På väg..

Okej, nu kör vi! Vad fan är det jag har hittat på egentligen?

Imorgon bär det av och lilltjejen och sonen får klara sig med pappa.

Det är dubbelt förstås, jag som känt sådan motvilja mot att överhuvudtaget lämna honom med barnen. Som hela tiden hävdat att ett varannan-vecka liv vore fullständigt otänkbart, för barnens skull.

Det tycker jag fortfarande. Att dom är för små för att leva så. Att en vecka är för lång. Att HAN är för instabil för att det skulle kännas bra.

Men EN endaste vecka nu hoppas jag innerligen går bra. För lillan, som jag aldrig lämnat förut mer än de tre dagar som jag nyligen var på konferens. Då gick det bra, men sedan jag kom hem klamrar hon sig fast om möjligt ännu mer.

När jag tänker i de banorna ångrar jag mig. Men för mellanflickans skull känns det bra. Hon behöver mig. Maken var närmast övertalande när det hela kom på tal. Kanske rent taktiskt. Kanske vill han visa att han klarar av det. Kanske tycker han att jag är värd det?

Bit ihop. Slappna av. Andas.

Sista minuten

Inget för mig.

Aldrig varit.

Jag som behöver ha packat minst två veckor innan.

Ändå har jag gjort det.

Köpt en resa som är nästan bara till mig.

Till mig och min stora lilla tjej.

Hon som oftast hamnar i kläm.

Hon som bråkar allra mest.

Nu är det hennes tur.

Det är vår tur.

Här är jag..

Sitter fast i ett vägskäl.

VAB när jag verkligen, verkligen borde vara på jobbet..

maken borta hela veckan..

och i luften hänger beslutet om Hans nya jobb.

Ett mycket lockande sådant men naturligtvis långt borta.

Att börja om tillsammans är en sak. Men att börja om där jag inte vet om tillsammans finns..?!

Tanken skrämmer mig. Ser det lilla, lilla nätverk jag ändå lyckats bygga upp här glida undan och kvar blir en ocean av ensamhet. Sårbarhet.

Att be honom stanna för oss blir lika fel. För vad är egentligen det? Varje gång jag frågar mig själv får jag samma svar. Vi är så jävla körda. Lyssnar jag? Nej.

Så feg som jag är låter jag beslutet bli hans eget. Utan att lova att vi flyttar efter.

Jag är ledsen..

..ledsen för att det inte händer mer här..

..för att jag inte riktigt hinner med, på något plan..

..för att jag troligtvis gör lite av en struts också..

..och gömmer mig för Er som numer känner mig och mitt alltför väl..

Jag har svårt att se bakåt och ännu svårare att följa med framåt.

För det har hänt så oerhört mycket och ändå står vi här ännu. Jag vet bara inte riktigt med vem. Och om det nu är sant att han har förändrats så och verkligen försöker.. är det då fortfarande det enda rätta att gå med anledning av allt som hänt förut?

Jag har gråtit mycket för att det känts som att det trots allt är försent. Att alla förlåt och förändringar kom när all kärlek redan var krossad till oigenkännlighet. Och kanske är det så, men jag försöker att se framåt. Kanske är det fel av mig och kanske har han redan förbrukat alla sina andra chanser... men just nu, just nu gör han sitt bästa och jag gör mitt bästa för att förlåta. Glömma kan jag aldrig. Och nu finns det inte längre någon töjbar gräns. Jag vet att nästa övertramp, om eller när det blir, blir det sista.

Jag har varit på konferens tre dygn och det var underbart att komma bort. Dom klarade sig bra här hemma även om det såg ut som ett bombnedslag när jag kom hem, alla varit upp sent och ätit bara skräp. Nu vill barnen att jag ska åka bort igen...

Så har vi firat tvåårsdag för vår stora lilla tjej, ytterligare två födelsedagar och nu är det jag som står på tur. 37. Ännu ett blad, ett nytt år att skriva på. Tänker på att ingen födelsedag de sista tio åren känts riktigt rolig, men hoppas det kan bli ändring på det med.

