Helgrapporten

Så trött jag är. Sen timme. Ska sätta ord på lite tankar från helgen som gick. Få se hur långt jag orkar.

När pappa kom var jag nervös. Han hade krympt och grånat lite sedan sist. Fyller ju 60 snart. Får ett lite osäkert leende och jag kramar den snöflingefuktiga överrocken. Noterar att han är långhårig. Flint sedan åtminstone 20 år tillbaka men i nacken lockar det sig nu ned mot kragen.

Han går på tå. Jag är på min vakt. Röjer väg och letar fel eller övertramp som kan få maken att gå i taket. Sådant som att gå för långt med skorna på, inte tvätta händerna eller sätta sig med smutsiga byxor i soffan. Allt är obekvämt men vi försöker. Mellan oss hela tiden något outtalat. Pappa aktar sig för att invadera mitt privatliv men han SER och han HÖR. Jag skäms för att jag inte är lycklig. Skäms för att jag inte kan erbjuda mer. Låter honom härja med barnbarnen och vet att jag får ta skit för det sen. Manjana.

Maken försöker. Håller sig undan. Diskuterar vid matbordet och som vanligt vet han ju bäst, pappa är smidig och tar inte strid. Vi äter gott men jag önskar att pojken kunde få berätta om vad han gör på dagis istället.

Emellanåt kommer kommentarer av typen "Snart har du ingen som abonnerar på den där" och pekar på ena handdukshängaren i badrummet. Små pikar och tjuvnyp. Får mig att avstyra en lek som ger samlarbilar lackskador. Som om de är köpta för att bara betraktas av en femåring.

Stänger öronen. Samlar ögonblick. Av en systerlig kram. Av en sportbilageläsande pappa i soffan. Av ett sendraget alfapetspel där pappa vinner som vanligt. Av en promenad till lekparken med morfar och barnbarn som springer i förväg. Ögonblick som så sällan kommer åter. Som varje gång kan vara den sista.

Flickan blir döpt utan större bekymmer men på lunchen efteråt sätter sig pappa längst ifrån oss och det stinger till i hjärtat. Vi ser på varandra då och då men kan ju inte prata alls. Undrar vad han tänker på. Saknar det. Det är många år sedan jag visste vad han tänkte på.

Söndagen kommer. Maken flyr till sitt jobb och gästerna åker. Jag sörjer och städar upp. Plötsligt är han hemma när jag kommer upp från tvättstugan. Står lutad mot väggen i hallen och gråter okontrollerat, får inte fram orden. Kommer så småningom in, är kraftigt yrslig och kräks. Berättar osammanghängande att han svimmat bakom ratten men lyckats stanna på en busshållplats. Mina känslor är svåra att beskriva. Har aldrig sett honom gråta och förstår att det här är allvarligt. Vi tänker båda på samma möjliga diagnoser förstås men vet ju också utan att behöva diskutera saken att han aldrig skulle åka in utan att vara medvetslös. Timmarna tickar sakta och tusen tankar hinner passera. Han är rädd men säger även att det ju vore bäst för mig om han dog. Yrseln håller i sig ett par timmar och han kräks ett par gånger till innan han somnar. Jag har fullt upp med barnen men går och kollar att han lever med jämna mellanrum. När han börjar ropa till barnen och fråga vad f-n de håller på med förstår jag att det är över. Lättnad men samtidigt irritation. Någon inom mig tycker nog att det vore lika skönt bli av med honom. Någon inom mig tycker väldigt synd om honom. Någon inom mig tycker ännu om honom. Alla önskar vi att allt var annorlunda.

Vi enas om att han mest sannolikt är utbränd. Imorse så åkte han igen, för att jobba ännu mer. Ingen har ringt hemifrån.

Tårar har torkat på kinderna. Nu går jag och lägger mig.

Så tomt!!

TOM. Det är vad jag kan komma på just nu. Det känns oerhört tomt.

Pappa och syster åkte igår vid lunchtid och maken har precis åkt iväg för en veckas uppdrag. Nu är det lillan och jag. Det blåser ute i solskenet. Klockan tickar allt snabbare mot dagishämtning och vi har inte lunchat ännu.

Tankarna snurrar i huvudet och jag försöker samla ihop något att dela med mig av. Det finns mycket att smälta.

