Nytt år igen

Denna nyårsaftonen var den första på länge som jag inte lovade mig själv att nästa år, då.. nästa nyårsafton, då är jag fri och allt annorlunda.

För det har ju hittills aldrig hjälpt.

Alla dessa födelsedagar, julaftnar, nyårsaftnar, midsommaraftnar.

Som aldrig fått vara bara roliga.

Och ändå kommer den en nästa år igen.

Hur länge ska det få vara så egentligen.

Jag bara frågar, men jag lovar inget längre.

Minneslucka

Inser av en slump ikväll att jag för en tid helt glömt bort att den här bloggen fanns. Vet inte om det är positivt eller negativt. Kanske bara ett tecken på att livet snurrar på väldigt fort. Men, ja, vi lever fortfarande tillsammans och nej, allt är inte frid och fröjd.

Nu måste jag tänka innan jag skriver mer.

Om alls.

Avsked

"Varför är du så nervös" frågar han.

Ja, varför?

Jag lämnar stan med mer än vanlig resfeber, för att ta farväl av någon jag älskat som barn.
Jag lämnar stan och samtidigt zonen.

Säkerhetszonen. Låtsaszonen.

Bloggar på en buss och fasar för att känslorna ska komma ikapp. Inte här. Inte än.

Men imorgon ska jag gråta.

Gråta för allt som kunde varit och inte är.

Och för morfar.

En liten stund

Små, små stunder
jag har rätt ofta nu

Är när jag tillåter mig att landa
i mig själv
Att känna
precis så mycket eller lite
att tårarna inte svämmar över

Han har varken setts till eller hörts av
Jag leker med tanken
Att han aldrig mer gör det

Bara för en liten stund

99 luftballonger

Här sitter jag skakande i korgen
och vet inte vart eller om det bär
Jag har varken karta eller kompass

Men jag har varit på visning
bokat tid på banken
ringt advokaten

Allt kan fortfarande göras ogjort
Det är ingen som vet

Imorgon är dagen
Då han kommer hem
Och ballongen återigen
bara pyser
Eller kanske,
kanske lyfter till slut

For your eyes only

Jag närmar mig försiktigt ett stängt rum
Den enda platsen för mina minnen
där ni är mina vittnen

Jag skulle kunna skriva en hel del
Om fyraårsdagen, påsken och sjuårsdagen
Om det blommande persikoträdet eller magnolian
Om minisemestern där mellanflickan trillade i ankdammen

Men det enda jag behöver hjälp att minnas är
En nattsvart blick
En järnhård hand
Och en lika beräknande som medveten rörelse

Det är första gången han gör mig fysiskt illa
Han bara tar min hand och dunkar den mot den panelklädda väggen
Hämnden för att jag rev honom när jag försökte lossa ett alltför hårt grepp runt en fyraårig arm
Och det är bara hat, om något, bakom den svarta blicken

Natten passerar och jag fulgråter
Tårar blandas med snor

Så kommer dagen och ljuset
Trollen spricker i solsken ni vet
Och allt går vidare

Så var det sagt
Jag ser inte bakåt
Inte nu
Inte än

Här är jag!

"Se mig för här är jag "sjöng visst någon.

Ja, här är jag. Men vad mer?

Känner att jag på något sätt vill försöka förklara varför här är så tyst. Varför jag, åtminstone för en tid, stängt dörren till mitt hemliga rum. För det är precis vad det är. Mitt hemliga rum. Som jag i perioder behövt så intensivt, men nu inte har ork att vara i.

Men jag tänker på Er. Och blir så rörd varje gång. Rörd och tacksam över alla okända som tagit sig tid att lyssna, läsa, peppa, stötta, reflektera och provocera. Som så osjälviskt delat med sig av egna erfarenheter och släppt in mig i sina liv. Det är stort.

