Uppdateringen

Jag har inte skrivit något om maken på länge och det är många som har undrat.

Hur blir det nu? Ska hon inte lämna honom någon gång?!

Såhär är det.

Vi hade ett allvarligt samtal om skilsmässa efter julhelgen. Riktigt seriöst och helt lugnt. Jag tror det var först då han insåg hur nära det faktiskt var från min sida. Att jag på fullaste allvar skulle kunna gå. Trots allt. Där och då gjorde jag klart att jag inte kan leva ett liv fullt av kränkningar mot mig eller barnen. Att det måste få ett slut om vi ska ha någon chans att fortsätta leva tillsammans.

Och den bet. Han skärpte till sig, tro det eller ej...

Skärpte sig ja, men han har ju inte blivit en annan människa för det. Det är fortfarande alldeles för många utbrott och vad gäller barnuppfostran kommer vi aldrig att vistas på samma planet. Men det blev svårare att ta det där avgörande steget som ett tag var så nära.

Det finns säkert de av er som tycker att det är synd.

Och jag vet ärligt talat inte om jag är en av er eller ej.

Jag snorklar.

När man sett allt..?!

Ett par dagar före avresa avbryter pojken plötsligt sitt legobygge för ett vikigt meddelande.

"Jag vet vart vi ska åka efter vi har varit på Legoland, mamma!"

-Jaha, vartdå?

"Till paradiset!!"

Över Atlanten

Där sitter min unge nu.

Mitt över Atlanten.

Har han kryp i benen, myror i brallan, kiss i kalsongerna?

Vad rör sig i det inte längre så lilla huvudet med det oklippta håret...?

Har han fått öppna något av de tio små paketen jag till makens förtret smugglade med i handbagaget?

Det var så svårt att säga hejdå. Samtidigt rätt okomplicerat kort eftersom han var jättekissnödig och vi stod illa till med bilen. Så mycket mer jag skulle ha sagt.. blev bara typ.. "lyssna på pappa nu.. gör som han säger.." och fast det hela var över på mindre än en minut så hann jag se att hakan darrade. Att han knep inne med tårarna. Själv hade jag inga. Konstigt nog. Trötthet, stress eller... vad.. men det var snustorrt i ögonvrårna när jag stod kvar och såg honom bokstavligt talat skutta in på terminal 5. 110 cm pojke i svart skinnjacka och nya gympadojjor. Skuttar in och ser sig inte om.

Och nu sitter han där och det känns som jag har tappat bort honom.

Man ska aldrig...

...hoppa över frukost.

...åka någonstans med mindre än halv tank, vatten, russin och två flaskor välling.

Man ska heller aldrig åka någonstans utan tankkort, fungerande visakort och en fulladdad mobiltelefon.

Inte ska man heller på resan ta med sig barn utan vinteroverall och skor.

Det är sånt man tänker på. När man i gryningens trötthetsfylla vinglar mellan heldraget och streckat. När läpparna för länge sedan klistrats fast vid tänderna och magens vrål övergått till ett krampliknande tillstånd som gör att man böjer sig fram över ratten. När två små flickor skriker ikapp i varsin del av bilen och man ingenstans har att ta vägen. Mellan betongsuggor och vägräcken. På en resa som ter sig oändligt lång.

Allt för att jag läst fel i flygbusstidtabellen.

Och den planerat så korta svängen ned till busshållplatsen plötsligt förvandlades till en utryckningsartad halvdagsutflykt på motorvägen.

Men nu är dom på väg.

Fredagstema-Morgon

Morgon.

Det är mörker.

Det är yrsligt och det är kallt.

Det är huller om buller ut i hallen och det är kläder överallt.

Det är tjafs och det är gråt. Kanske ett snabbt förlåt.

Det är morgon.

Igen.

Golvad

Jobbat två dagar nu med något ruskigt i kroppen, halsont, frossa och allmän värk.

Upprepat mantrat "det blir bättre snart, det blir bättre snart..."

Men imorse svimmade jag i badrummet.

Så nu har jag äntligen erkänt mig själv officiellt sjuk.

Shoppingtips någon?!

Saltis, Taina med flera.. vad ska jag be maken köpa med hem?!?

Egentligen önskar jag mig nog bara ett par jeans men det är svårt vad jag förstått då modellerna inte heter samma som här hemma. Vad /var shoppar ni själva helst?

Tacksam för alla tips!