Om alla kommentarer

Vad ni är glada, snälla och härliga!

Själv är jag mest urlakad och trött. Snart tre veckor nu har vi varit själva och jag har bollat barn, hantverkare och heltidsjobb blandat med några VAB dagar och - håll i er nu - besök av min mamma.. Hoppas återkomma till det för det är en historia helt för sig.

Esset, som jag väl får kalla henne nu, har jag inte hunnit träffa mer än ett par gånger faktiskt. Dels för att det av naturliga skäl är skitsvårt att hitta hål att krypa genom lika osynligt som tidsmässigt och dels på grund av kostnaden.

Samtidigt är jag glad att jag hunnit andas mellan varven. Första gången var jag faktiskt osäker på om jag skulle klara av att gå tillbaka. Jag bokade om som jag gör med tandläkaren ibland. Jag var livrädd samtidigt som jag på något vis visste att jag måste. Jag måste bara ha NÅGOT. NÅGON.

Hon är inte som andra.

Jag har genom åren försökt att träffa såväl psykologer som kuratorer och de har aldrig haft de rätta nycklarna för att komma åt mig. Inte knäckt koden. Inte läst mig. Jag har inte låtit dom krypa under skinnet heller utan mer eller mindre behållit masken på. Garden uppe.

Hon är bara en oerhört begåvad och empatisk människa. Sen kan man säga att hon jobbar med lite kontroversiella metoder om man vill. Men kanske var det vad som behövdes. Och ärligt talat så bryr jag mig inte längre om HUR. Bara ATT.

Målet vet jag inte vad det är. Bara att jag kommer dit.

På fredag kommer han hem. Lastad med presenter och förväntningar. Helgen är fullbokad med jobb, kalas och fotbollsmatcher och 2do listan lika lång.

Jag lever i parallella världar just nu. Och kanske hinner jag inte träffa Esset mer förrän efter sommaren.

Men det känns bra att hon finns.

Jag har träffat någon

Någon som pratar i termer om att bygga mig stark igen.

Och berömmer mig för att jag vågar ta mig ned till känslan.

Hon är inte billig.

Men hon är magisk.

Och hon är min lilla hemlighet.

Mitt ess i rockärmen.

Mormor, mormor..

Jag ser dig i ögonen här där jag sitter.

Du skulle varit så ledsen om du vetat hur vi har det.

DU skulle aldrig ha tagit så mycket skit.

Jag skäms för att jag gör det.

Min Gud vad jag saknar dig!

Nätverk

Mina föräldrar hade många vänner.

Det var alltid midsommarfest med ett tiotal familjer hos oss.

Jag hade mormor som stod mig nära och flera älskade fastrar och kusiner som ofta fanns där.

Vad har jag att ge till mina egna barn?

När vi bor så långt borta från mormor, morfar och moster.

När vi knappt umgås med några andra annat än mycket, mycket ytligt.

Jag vill ju ge dem det som jag hade ändå, tryggheten i att ha flera betydelsefulla vuxna i sina liv. Fler förebilder. Rötter.

Jag ÄR inte en sådan som lätt får nya vänner. Det tar tid att lära känna mig och jag släpper inte gärna andra in på livet.

Så hur GÖR man?

Helgrapporten

Så trött jag är. Sen timme. Ska sätta ord på lite tankar från helgen som gick. Få se hur långt jag orkar.

När pappa kom var jag nervös. Han hade krympt och grånat lite sedan sist. Fyller ju 60 snart. Får ett lite osäkert leende och jag kramar den snöflingefuktiga överrocken. Noterar att han är långhårig. Flint sedan åtminstone 20 år tillbaka men i nacken lockar det sig nu ned mot kragen.

Han går på tå. Jag är på min vakt. Röjer väg och letar fel eller övertramp som kan få maken att gå i taket. Sådant som att gå för långt med skorna på, inte tvätta händerna eller sätta sig med smutsiga byxor i soffan. Allt är obekvämt men vi försöker. Mellan oss hela tiden något outtalat. Pappa aktar sig för att invadera mitt privatliv men han SER och han HÖR. Jag skäms för att jag inte är lycklig. Skäms för att jag inte kan erbjuda mer. Låter honom härja med barnbarnen och vet att jag får ta skit för det sen. Manjana.

Maken försöker. Håller sig undan. Diskuterar vid matbordet och som vanligt vet han ju bäst, pappa är smidig och tar inte strid. Vi äter gott men jag önskar att pojken kunde få berätta om vad han gör på dagis istället.