Tack för att ni finns kvar här. Jag lovar inte mer än att försöka eftersom jag bara kan blogga när jag är ensam hemma.

/Kram UY

Vad barnen har sagt..

Pojken han ville absolut inte flytta.. speciellt inte till "ett sånt där hus som sitter ihop med två andra".. och allt är mitt fel ..."bara för att du inte vill prata med pappa" (vilket är makens definition på problemet) Han var också väldigt bekymrad för att klassen skulle gå runt och titta var alla bodde och "då vet jag ju inte vart jag ska!"

Flickan som är tre och ett halvt.. "vill inte han nån pappa"... "för min pappa är inte näll"

Minstingen snart två år, ja hon pratar mycket i allmänhet men om detta förstår hon väl inte så mycket. Hennes förvånade blick då hon utbrast "pappa puttar mamma!" den lär jag nog aldrig glömma iallafall. Hon har alltid koll på var alla i familjen befinner sig och frågar om pappa jobbar, om han åkt bil, tåg eller flyg etcetera.

Just nu verkar Pojken nöjd över att vi inte ska flytta, även om jag förklarat att vi måste till slut om det fortsätter vara sådär bråkigt hemma. Att det är viktigare att man mår bra i magen och känner sig trygg och glad hemma än om huset sitter ihop med andra hus.

Flickan hon står fast vid sitt uttalande. En pappa är inget att ha. Fast när han är hemma så är det ändå bara han som duger, då får jag inte ens sätta fast ett hårspänne åt henne.

Denna vecka är vi själva igen och jag har häcken full med jobb, föräldramöte, dans, fotboll och hantverkartvister. Ångesten bubblar under ytan så fort jag börjar gräva i tankarna men jag måste lägga locket på för att rodda vardagen.

En dag i taget. Inte drunkna bara. Andas.

femte september

Jag har redan gått vidare och allt är "bra" igen.

Under veckan hunnit gå på visning, pratat med banken och mäklaren och i tanken möblerat hela radhuset.

Stått där som inför ett fallskärmshopp och känt suget av luften som skulle bära mig ned.

Stått där, aldrig så nära som förr, men låtit mig backas tillbaka in. Satt mig ned och lättnaden av att jag sluppit kasta mig ut i det okända som för ett tag lockade så kittlande nära är fortfarande förhärskande.

Men, jag vet att det är nödvändigt att rekapitulera vad som hände den femte september, vad som fick mig så beredd att hoppa till slut.

Jag gör det för Er. Men mest av allt gör jag det för mig själv och för barnen. För att jag inte ska kunna glömma helt. Och jag lovar och svär att nästa gång, då finns det inget som kan hålla mig kvar.

Jag vet inte var jag ska börja och ångesten den kryper närmare för varje litet tapp på tangentbordet. Hjärtat bultar och magen vrider sig. Minnena är fragment som studsas fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Du ska vara rädd resten av ditt liv" "Jag ska märka dig"
"Nu jävlar tar jag fram bössan"
"Pappa puttar mamma"

Det finns mer, mycket mer, men mer kommer inte ur mig just nu. Fysiskt blev det inte mer än en knuff men att ord kan göra nog så ont det vet jag om någon. Att han ber barnen ta med sig det dom helst vill ha för att dom aldrig mer kommer att återvända till huset... ja vad ska man säga?! Orden räcker inte till och just nu skäms jag för jag vet inte hur jag ska kunna förklara att det inte blev något radhus när det ändå var så nära. Jag var där, mentalt var jag redan där.

Vad hände sen?

Here we go again..

Så är han på väg mot Sverige igen, mot svalkande höstvindar och en knallförkyld, febrig familj.

Jag undrar stilla om vi återigen kommer att upprepa oss. Falla in i gamla spår och mönster innan väskorna lämnat hallen.

Men ärligt talat orkar jag inte bry mig mer nu utan tänker gå och linda in mig i fleece igen, från topp till tå, och tackar Gud för Nickelodeon som roar de äldre och tackar ännu mer för att minstingen var frisk nog för dagis imorse.