Det var speciellt med födelsedagar när jag växte upp.Inte så att man fick himla mycket fina saker, det hade mina föräldrar inte råd med. Men överraskad blev man. Och uppvaktad, från tidig morgon till sen kväll. Det var pyjamassmyg och sång, fika och pappersprassel i sängen. Jag hade också funderat länge för att bestämma dagens meny. Frukosten brukade bestå av rostat bröd och bacon. Till middag gärna pappas bruna bönor med fläsk faktiskt. Eller pizza. Övriga fick bara gilla läget. För det var ju min dag.
Den lilla flickan inom mig blir fortfarande besviken när ingen smyger fram och sjunger och överlämnar ens ett litet skrynkligt paket med hemstickade sockar. Då spelar det liksom ingen roll om det kommer jättefina presenter framåt kvällen. När ingen ens säger grattis på morgonkvisten. När man inte ens får en kram.
Dagen den blev väldigt lång. Det var feber och gråt, gnäll och gnissel. Mamma ringde som vanligt på utsatt tid, jag föddes på förmiddagen... och i år blev jag faktiskt mer glad och rörd än besvärad när hon sjöng för mig. För äntligen, äntligen kändes det som att någon brydde sig! Hon hade också skickat en jättefin tavla.
Han försökte ta igen det sen. På sitt sätt antar jag. Fortfarande inte ett grattis eller någon kram, men mina favoritblommor och en fin present, allt inhandlat på väg från jobbet. Jag fick också gå på konserten jag bokat och han passade barnen, med bravur dessutom.. för de sov alla när jag kom hem.
Så stod jag liksom vid ett vägskäl. Kvällen var trevlig på alla sätt. Jag var glad och han var också på bra humör. Då är det väl inte läge att vara långsint, eller? Men, ändå kunde jag inte helt gräva ner känslan av att alla dessa tysta gottgörelser inte räcker. Att jag behöver mer. Om inte en ursäkt så åtminstone ett beklagande. Är det så orimligt?
Markeringen var glasklar och besvikelsen total när kvällen inte slutade som han hoppats på. Han såg ärligt helt oerhört ledsen ut och för ett ögonblick tyckte jag mig kunna skymta honom som jag en gång föll för... där bakom den stålblå blicken. Det rörde något inom mig och jag tyckte synd om honom. Tyckte det var synd att det blev som det blev, att jag var så orubblig... och tillfället gick oss förbi.
Så det som ett tag verkade gå så bra... gjorde bara att avståndet mellan oss växte mer. Och dagen som skulle kunnat vara så speciell... blev bara ännu en dag.