Emellanåt kommer kommentarer av typen "Snart har du ingen som abonnerar på den där" och pekar på ena handdukshängaren i badrummet. Små pikar och tjuvnyp. Får mig att avstyra en lek som ger samlarbilar lackskador. Som om de är köpta för att bara betraktas av en femåring.

Stänger öronen. Samlar ögonblick. Av en systerlig kram. Av en sportbilageläsande pappa i soffan. Av ett sendraget alfapetspel där pappa vinner som vanligt. Av en promenad till lekparken med morfar och barnbarn som springer i förväg. Ögonblick som så sällan kommer åter. Som varje gång kan vara den sista.

Flickan blir döpt utan större bekymmer men på lunchen efteråt sätter sig pappa längst ifrån oss och det stinger till i hjärtat. Vi ser på varandra då och då men kan ju inte prata alls. Undrar vad han tänker på. Saknar det. Det är många år sedan jag visste vad han tänkte på.

Söndagen kommer. Maken flyr till sitt jobb och gästerna åker. Jag sörjer och städar upp. Plötsligt är han hemma när jag kommer upp från tvättstugan. Står lutad mot väggen i hallen och gråter okontrollerat, får inte fram orden. Kommer så småningom in, är kraftigt yrslig och kräks. Berättar osammanghängande att han svimmat bakom ratten men lyckats stanna på en busshållplats. Mina känslor är svåra att beskriva. Har aldrig sett honom gråta och förstår att det här är allvarligt. Vi tänker båda på samma möjliga diagnoser förstås men vet ju också utan att behöva diskutera saken att han aldrig skulle åka in utan att vara medvetslös. Timmarna tickar sakta och tusen tankar hinner passera. Han är rädd men säger även att det ju vore bäst för mig om han dog. Yrseln håller i sig ett par timmar och han kräks ett par gånger till innan han somnar. Jag har fullt upp med barnen men går och kollar att han lever med jämna mellanrum. När han börjar ropa till barnen och fråga vad f-n de håller på med förstår jag att det är över. Lättnad men samtidigt irritation. Någon inom mig tycker nog att det vore lika skönt bli av med honom. Någon inom mig tycker väldigt synd om honom. Någon inom mig tycker ännu om honom. Alla önskar vi att allt var annorlunda.

Vi enas om att han mest sannolikt är utbränd. Imorse så åkte han igen, för att jobba ännu mer. Ingen har ringt hemifrån.

Tårar har torkat på kinderna. Nu går jag och lägger mig.

Så tomt!!

TOM. Det är vad jag kan komma på just nu. Det känns oerhört tomt.

Pappa och syster åkte igår vid lunchtid och maken har precis åkt iväg för en veckas uppdrag. Nu är det lillan och jag. Det blåser ute i solskenet. Klockan tickar allt snabbare mot dagishämtning och vi har inte lunchat ännu.

Tankarna snurrar i huvudet och jag försöker samla ihop något att dela med mig av. Det finns mycket att smälta.

Själva dopet gick bra fast hon gallskrek, lättade upp lite faktiskt då behövde vi inte ta så allvarligt på allt han sa kändes det som. Kunde stå där och hoppa och småle lite. HA. Allt runtomkring.. ojoj jag får nog återkomma! Vi är så hungriga. Jag vet inte var jag ska börja...

Stor kram till alla som bryr sig om att titta in här. Det är så skönt att veta att det finns någon.

Högtflygande helgplaner

På lördag är det dags för minstingen att renas från synd och bli katolik. Eller i vart fall döpt i katolska kyrkan då. Det där med arvssynden är det jag har svårast att smälta med katolicismen, men i övrigt känns det ok fast jag bara är en vanlig "hednisk protestant".

Tyvärr så är det är ganska mycket hyckleri över hela grejen för maken är då minsann ingen god katolik, inte senaste tio åren iallafall. Men, det känns som att vi gjorde vägvalet med första barnet och nu vill jag ändå göra likadant för alla tre. Vi får väl ta ställning till om de ska få lämna katolska kyrkan senare kanske. Att pojken ska börja läsa på helgerna när han börjar skolan känns inte helt hundra faktiskt.

