Ordet oumbärligt får mig att tänka på umbäranden... På att de flesta av oss i västvärlden inte vet vad umbäranden vill säga. Vårt Sverige minns knappt svält och krig. Vi är förskonade och priviligierade. Jag försöker få mina barn att förstå att rent vatten och mat inte är en självklarhet för alla men det är svårt för dem att ta in... och lika lätt för oss att glömma.
När jag tänker på alla mina "måste-ha" och "vill inte leva utan" saker får jag påminna mig om att det enda oumbärliga egentligen är just vatten, mat och skydd mot kyla och sol.
Här har jag ändå valt att på lite lättsammare vis berätta om det som känns mest oumbärligt för mig i min vardag just nu.
Park-a-kid! Denna oerhört praktiska uppfinning som jag undrar hur vi tidigare klarat oss utan. Inte för att minstingen är så rörlig ännu, utan för att hon ständigt måste skyddas från sin storasyster. Innan vi fick hem denna var jag tvungen att bära bebisen eller gå och lägga henne i sovrummet. Storasyster menar väl men klöser lika ofta som hon kramar, sätter sig på henne... U name it. Så, det här är en sådan lättnad! Att kunna lägga henne på golvet och ändå ha henne i centrum så att hon inte känner sig så ensam. Den står dessutom mitt i huset, i ett allrum mellan kök, vardagsrum och inre hall. Nästan oumbärlig.
Handsprit! Oj, vilka mängder vi konsumerar! Har också klarat oss genom flertalet dagisepidemier och vinterkräksjukor med små förluster. Bra, bra, bra och det alltså inte bara på utlandsresan utan minst lika bra hemma. Nästan oumbärligt faktiskt.
Ja, vad vore livet utan... är det lätt att tänka. Säger jag det så, då är det ju självklart mina barn som känns mest oumbärliga för mig. Jag är tacksam för dem. Tacksam för så mycket som egentligen inte alls är oumbärligt. Skönt att få reflektera över det en stund, vi är många som behöver få påminna oss om hur bra vi har det.
Sist men absolut inte minst mina glasögon! Jag är extremt närsynt, verkligen. Så utan dessa klarar jag mig inte långt. Riktigt oumbärliga på riktigt skulle jag säga eller i vart fall hade jag fått leva som blind om jag inte hade dom.
Ja, vad vore livet utan... är det lätt att tänka. Säger jag det så, då är det ju självklart mina barn som känns mest oumbärliga för mig. Jag är tacksam för dem. Tacksam för så mycket som egentligen inte alls är oumbärligt. Skönt att få reflektera över det en stund, vi är många som behöver få påminna oss om hur bra vi har det.
Så vill jag bara säga tack till Simone för denna månad och det ska bli spännande att se vem som tar över i mars!