Amerikaresan

Om en vecka sitter maken och sonen på planet till Florida.
Det har varit på tal en längre tid, men jag har varit mer än tveksam till idén så därför har det inte blivit av... förrän nu.

Kan man väl förstås såhär i efterhand tycka att det var taktiskt att skicka iväg mig på enbarnssemester först. Men det ska sägas att även maken har haft sina tvivel till att åka ensam med sonen. Mest för att det ju är så sårbart att vara ensam vuxen, om det händer något. Det är min största skräck också, att maken blir sjuk eller något och pojken lämnad åt sitt öde. För att inte tala om kidnappningsrisken. Jag kommer inte sova gott medan de roar sig!

Min oro blir ju inte mindre av samtal som det vi hade härom kvällen, när pojken bad mig att lägga hans favoritstrumpor vid graven om han dör. "Men herregud varför säger du så", blev ju min omedelbara reaktion, varpå han svarade att han trodde att han skulle bli skjuten i Amerika...!

"För jag har inget vapen. Och inte pappa heller. Och där är det krig hela tiden"

Fy fasen så obehagligt att han ens tog upp det! Mina värsta mardrömmar, vad har de i hans lilla huvud att göra? Jag undrar var han fått det ifrån. Och det känns mer än olustigt att tänka på. Så nu försöker jag proppa honom full med positiva bilder av hur roligt de kommer att få det, så att han inte ska vara rädd för att åka. Men det hjälper ju inte att maken gärna målar fan på väggen. Och när han är på det humöret så kommer det ju förstås saker i stil med:

"Får jag jobb därborta så kommer det bara ett sms. Möt pojken på Arlanda."

Ärligt talat så kände jag att om bara pojken kommer hem så skiter jag i resten.

Om bara pojken kommer hem.

Fredagstema-en bild

Prinsessan

Tre år.

En stor tjej nu. Med skrubbade knän och vassa armbågar. Som säger "Nej, inte just nu tyvärr" och gärna äter snor bara för att se oss andra äcklas.

Dina ögon är djupt, djupt blå och döljer redan något.

Du rår dig själv och släpper inte alltid in mig dit.

Idag önskar du dig prinsessor.

Och jag önskar dig allt.

Min snorätande prinsessa med skrubbade knän.

Fredagstema-livet efter döden

Jag väljer att tro.

Tro på att det finns något mer.

Något som möter mig när jag inte har här att göra längre.

Jag är inte rädd för att dö. Jag har sett döden i vitögat och känt dess härskna andedräkt ett antal gånger och allt jag kan säga är - lugn. Hur skrämmande och plötsligt det än varit så kändes själva dödsögonblicket bara just - lugnt. Så jag tror inte att det är så farligt. Däremot så är jag rädd för att tvingas lämna mina barn alltför tidigt.

Då hjälper det att tro på något mer.

Att vi alla någon gång får ses igen.

Kanske i Nangijala.

Så tar vi det ett varv till..

När man trodde att man skulle gå till jobbet...

Så vaknar man i kräk igen...

Last man standing!

Eller woman då.

Men står det gör jag. Och äter.

Och tvättar. Och torkar. Och spritar. Och vispar cola.

Fredagstema-bilar

Bilar.

En undulatgul VAZ minns jag från min barndom, en bajsbrun SAAB 99 likaså. Och min första start i backe lyckades jag med i en grårostig VOLVO Amazon.

Numer är det betydligt nyare bilar som gäller och visst är det både praktiskt och bekvämt.

Men här hemma är de mesta bilarna som livet kretsar kring ändå olika varianter av Blixten McQueen och så dessa rosa och röda hälmördarmonster.

Kräkjävlar

En spya på samlingsmattan och sen var det bara att hämta hem alla barn.

Tack och lov för att vi har två tvättmaskiner.

Nu gäller det att tänka positivt!

Stulen tid

Just nu är en såndär kvart som inte finns.

När jag ilat hem före dagishämtning. Tagit in posten, tömt tvättmaskinen och gör en snabbkoll här innan jag ilar vidare för min kvart är slut. Min stulna kvart.

För jag har liksom inga kvartar längre om jag inte stjäl dom.

En tjuv har jag blivit och på jobbet är det fruktansvärt tråkigt.

Dagens outfit

Om tjejen själv får välja..!

Men det är klart att man kan gå till dagis såhär också.

Fredagstemat!

Fasen, är helgen redan slut?!

Nej, inte riktigt men nästan. Jag hinner inte med!

Min första helg sedan jag började jobba igen bara svischar förbi mig och temat har jag inte ens tänkt på förrän nu. Men jag ser att det är mycket bra val, tack för det Anna!

