Avsked

"Varför är du så nervös" frågar han.

Ja, varför?

Jag lämnar stan med mer än vanlig resfeber, för att ta farväl av någon jag älskat som barn.
Jag lämnar stan och samtidigt zonen.

Säkerhetszonen. Låtsaszonen.

Bloggar på en buss och fasar för att känslorna ska komma ikapp. Inte här. Inte än.

Men imorgon ska jag gråta.

Gråta för allt som kunde varit och inte är.

Och för morfar.

En liten stund

Små, små stunder
jag har rätt ofta nu

Är när jag tillåter mig att landa
i mig själv
Att känna
precis så mycket eller lite
att tårarna inte svämmar över

Han har varken setts till eller hörts av
Jag leker med tanken
Att han aldrig mer gör det

Bara för en liten stund

99 luftballonger

Här sitter jag skakande i korgen
och vet inte vart eller om det bär
Jag har varken karta eller kompass

Men jag har varit på visning
bokat tid på banken
ringt advokaten

Allt kan fortfarande göras ogjort
Det är ingen som vet

Imorgon är dagen
Då han kommer hem
Och ballongen återigen
bara pyser
Eller kanske,
kanske lyfter till slut

For your eyes only

Jag närmar mig försiktigt ett stängt rum
Den enda platsen för mina minnen
där ni är mina vittnen

Jag skulle kunna skriva en hel del
Om fyraårsdagen, påsken och sjuårsdagen
Om det blommande persikoträdet eller magnolian
Om minisemestern där mellanflickan trillade i ankdammen

Men det enda jag behöver hjälp att minnas är
En nattsvart blick
En järnhård hand
Och en lika beräknande som medveten rörelse

Det är första gången han gör mig fysiskt illa
Han bara tar min hand och dunkar den mot den panelklädda väggen
Hämnden för att jag rev honom när jag försökte lossa ett alltför hårt grepp runt en fyraårig arm
Och det är bara hat, om något, bakom den svarta blicken

Natten passerar och jag fulgråter
Tårar blandas med snor

Så kommer dagen och ljuset
Trollen spricker i solsken ni vet
Och allt går vidare

Så var det sagt
Jag ser inte bakåt
Inte nu
Inte än

Här är jag!

"Se mig för här är jag "sjöng visst någon.

Ja, här är jag. Men vad mer?

Känner att jag på något sätt vill försöka förklara varför här är så tyst. Varför jag, åtminstone för en tid, stängt dörren till mitt hemliga rum. För det är precis vad det är. Mitt hemliga rum. Som jag i perioder behövt så intensivt, men nu inte har ork att vara i.

Men jag tänker på Er. Och blir så rörd varje gång. Rörd och tacksam över alla okända som tagit sig tid att lyssna, läsa, peppa, stötta, reflektera och provocera. Som så osjälviskt delat med sig av egna erfarenheter och släppt in mig i sina liv. Det är stort.

När jag började skriva här hade jag inget annat. Ingen annan. Inte ens mig själv. Jag var så vilsen och så ledsen. En spillra av allt jag någonsin varit. Utan bloggen vet jag ärligt talat inte vart det hade slutat, eller hur.

Men jag reste mig upp, sakta men säkert. Jag känner igen mer och mer av mig. Jag känner och jag vet och det är så outsägligt tungt ibland. Men jag kämpar och för det mesta så går det rätt så bra för oss. Åt vilket håll det kan jag inte säga även om jag ärligt talat innerst inne inte kan se oss åldras tillsammans. Det är det väl ingen som tror att vi kommer göra. Och det fanns en tid när jag hade bestämt mig. Men då hände det saker förstås och nu dansar vi efter "två steg fram och ett steg bak" principen.

Här är tyst. Mitt hemliga rum är inte längre bara mitt och för tillfället känns det som att jag helt enkelt inte har mer att ge. Det känns för enkelspårigt.

Men jag säger inte farväl.

Jag säger på återseende.

Mellan Dagar

Jag hostar mig igenom min andra lunginflammation på bara ett par månader. Min morfar dog på morgonen dagen före julafton. Orken räcker inte till.

Maken jobbar igen och det är bra att han får mer att göra.

Julen har varit ok. Helt ok bortsett från ett utbrott på kvällen före julafton då han med en stor sekatör hotade att klippa av toppen på julgranen. Nej, man tror ju inte att det är sant och den är svår att hantera den där djävulen när den tittar fram. Men, han drog sig tillbaka till slut och vi andra fortsatte att klä granen. Så sjukt det nu är så är sådant en del av vår vardag.

Mitt under lunchen på julafton frågade sexåringen om vi ska skiljas. Av någon anledning tittade alla på mig. Jag fick inte ur mig ett enkelt ja utan sa typ "vi har ju pratat om det länge... och om vi inte kan sluta bråka så måste vi nog det.. men det är inget som händer närmaste dagarna utan vi kanske flyttar först till sommaren."

På juldagskvällen hörde jag sonens bön från hans rum i mörkret. Smålog först, jag har aldrig hört honom be eller prata om Gud förut. Men, leendet stelnade snabbt när jag fick klart för mig vad han pratade om och tårarna började rinna istället. Vad säger man. Jag la mig hos honom och bara höll om. Då sa han att han bara vill dö.

Vi har också pratat helt lugnt och sansat om en skilsmässa. Att vi nog måste för barnens skull. Men det är oerhört komplicerat av skäl som jag inte kan gå in på här. Bara det att avveckla firman som just nu expanderar. Makens förslag har bland annat varit att vi ska fortsätta bo ihop "som vänner" men jag fattar inte hur det skulle vara någon lösning när det är just det här med att "bo ihop" som inte fungerar. Han överväger också fler utlandsuppdrag bara för att vi ska komma ifrån varandra.

Allt känns som olika varianter av konstgjord andning på väg mot det oundvikliga. Vi köper oss tid. Eller kanske är det bara han som gör det. Det är iallafall bra att han vet att toleransen från min sida är mycket låg nu. Jag är inte längre lika rädd för det oundvikliga. Botten är redan nådd och det känns som att den enda vägen nu, det är uppåt.

Kanske tar det tid. Men uppåt ska vi.

Bön från en sexåring

Käre Gode Gud, Jesus Kristus och snälla, snälla Önskestjärnan
kan ni uppfylla min önskan
att mamma och pappa blir sams
det är det enda jag vill
det enda jag önskar
jag lovar att lägga mig själv
och om jag får min önskan uppfylld Gud
blir jag så glad
som tack ska jag dö
så jag får komma till Dig
och vara som Du är