När jag började skriva här hade jag inget annat. Ingen annan. Inte ens mig själv. Jag var så vilsen och så ledsen. En spillra av allt jag någonsin varit. Utan bloggen vet jag ärligt talat inte vart det hade slutat, eller hur.

Men jag reste mig upp, sakta men säkert. Jag känner igen mer och mer av mig. Jag känner och jag vet och det är så outsägligt tungt ibland. Men jag kämpar och för det mesta så går det rätt så bra för oss. Åt vilket håll det kan jag inte säga även om jag ärligt talat innerst inne inte kan se oss åldras tillsammans. Det är det väl ingen som tror att vi kommer göra. Och det fanns en tid när jag hade bestämt mig. Men då hände det saker förstås och nu dansar vi efter "två steg fram och ett steg bak" principen.

Här är tyst. Mitt hemliga rum är inte längre bara mitt och för tillfället känns det som att jag helt enkelt inte har mer att ge. Det känns för enkelspårigt.

Men jag säger inte farväl.

Jag säger på återseende.

Mellan Dagar

Jag hostar mig igenom min andra lunginflammation på bara ett par månader. Min morfar dog på morgonen dagen före julafton. Orken räcker inte till.

Maken jobbar igen och det är bra att han får mer att göra.

Julen har varit ok. Helt ok bortsett från ett utbrott på kvällen före julafton då han med en stor sekatör hotade att klippa av toppen på julgranen. Nej, man tror ju inte att det är sant och den är svår att hantera den där djävulen när den tittar fram. Men, han drog sig tillbaka till slut och vi andra fortsatte att klä granen. Så sjukt det nu är så är sådant en del av vår vardag.

Mitt under lunchen på julafton frågade sexåringen om vi ska skiljas. Av någon anledning tittade alla på mig. Jag fick inte ur mig ett enkelt ja utan sa typ "vi har ju pratat om det länge... och om vi inte kan sluta bråka så måste vi nog det.. men det är inget som händer närmaste dagarna utan vi kanske flyttar först till sommaren."

På juldagskvällen hörde jag sonens bön från hans rum i mörkret. Smålog först, jag har aldrig hört honom be eller prata om Gud förut. Men, leendet stelnade snabbt när jag fick klart för mig vad han pratade om och tårarna började rinna istället. Vad säger man. Jag la mig hos honom och bara höll om. Då sa han att han bara vill dö.

Vi har också pratat helt lugnt och sansat om en skilsmässa. Att vi nog måste för barnens skull. Men det är oerhört komplicerat av skäl som jag inte kan gå in på här. Bara det att avveckla firman som just nu expanderar. Makens förslag har bland annat varit att vi ska fortsätta bo ihop "som vänner" men jag fattar inte hur det skulle vara någon lösning när det är just det här med att "bo ihop" som inte fungerar. Han överväger också fler utlandsuppdrag bara för att vi ska komma ifrån varandra.

Allt känns som olika varianter av konstgjord andning på väg mot det oundvikliga. Vi köper oss tid. Eller kanske är det bara han som gör det. Det är iallafall bra att han vet att toleransen från min sida är mycket låg nu. Jag är inte längre lika rädd för det oundvikliga. Botten är redan nådd och det känns som att den enda vägen nu, det är uppåt.

Kanske tar det tid. Men uppåt ska vi.

Bön från en sexåring

Käre Gode Gud, Jesus Kristus och snälla, snälla Önskestjärnan
kan ni uppfylla min önskan
att mamma och pappa blir sams
det är det enda jag vill
det enda jag önskar
jag lovar att lägga mig själv
och om jag får min önskan uppfylld Gud
blir jag så glad
som tack ska jag dö
så jag får komma till Dig
och vara som Du är

Advent är mörker och kyla

Vi tänder våra ljus. Bakar och åker pulka. Lämnar och hämtar.

Men hemma är helvetet på jorden.

Här har gränser för evigt suddats ut och inget går att göra ogjort.