Själva dopet gick bra fast hon gallskrek, lättade upp lite faktiskt då behövde vi inte ta så allvarligt på allt han sa kändes det som. Kunde stå där och hoppa och småle lite. HA. Allt runtomkring.. ojoj jag får nog återkomma! Vi är så hungriga. Jag vet inte var jag ska börja...

Stor kram till alla som bryr sig om att titta in här. Det är så skönt att veta att det finns någon.

Nyklippt!

Frissan sa att jag har ett vackert ansikte och jag höll på att börja gråta där jag satt.

Låter så löjligt, men hon rörde vid nånting därinne och jag kände mig sedd. Patetiskt.

Nu kan jag inte sluta tänka på det, nästan som om jag vore kär i henne.

Fatta vilket lätt offer jag skulle vara om rätt karl började flirta lite!

Högtflygande helgplaner

På lördag är det dags för minstingen att renas från synd och bli katolik. Eller i vart fall döpt i katolska kyrkan då. Det där med arvssynden är det jag har svårast att smälta med katolicismen, men i övrigt känns det ok fast jag bara är en vanlig "hednisk protestant".

Tyvärr så är det är ganska mycket hyckleri över hela grejen för maken är då minsann ingen god katolik, inte senaste tio åren iallafall. Men, det känns som att vi gjorde vägvalet med första barnet och nu vill jag ändå göra likadant för alla tre. Vi får väl ta ställning till om de ska få lämna katolska kyrkan senare kanske. Att pojken ska börja läsa på helgerna när han börjar skolan känns inte helt hundra faktiskt.

Maken själv tyckte bara det var pest då han var liten, att missa Hacke hackspett på lördagarna klockan tio... Det var ju på den tiden når det inte fanns annat tecknat att titta på. Ever. DET kan vår son INTE greppa. Vaddå liksom?? För att stränga nunnan syster Sixta bannade honom över att han inte kunde hela Fader Vår. Hon lever än faktiskt, tandlös och hur gullig som helst. Så, idag har vi har ingen egentlig kyrkotillhörighet, visar oss möjligen vid julbasaren. Och förstås när det kommit fler barn som behöver döpas.. då får man krypa till korset liksom. Maken skäms för att han inte biktat sig på tio år. Det kan han göra tycker jag, skämmas alltså. Den bikten skulle ju vara i evigheter... haha.

Pappa kommer hit till dopet. Min lillasyster också. I övrigt blir det bara makens släkt. Litet. Att pappa kommer känns nervöst. Han har inte varit här på två år. Både mamma och pappa kom på besök när mellanflickan var nyfödd och det slutade med att de reste de hem i förtid, bokade om biljetterna fast de bara skulle vara här tre dagar..! Allt på grund av maken förstås. Han fick spel och skällde ut mig. Jag är så van så jag minns inte ens vad det handlade om... men, visst han skrek och han var nedvärderande. Resten minns jag dock alltför väl. Hur mamma och pappa satt i vardagsrummet intill och man kunde ta på tystnaden därinne. Hur oerhört obehagligt det blev. Mamma fick sådan ångest så de bara kände att de måste hem, fast maken skulle jobba resten av tiden de hade här. Så jag packade in barnen och skjutsade dem till flyget.

F-n, egentligen så kände jag mig övergiven där och då. Att de var fega som inte stod upp för mig istället. Jag menar, maken med sitt temperament.. det finns inte på kartan att HAN hade låtit någon tala till SINA döttrar på det viset. Deras pojkvänner kommer inte få det lätt det kan jag lova! Men i min familj där är man konflikträdd. Gömmer sig, tystar ned, åker hem... Sen så pratar vi inte mer om det! Så, mamma lär aldrig komma hit mer och det är ju inte bara för att hon är sjuk och egentligen inte orkar med resan. Pappa hade jag inte heller räknat med men när han hörde att lillasyster kommer så hakade han på. Syrran är den som besökt oss mest av alla, haft henne som barnflicka ett par somrar och det har funkat, men då har ju inte maken varit hemma nästan alls. Hon är smidig också och han gillar henne så det brukar gå bra.

Nu hoppas jag bara så innerligt att övriga inblandade kan hålla sig lugna. Att maken inte ska gå i taket och att pappa ska trivas trots allt och inte vara för obekväm. En sak är säker, jag kommer att vara på helspänn tills helgen är över. Själva dopet blir liksom en parentes och det känns lite sorgligt. Ytterligare en föreställning som ska avklaras bara.