojken lämnad åt sitt öde. För att inte tala om kidnappningsrisken. Jag kommer inte sova gott medan de roar sig!
Min oro blir ju inte mindre av samtal som det vi hade härom kvällen, när pojken bad mig att lägga hans favoritstrumpor vid graven om han dör. "Men herregud varför säger du så", blev ju min omedelbara reaktion, varpå han svarade att han trodde att han skulle bli skjuten i Amerika...!
"För jag har inget vapen. Och inte pappa heller. Och där är det krig hela tiden"
Fy fasen så obehagligt att han ens tog upp det! Mina värsta mardrömmar, vad har de i hans lilla huvud att göra? Jag undrar var han fått det ifrån. Och det känns mer än olustigt att tänka på. Så nu försöker jag proppa honom full med positiva bilder av hur roligt de kommer att få det, så att han inte ska vara rädd för att åka. Men det hjälper ju inte att maken gärna målar fan på väggen. Och när han är på det humöret så kommer det ju förstås saker i stil med:
"Får jag jobb därborta så kommer det bara ett sms. Möt pojken på Arlanda."
Ärligt talat så kände jag att om bara pojken kommer hem så skiter jag i resten.
Om bara pojken kommer hem.