Såna ord jag aldrig kan förlåta att barnen fått höra. Att han ska kasta alla deras saker. Att vi ska ut före jul och att de kommer leva fattiga med mig. Att han föraktar mig och endast vill ha med pojken att göra, fast han är en sån ynklig liten stackare.

Pojken frågade försiktigt om han fick ta med en kompis hem och fick till svar att det kommer ingen jävel över tröskeln här och river något mer innan huset är sålt.

Mina ord tar slut.

Bara knuten i magen är kvar.

Vi har sagt att vi gör iordning för försäljning efter helgerna. Jag märker att han vacklar. Pratar ömsom om gemensamma framtidsplaner och ömsom om sitt efterlängtade ensamliv. Jag orkar inte följa med i den tvistade dansen längre. Sköter mitt och barnen. Biter ihop. Allt kan väl bara bli bättre. Det måste det.

Nästa vecka är jag på kurs och jag har sådan ångest för det. Kan bara hoppas att han klarar av att vara en bättre pappa när jag inte är hemma.

God Jul.

...och allt är frid och fröjd..!?

Marken gungar och jag frågar mig hur jag någonsin kunnat tro att allt skulle kunna få vara bara bra. Tro att någonting var annorlunda.

För det är det inte.

Jävla skit.

Farsdagsskit.

Rhodos var underbart..!

På väg..

Okej, nu kör vi! Vad fan är det jag har hittat på egentligen?

Imorgon bär det av och lilltjejen och sonen får klara sig med pappa.

Det är dubbelt förstås, jag som känt sådan motvilja mot att överhuvudtaget lämna honom med barnen. Som hela tiden hävdat att ett varannan-vecka liv vore fullständigt otänkbart, för barnens skull.

Det tycker jag fortfarande. Att dom är för små för att leva så. Att en vecka är för lång. Att HAN är för instabil för att det skulle kännas bra.

Men EN endaste vecka nu hoppas jag innerligen går bra. För lillan, som jag aldrig lämnat förut mer än de tre dagar som jag nyligen var på konferens. Då gick det bra, men sedan jag kom hem klamrar hon sig fast om möjligt ännu mer.

När jag tänker i de banorna ångrar jag mig. Men för mellanflickans skull känns det bra. Hon behöver mig. Maken var närmast övertalande när det hela kom på tal. Kanske rent taktiskt. Kanske vill han visa att han klarar av det. Kanske tycker han att jag är värd det?

Bit ihop. Slappna av. Andas.

Sista minuten

Inget för mig.

Aldrig varit.

Jag som behöver ha packat minst två veckor innan.

Ändå har jag gjort det.

Köpt en resa som är nästan bara till mig.

Till mig och min stora lilla tjej.

Hon som oftast hamnar i kläm.

Hon som bråkar allra mest.

Nu är det hennes tur.

Det är vår tur.

Här är jag..

Sitter fast i ett vägskäl.

VAB när jag verkligen, verkligen borde vara på jobbet..

maken borta hela veckan..

och i luften hänger beslutet om Hans nya jobb.

Ett mycket lockande sådant men naturligtvis långt borta.

Att börja om tillsammans är en sak. Men att börja om där jag inte vet om tillsammans finns..?!

Tanken skrämmer mig. Ser det lilla, lilla nätverk jag ändå lyckats bygga upp här glida undan och kvar blir en ocean av ensamhet. Sårbarhet.

Att be honom stanna för oss blir lika fel. För vad är egentligen det? Varje gång jag frågar mig själv får jag samma svar. Vi är så jävla körda. Lyssnar jag? Nej.

Så feg som jag är låter jag beslutet bli hans eget. Utan att lova att vi flyttar efter.

Jag är ledsen..

..ledsen för att det inte händer mer här..

..för att jag inte riktigt hinner med, på något plan..

..för att jag troligtvis gör lite av en struts också..

..och gömmer mig för Er som numer känner mig och mitt alltför väl..

Jag har svårt att se bakåt och ännu svårare att följa med framåt.