Maken själv tyckte bara det var pest då han var liten, att missa Hacke hackspett på lördagarna klockan tio... Det var ju på den tiden når det inte fanns annat tecknat att titta på. Ever. DET kan vår son INTE greppa. Vaddå liksom?? För att stränga nunnan syster Sixta bannade honom över att han inte kunde hela Fader Vår. Hon lever än faktiskt, tandlös och hur gullig som helst. Så, idag har vi har ingen egentlig kyrkotillhörighet, visar oss möjligen vid julbasaren. Och förstås när det kommit fler barn som behöver döpas.. då får man krypa till korset liksom. Maken skäms för att han inte biktat sig på tio år. Det kan han göra tycker jag, skämmas alltså. Den bikten skulle ju vara i evigheter... haha.

Pappa kommer hit till dopet. Min lillasyster också. I övrigt blir det bara makens släkt. Litet. Att pappa kommer känns nervöst. Han har inte varit här på två år. Både mamma och pappa kom på besök när mellanflickan var nyfödd och det slutade med att de reste de hem i förtid, bokade om biljetterna fast de bara skulle vara här tre dagar..! Allt på grund av maken förstås. Han fick spel och skällde ut mig. Jag är så van så jag minns inte ens vad det handlade om... men, visst han skrek och han var nedvärderande. Resten minns jag dock alltför väl. Hur mamma och pappa satt i vardagsrummet intill och man kunde ta på tystnaden därinne. Hur oerhört obehagligt det blev. Mamma fick sådan ångest så de bara kände att de måste hem, fast maken skulle jobba resten av tiden de hade här. Så jag packade in barnen och skjutsade dem till flyget.

F-n, egentligen så kände jag mig övergiven där och då. Att de var fega som inte stod upp för mig istället. Jag menar, maken med sitt temperament.. det finns inte på kartan att HAN hade låtit någon tala till SINA döttrar på det viset. Deras pojkvänner kommer inte få det lätt det kan jag lova! Men i min familj där är man konflikträdd. Gömmer sig, tystar ned, åker hem... Sen så pratar vi inte mer om det! Så, mamma lär aldrig komma hit mer och det är ju inte bara för att hon är sjuk och egentligen inte orkar med resan. Pappa hade jag inte heller räknat med men när han hörde att lillasyster kommer så hakade han på. Syrran är den som besökt oss mest av alla, haft henne som barnflicka ett par somrar och det har funkat, men då har ju inte maken varit hemma nästan alls. Hon är smidig också och han gillar henne så det brukar gå bra.

Nu hoppas jag bara så innerligt att övriga inblandade kan hålla sig lugna. Att maken inte ska gå i taket och att pappa ska trivas trots allt och inte vara för obekväm. En sak är säker, jag kommer att vara på helspänn tills helgen är över. Själva dopet blir liksom en parentes och det känns lite sorgligt. Ytterligare en föreställning som ska avklaras bara.

Mor, lilla mor...

En tid nu har jag funderat på att jag vill skriva något om mamma. Vi har ett lite komplicerat förhållande och jag tror det färgat mig en hel del. Inser det mer och mer.

Min mamma har varit sjuk så länge jag kan minnas. Jag är äldst och mina syskon ganska mycket yngre än jag. Minns att vi en period till och med hade hemtjänst från kommunen för att mamma inte klarade av att städa och laga mat. Pappa jobbade ju en hel del. Efter skolan gick jag ibland till dagis och höll mina småsyskon sällskap där, kunde sitta och läsa böcker för alla barnen medan fröknarna drack kaffe. Det är iallafall den minnesbild jag har..

Jag är nog egentligen ganska arg på mamma, som liksom aldrig kunnat vara en mamma för mig. Vi har aldrig pratat på riktigt, bara tillrättalagt. Jag har alltid känt att jag måste skydda henne från min verklighet, att hon inte klarar av att ta till sig det. Jag har därför aldrig heller kunnat anförtro mig åt henne. Det känns så sorgligt. Jag inser bara mer hur ensam jag alltid varit och ännu är.

Under långa perioder har vi knappt haft någon kontakt. Speciellt när jag haft det jobbigt har jag inte orkat höra av mig. Inte orkat hålla masken. Prata väder och hunden och bara liksom tack bra. Irriterat mig på alla hennes naiva kommentarer och fåniga frågor. Skämts för att jag borde ju veta bättre. VET att det är sjukdomen som färgat henne, att hon vill så väl ändå. Ändå blivit irriterad, arg. Tror jag känner mig lite övergiven, speciellt sedan jag fått barn själv. Förstår kanske mer vad jag saknat, var tomhetskänslan kommer ifrån. Är det här en av anledningarna till att jag har så svårt att lita på andra, att jag hela tiden måste klara mig själv?

