Sista sommardagen

Jag hittar inte den där bluetoothgrejen så det blir ingen bild från mitt förmiddagsfika. Inget nyplockat Astrakanäpple och ingen blåbärssmoothie.

Men det får gå ändå.

Dagen är underbart solig och varm och jag, jag är sådär naken och skör mitt i allt det starka.

Lämnat sonen på stora skolan där vi härmed avslutar inskolningen till förskoleklass och flickorna de är ju på dagis. Jobba lite hemma idag, det var tanken, hämta tidigt och imorgon kör vi skarpt med lämning hållplats ett 0700.

Men när jag kom hem så kunde jag bara inte gå in. Sommaren kopplade sitt grepp om mig och det blev så påtagligt att här, här tar det slut. Läste tidningen på trappan och gjorde mig sen ett ritkigt lyxigt fika därtill. Fick ett ryck och rensade hårt i rabarberbestånd och hallonsnår. När det blev nog svettigt satte jag mig istället i skuggan på altanen och läste ut Mia Skäringers bok och grät.

Grinade för att allt det hon skriver kommer mig så nära. Allt det där om att vara sann mot sig själv. Och hon får mig verkligen att känna att kanske finns det ingen annan väg ut än två separata.

Samtidigt så har jag precis limmat ihop vad som liknade en separation mailledes från andra sidan jorden. För det är alltid så att när han reser, då ska allt plötsligt se så jäkla bra ut i alla mail. Och när jag inte orkade vara skenhelig längre, utan påminde om exakt var vi faktiskt stod när han reste så briserade allt i ett ord- och svartsjukekrig utan dess like. Så orkar man ju inte hålla på via mail. Heller. Så jag fegade ur och lappade ihop allt precis när han började undra om han skulle skaffa en lägenhet redan innan han reste hem igen.

Om två veckor kommer han.

Och jag har ont i magen samtidigt som jag hjälper de längtande små att räkna ned.

Men en sak vet jag, jag är inte lika paniskt rädd för att bli ensam längre.

Bloggen börjar glida mig lite ur händerna. Tiden brister, men även engagemanget. Kanske behöver jag den inte lika mycket längre, samtidigt som jag inte vill släppa taget om ER som ändå fortfarande tar er tid att läsa ibland. Så jag lovar inget, men det kommer nog även i fortsättningen att vara lite glesare mellan inläggen...

Tack för att ni finns!

Gräsänka

Jo han har åkt igen. Fem veckor denna gång och det blev bestämt med ganska kort varsel.

Jag vet att många omkring oss tycker synd om mig men jag kan här erkänna att jag innan resan tyckte att det skulle bli skönt också. För det var oerhört turbulent veckorna innan och det orkar man inte heller med. Till slut kände jag bara att jag ger blanka f-n i vart du tar vägen och om du kommer åter eller ej.

Men nu så rullar vardagen för oss fyra och det är grymt ensamt. Barnen saknar pappa och det är bara han som duger, som kan göra allting bra. Jag som får fixa avloppet och klippa träden jag inte når, rodda simskolan och förlänga min ledighet för inskolning till förskoleklass. Jag, bara jag. Så visst känner jag av hur det skulle vara att bli ensam. Samtidigt blir jag effektivare när jag kan göra allt på mitt sätt.

När katten är borta. Å jäklar vad vi dansar.

Hunken med löständerna

Pojken är sex år nu.

Han är fortfarande mitt i Den Där Sommaren.

Den sommaren som kommer bli den då han både lärde sig cykla, simma och tappade sin första tand. Han har en grym bonnabränna, är så blond så blond och snygg som sin far. Snyggare faktiskt.

Idag utbrast han glatt till kassörskan på Gula Måsen:

"Jag har löständer!"

Och det är ju nästan sant.

Vi kommer aldrig att skiljas..

-"VI kommer aldrig att skiljas, det VET vi ju!"

Han säger det med en sån självklarhet så jag blir alldeles paff. Sitter i baksätet inklämd med två bilbarnstolar någonstans mellan Ingensel och Tomträsk typ. Gruset smattrar. Barnen sover.

För en gångs skull har jag svårt att beskriva vad jag kände där och då.

Förvånad, ja. Irriterad över hans självklara ton. Trotsig plötsligt, närmast tonårstvärtemot... och lite "jagskanogvisadigdin.." Men jag kniper.

Frågar bara lugnt "Hur kan du vara så säker på det?" Lika självsäkert svarar han:

-"Det blir ju inte BÄTTRE någon annanstans, så är det bara!"

Jag köper inte det. Så kan det inte vara. Jag måste få tro att det kan vara bättre.

Annars vore det rent ut sagt förjäkligt trist.

Några ord om kärlek

"Jag älskar dig, mamma..

fast jag älskar pappa mer..

och lillasyster ännu mer..

- och mest av allt älskar jag vattenspridarna!"

Om alla kommentarer

Vad ni är glada, snälla och härliga!

Själv är jag mest urlakad och trött. Snart tre veckor nu har vi varit själva och jag har bollat barn, hantverkare och heltidsjobb blandat med några VAB dagar och - håll i er nu - besök av min mamma.. Hoppas återkomma till det för det är en historia helt för sig.

Esset, som jag väl får kalla henne nu, har jag inte hunnit träffa mer än ett par gånger faktiskt. Dels för att det av naturliga skäl är skitsvårt att hitta hål att krypa genom lika osynligt som tidsmässigt och dels på grund av kostnaden.

Samtidigt är jag glad att jag hunnit andas mellan varven. Första gången var jag faktiskt osäker på om jag skulle klara av att gå tillbaka. Jag bokade om som jag gör med tandläkaren ibland. Jag var livrädd samtidigt som jag på något vis visste att jag måste. Jag måste bara ha NÅGOT. NÅGON.

Hon är inte som andra.

Jag har genom åren försökt att träffa såväl psykologer som kuratorer och de har aldrig haft de rätta nycklarna för att komma åt mig. Inte knäckt koden. Inte läst mig. Jag har inte låtit dom krypa under skinnet heller utan mer eller mindre behållit masken på. Garden uppe.

Hon är bara en oerhört begåvad och empatisk människa. Sen kan man säga att hon jobbar med lite kontroversiella metoder om man vill. Men kanske var det vad som behövdes. Och ärligt talat så bryr jag mig inte längre om HUR. Bara ATT.

Målet vet jag inte vad det är. Bara att jag kommer dit.

På fredag kommer han hem. Lastad med presenter och förväntningar. Helgen är fullbokad med jobb, kalas och fotbollsmatcher och 2do listan lika lång.

Jag lever i parallella världar just nu. Och kanske hinner jag inte träffa Esset mer förrän efter sommaren.

Men det känns bra att hon finns.

Jag har träffat någon

Någon som pratar i termer om att bygga mig stark igen.

Och berömmer mig för att jag vågar ta mig ned till känslan.

Hon är inte billig.

Men hon är magisk.

Och hon är min lilla hemlighet.

Mitt ess i rockärmen.