För det har hänt så oerhört mycket och ändå står vi här ännu. Jag vet bara inte riktigt med vem. Och om det nu är sant att han har förändrats så och verkligen försöker.. är det då fortfarande det enda rätta att gå med anledning av allt som hänt förut?

Jag har gråtit mycket för att det känts som att det trots allt är försent. Att alla förlåt och förändringar kom när all kärlek redan var krossad till oigenkännlighet. Och kanske är det så, men jag försöker att se framåt. Kanske är det fel av mig och kanske har han redan förbrukat alla sina andra chanser... men just nu, just nu gör han sitt bästa och jag gör mitt bästa för att förlåta. Glömma kan jag aldrig. Och nu finns det inte längre någon töjbar gräns. Jag vet att nästa övertramp, om eller när det blir, blir det sista.

Jag har varit på konferens tre dygn och det var underbart att komma bort. Dom klarade sig bra här hemma även om det såg ut som ett bombnedslag när jag kom hem, alla varit upp sent och ätit bara skräp. Nu vill barnen att jag ska åka bort igen...

Så har vi firat tvåårsdag för vår stora lilla tjej, ytterligare två födelsedagar och nu är det jag som står på tur. 37. Ännu ett blad, ett nytt år att skriva på. Tänker på att ingen födelsedag de sista tio åren känts riktigt rolig, men hoppas det kan bli ändring på det med.

Tack för att ni finns kvar här. Jag lovar inte mer än att försöka eftersom jag bara kan blogga när jag är ensam hemma.

/Kram UY

Vad barnen har sagt..

Pojken han ville absolut inte flytta.. speciellt inte till "ett sånt där hus som sitter ihop med två andra".. och allt är mitt fel ..."bara för att du inte vill prata med pappa" (vilket är makens definition på problemet) Han var också väldigt bekymrad för att klassen skulle gå runt och titta var alla bodde och "då vet jag ju inte vart jag ska!"

Flickan som är tre och ett halvt.. "vill inte han nån pappa"... "för min pappa är inte näll"

Minstingen snart två år, ja hon pratar mycket i allmänhet men om detta förstår hon väl inte så mycket. Hennes förvånade blick då hon utbrast "pappa puttar mamma!" den lär jag nog aldrig glömma iallafall. Hon har alltid koll på var alla i familjen befinner sig och frågar om pappa jobbar, om han åkt bil, tåg eller flyg etcetera.

Just nu verkar Pojken nöjd över att vi inte ska flytta, även om jag förklarat att vi måste till slut om det fortsätter vara sådär bråkigt hemma. Att det är viktigare att man mår bra i magen och känner sig trygg och glad hemma än om huset sitter ihop med andra hus.

Flickan hon står fast vid sitt uttalande. En pappa är inget att ha. Fast när han är hemma så är det ändå bara han som duger, då får jag inte ens sätta fast ett hårspänne åt henne.

Denna vecka är vi själva igen och jag har häcken full med jobb, föräldramöte, dans, fotboll och hantverkartvister. Ångesten bubblar under ytan så fort jag börjar gräva i tankarna men jag måste lägga locket på för att rodda vardagen.

En dag i taget. Inte drunkna bara. Andas.

femte september

Jag har redan gått vidare och allt är "bra" igen.

Under veckan hunnit gå på visning, pratat med banken och mäklaren och i tanken möblerat hela radhuset.

Stått där som inför ett fallskärmshopp och känt suget av luften som skulle bära mig ned.

Stått där, aldrig så nära som förr, men låtit mig backas tillbaka in. Satt mig ned och lättnaden av att jag sluppit kasta mig ut i det okända som för ett tag lockade så kittlande nära är fortfarande förhärskande.

Men, jag vet att det är nödvändigt att rekapitulera vad som hände den femte september, vad som fick mig så beredd att hoppa till slut.