Sista tiden har vi faktiskt pratat lite mer. Jag ringer och berättar om barnen och det är skönt att hon kan lyssna på det iallafall. Vet hur mycket det betyder för henne. Men det är samtidigt en smärtsam påminnelse varje gång om allt det som hon INTE är för mig. Liksom om mitt dåliga samvete för att vi bor så långt borta och att hon kanske inte lever så länge till. Lilla mamma, jag älskar dig!

Fredagstema-närmast hjärtat

Så var det dags igen. Ett väl valt tema. När jag läser det så tänker jag inte i första hand på mina älskade barn och min familj. Jag tänker istället på alla de älskade som inte längre finns här men som jag alltid bär med mig just där. Närmast hjärtat. Min underbara mormor. Min fantastiska faster. Mina kusiner. Min kollega och vän. Mina farbröder, farmor och farfar, gammelmormor. Alla de som blir levande av våra tankar, av vår kvarvarande kärlek.

Min mormor skulle ha blivit 100 år. Åkte 40 mil på skidor varje säsong in i det sista och reste utomlands tre månader årligen, nyomgift och lycklig vid 70 års ålder. Jag önskar att jag kunde bli mer som hon var. Mormor levde livet och prioriterade sig själv och sin egen lycka. Vad andra kanske skulle tycka struntade hon fullständigt i. Hon hade förmågan att få alla att känna sig sedda och uppskattade och var den som alltid kramade lite extra länge, sådär så att man känner sig riktigt älskad och inte bara kramad. Hon var inte perfekt, många skulle säkert kalla henne egoistisk, men hon såg till att hon själv mådde bra och det beundrar jag henne för! Hon var en underbar människa och rycktes plötsligt från oss på grund av en läkares felaktiga bedömning. Det finns mycket bitterhet och sorg kvar här. Även skuldkänslor för att jag inte förmådde rädda henne själv, att jag borde insett hur fel det skulle gå och gjort vad jag kunde för att ändra handläggningen av hennes problem.

Min faster, världens snällaste, som aldrig sa nej. Som ställde upp för alla även med migrän på sin lediga tid. Som lyssnade, tröstade och aldrig aldrig fördömde. Som drabbades så hårt av så orättvis sjukdom och togs ifrån oss, som aldrig fick njuta av pensionärslivet.

Min kollega och vän. Tvilling. Utbildade oss tillsammans. Jobbade tillsammans. Kompetent, ambitiös och snäll. Helt otippat och lika plötsligt mystiskt sjuk. Vi kunde bara stå runtom och se på när hon dog. Bokstavligt talat. Som av en knytnäve i magen går luften ur oss alla och det känns så underligt med hennes tvillingsyster kvar.. som att se henne hela tiden...

Kusinerna, farbröderna... så många som alltför tidigt ryckts ifrån oss på tragiska sätt... stroke före 40, motorcykelolycka, mord, hjärtinfarkt på skotern..... Farmor och farfar er minns jag bara vagt... farfar hade ett sängbord med pengar i en låda, jag fick alltid ta en slant men vågade aldrig ta mer än en femkronorssedel fast där låg femtiolappar... gammelmormor... minns var i köket hon hade kakburken....

Alla var ni älskade och jag saknar er!

Jag har er alltid med mig. Närmast hjärtat.

5 år - en livstid

Summerar de senaste fem åren...

Ett bröllop.
Tre barn, varav ett fött i vecka 27.
Ett missfall.
Köpt hus.
Flyttat 100 mil.
Renoverat hus i två omgångar.
Tvistat med hantverkare i domstol.
Anlagt trädgård.
Förlorat en nära anhörig.
Börjat nytt jobb.
Gjort flera fastighetsaffärer.
Startat aktiebolag.
Maken arbetat utomlands flera längre perioder.

Går jag ytterligare fem år bakåt...
Förlorat ytterligare nära anhörig.
Ett bröllop.
En skilsmässa.
En abort.
Arbetat utomlands.

Mer än under en livstid för många. Ingen tid för reflektion. Jag har dessutom hela tiden haft hela ansvaret för barnen själv medan maken å sin sida axlat hela den tunga ekonomiska bördan själv. Vilka förhållanden skulle överleva och vem skulle orka vara trevlig hela tiden?!

Räknade förresten ut att jag flyttat 27 gånger i mitt liv.