Imorgon är en annan dag

Dagisledig torsdag. Yippie.

Vi ska vaccinera oss och pojken har deklarerat att han tänker vägra följa med.

Maken kommer hem. Sent.

Vet inte vad jag känner inför det riktigt. Vi har knappt hörts av de här dagarna.

Men jag får väl iallafall vänta uppe och säga hej..

På råttfronten

Intet nytt.

Har numer en elektronisk avskräckare.

Med ultraljud.

Som skickar elektromagnetiska pulser i elledningarna.

Coolt.

Man för min mus

Å fy fan.

Nu har vi råttor i huset också!

Eller möss då. I väggarna åtminstone. Små, söta skogsmöss som fryser.

Men jag föreställer mig snarare de där bisamråttorna man kunde se i diket vid gräsplanen där pappa spelade korpfotboll och man väntat åtskilliga timmar.

Monster.

Det var spöktimmen och jag hade precís lagt mig bredvid två av barnen när det rasslade till under sängen. Eller i taket. Eller i väggen. Omöjligt att säga men nära var det. Jag hatar verkligen det där äckliga ljudet. Ljudet av vassa små klor på fötter som springer så snabbt att de liksom fladdrar smattrande över det hårda underlaget. Parketten, reglarna eller innertaket?

Jag blir stel som en pinne och paniken stiger alltmedan jag försöker svälja hjärtat igen. Hur mycket jag än försöker så går det inte att förtränga att det springer något väldigt nära mig. Fram och tillbaka.

Jag önskar mig en karl. Så jävla typiskt att han rest bort just idag. Jag vill med en kvinnas självklara rätt kunna friskriva mig från all inblandning i sånt här. För det får man väl?! Fattar inte hur jag någonsin kunnat fundera på att försöka bo kvar i huset på egen hand. Vill överhuvudtaget inte bo i hus!

Men nu är det ju bara jag här. Jag måste skärpa till mig. Balanserar på sängramen så att jag når in i garderoben och får tag i ett par strumpor. För på mina fötter springer det då ingen!

Sen står jag där som klippt ur en seriestrip medan natten segar sig fram. Beväpnad med en mopp och en hink som jag på något underligt sätt tänker att jag kanske skulle kunna kasta över och därmed fånga det lilla monstret. Går mellan rummen och stampar så hårt så att parketten bågnar. Tycker att det låter överallt. Men jag ser inget, inga lortar och inga små spår i dammet som turligt nog ligger kvar tjockt under sängarna. Bra tänkt där!

Till slut är det ju bara att gå och lägga sig igen.

Och jag ber till Gud att jag ska hinna somna innan jag hör nåt mer.

Du döljer nåt!

Ja, så säger han plötsligt.

"Du döljer nåt!"

Ursinnig över att jag aldrig vill prata, att jag inte gör något i trädgården, att jag inte har bättre pli på barnen. Stressad för att han snart ska med tåget.

Jag går liksom på auto. Säger inte mycket. Viker undan för att inte göra det om möjligt ännu värre för barnen som sitter och försöker äta sin lunch utan att röra sig för mycket. Utan ett knyst. Lider just nu mest med mellantjejen som fortfarande är ledsen för att hon gjorde pappa så arg när hon dansade i köket.

Hans utspel överraskar mig lite. Samtidigt som han brottar fram orden vrider han nacken av en rulle hushållspapper. Liksom för att illustrera vad som skulle kunna hända om... Om vadå?

Ja, för det är ju faktiskt sant att jag döljer nåt. Ingen otrohet, hemliga bankkonton eller ens konkreta flyttplaner. Men en blogg. Är det så hemskt det då? Jag tvivlar inte för en sekund på att han skulle bli vansinnig om han hittade hit.. men borde jag känna mig skyldig på något sätt?

Hushållsrullen hamnar likt en skrynklig kopia av "turning torso" på golvet och får snabbt sällskap av farsdagsstrumporna och lite annat smått och gott.

Jag bestämmer mig för att inte känna någon skuld. Han har för länge sedan förlorat rätten att lägga skuld på mig. Jag tar inte på mig mer. Har tillräckligt att bära.

Och jag fortsätter att skriva.

Tack Sis!

Vilken fin låt, va?!

Fredagstema-drömmiddag

Min drömmiddag.

För det första så ser jag aldrig på "Gokväll" som Simone refererar till och för det andra så kan jag inte hitta någon annan bild än denna... med köttbullar och spagetti...

Men sen, sen ser jag fotot bredvid min dator och därmed är åtminstone en av gästerna given.

Temat kanske inte var så tokigt ändå.

Jag fortsätter tänka i samma banor och jag gråter plötsligt.

För jag inser snabbt att mina gäster är de enda som verkligen fått mig att känna mig älskad, förutom mamma.

Min dröm blir en riktig kärleksmiddag.

Med mormor C, faster A och en gammal vän vi kan kalla M.

Mormor sitter bredvid mig så att jag kan känna den speciella doften av henne som gör att jag fortfarande har hennes nattlinne i min byrålåda. Min söta faster sitter mittemot mig med det blonda änglahåret i en stor kringla på huvudet.

Menyn är inget extravagant, men vi njuter ändå. Av en älgstek med hemgjord svartvinbärsgelé och mormors äggstanning med räkstuvning. Vi dricker inget vin så slipper faster få migrän. Det duger bra med hemgjord lingondricka. Faster fixar sen te och köpta kakor.

Så enkelt det kan vara och ändå så svårt. Till synes ouppnåeligt. Ja, mormor och faster är ju faktiskt döda så det kan väl sägas vara ouppnåeligt på riktigt.

Men bara det att få en kväll av lugn, vuxen värme och kärlek.

Och få vila i det.

Det vore en dröm för mig.

Kommentargranskning

Jag har aldrig gjort det förr. Aldrig behövt.

Inte funderat över att det skulle behövas.

Så poppade det bara upp att det fanns en kommentar att granska.

Undrar varför.

Det var en jättegullig kommentar. Jag tror hon kallade sig för Faith.

Och jag tryckte publicera.

Men sen vet jag inte vart den tog vägen.

Sorry!