Jag gör det för Er. Men mest av allt gör jag det för mig själv och för barnen. För att jag inte ska kunna glömma helt. Och jag lovar och svär att nästa gång, då finns det inget som kan hålla mig kvar.

Jag vet inte var jag ska börja och ångesten den kryper närmare för varje litet tapp på tangentbordet. Hjärtat bultar och magen vrider sig. Minnena är fragment som studsas fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Du ska vara rädd resten av ditt liv" "Jag ska märka dig"
"Nu jävlar tar jag fram bössan"
"Pappa puttar mamma"

Det finns mer, mycket mer, men mer kommer inte ur mig just nu. Fysiskt blev det inte mer än en knuff men att ord kan göra nog så ont det vet jag om någon. Att han ber barnen ta med sig det dom helst vill ha för att dom aldrig mer kommer att återvända till huset... ja vad ska man säga?! Orden räcker inte till och just nu skäms jag för jag vet inte hur jag ska kunna förklara att det inte blev något radhus när det ändå var så nära. Jag var där, mentalt var jag redan där.

Vad hände sen?

Here we go again..

Så är han på väg mot Sverige igen, mot svalkande höstvindar och en knallförkyld, febrig familj.

Jag undrar stilla om vi återigen kommer att upprepa oss. Falla in i gamla spår och mönster innan väskorna lämnat hallen.

Men ärligt talat orkar jag inte bry mig mer nu utan tänker gå och linda in mig i fleece igen, från topp till tå, och tackar Gud för Nickelodeon som roar de äldre och tackar ännu mer för att minstingen var frisk nog för dagis imorse.

Sista sommardagen

Jag hittar inte den där bluetoothgrejen så det blir ingen bild från mitt förmiddagsfika. Inget nyplockat Astrakanäpple och ingen blåbärssmoothie.

Men det får gå ändå.

Dagen är underbart solig och varm och jag, jag är sådär naken och skör mitt i allt det starka.

Lämnat sonen på stora skolan där vi härmed avslutar inskolningen till förskoleklass och flickorna de är ju på dagis. Jobba lite hemma idag, det var tanken, hämta tidigt och imorgon kör vi skarpt med lämning hållplats ett 0700.

Men när jag kom hem så kunde jag bara inte gå in. Sommaren kopplade sitt grepp om mig och det blev så påtagligt att här, här tar det slut. Läste tidningen på trappan och gjorde mig sen ett ritkigt lyxigt fika därtill. Fick ett ryck och rensade hårt i rabarberbestånd och hallonsnår. När det blev nog svettigt satte jag mig istället i skuggan på altanen och läste ut Mia Skäringers bok och grät.

Grinade för att allt det hon skriver kommer mig så nära. Allt det där om att vara sann mot sig själv. Och hon får mig verkligen att känna att kanske finns det ingen annan väg ut än två separata.

Samtidigt så har jag precis limmat ihop vad som liknade en separation mailledes från andra sidan jorden. För det är alltid så att när han reser, då ska allt plötsligt se så jäkla bra ut i alla mail. Och när jag inte orkade vara skenhelig längre, utan påminde om exakt var vi faktiskt stod när han reste så briserade allt i ett ord- och svartsjukekrig utan dess like. Så orkar man ju inte hålla på via mail. Heller. Så jag fegade ur och lappade ihop allt precis när han började undra om han skulle skaffa en lägenhet redan innan han reste hem igen.

Om två veckor kommer han.

Och jag har ont i magen samtidigt som jag hjälper de längtande små att räkna ned.

Men en sak vet jag, jag är inte lika paniskt rädd för att bli ensam längre.

Bloggen börjar glida mig lite ur händerna. Tiden brister, men även engagemanget. Kanske behöver jag den inte lika mycket längre, samtidigt som jag inte vill släppa taget om ER som ändå fortfarande tar er tid att läsa ibland. Så jag lovar inget, men det kommer nog även i fortsättningen att vara lite glesare mellan inläggen...

Tack för att ni finns!