Mitt första jobb.. var ett sommarjobb i sjukhusköket. Där jag plockade disk och dukade brickor på löpande band. Och tjuvåt lite överbliven mat bakom hissarna. Det var ganska tungt men inte så tokigt i övrigt. Framförallt så insåg jag vitsen med att läsa vidare! Och tjusningen man faktiskt kan finna med att gå upp tidigt en sommarmorgon fast man är tonåring. När man cyklar ensam genom staden som visserligen är lika ljus som den varit hela natten, men ändå fortfarande sover.

Mitt första riktiga jobb... det dröjde många år eftersom jag ju fortsatte plugga så länge jag kunde för att garanterat slippa återgå till det där köket...

Sista latten

Någon riktig lattemamma har jag aldrig varit.

Ok, kanske lite med första barnet. När vi bodde mitt i stan och hade riktigt bra ekonomi. Då spenderade jag dagarna med att strosa runt, shoppa märkesbebiskläder och förstås.. fika lite..

Men jag är inte ens koffeinist så senaste åren har antalet latte blivit mer och mer sporadiska.

Men min sista föräldralediga dag åkte jag ensam till city. Jag köpte en tidning, chokladkolor och skraplotter till min sallad. Satt där och satte punkt för en epok. Det var både njutbart, vemodigt och lite spännande. Bäst var att kunna sitta där tills det verkligen kändes som att "Nä, nu är det fanimej dags att resa på sig!"

För det var dags.

Nästa dag sitter jag på ett möte där förkortningarna haglar tätt. Som på skämt liksom. Och jag fattar absolut ingenting. Drömmer mig bort. Fantiserar om att chefen kanske också bara låtsas förstå något. Känner mig malplacerad och oerhört trött.

Men det var dags.

Mellan raderna

Jag tänkte tillbaka idag på min tid som dykare.

På hur jag gjort både bättre och sämre dyk.

Jag har fått slut på luft långt nere i mörkret. Kämpat mot hårda strömmar. Fått djupberusning och gråtit i min mask.

Men jag har också upplevt det mest underbara. Med solstrålarna dansande runtom mig.

Jag minns känslan av att komma upp till ytan igen och bländad av solen snyta ut lite saltvattensnor för att sedan bara guppa där.

Och efter det, hur oerhört tungt det är att ta sig upp på båten. Med ben av bly, baktung. Att sakta men säkert ta av sig allt det tunga.

Apropå livet under ytan så känner jag just nu att jag gör ett lite bättre dyk. Att jag kan se ljuset däruppe. Att flaskan är åtminstone halvfull med luft och strömmarna hanterbara.

Och jag vet att det finns en båt däruppe som väntar på mig.

From Egypt with love:en bildresa

Ja vi åkte ju som sagt, lillan och jag. Så mycket mer har det inte blivit sagt om det än, men till att börja med så har jag iallafall fått ihop lite bilder. Varsågoda och häng med!

På väg. Välsignade lillan sover tre timmar av dryga fem och jag vågar knappt röra mig. Bredvid mig sitter en medelålders man som är mycket glad att han inte har småbarn längre och lite putt över att jag inte ville byta plats med hans kompis. Jag undrar vad jag gett mig in på och ser framför mig flickan och pojken med tårade ögon. Kan man känna sig mer usel än jag gjorde när jag gick till säkerhetskontrollen och lämnade dom så..?

Äntligen framme vid hotellet efter en halvtimmes transfer med dammig hals. Bussresan började med skrik men sen lyckades jag amma lite och hon somnade. Ett urgulligt pensionärspar hjälper mig då hon fortfarande sover i bärsjalen. Alla tittar och undrar varför jag är själv. Såpass att jag börjar känna mig konstig. Och kollar att jag har knäppt igen BHn och stängt gylfen. Man vet ju aldrig...

Morgonen efer stormen. Det har var ju vår näst sista dag men jag vet inte hur man flyttar om bilderna..

Lillan fick en festis av kabinpersonalen som passade henne medan jag gick på toa. Denna drack hon sen på vår altan. Bra lösning tycker jag eftersom halva förstås hamnade utanför.

Ett handfat med tvål vid stranden är ju helt suveränt bra tycker jag!

Speciellt när små fötter ser ut såhär...

Villorna kring lagunen kostar kring 500000 Euro. Promenera och titta kan man ju...

Att plocka stenar är favoritleken förstås. Lugnet när jag sitter där och plumsar stenar med lillan har jag inte känt på oerhört länge. Jag känner att jag slappnar av men samvetet jagar mig också och ögonen tåras bakom solglasögonen. Tacksam för att maken skickar MMS, men det gör också att det kniper lite extra i hjärtat när jag ser hur de smilar upp sig för en bild till mamma där de sitter i köket och äter yoghurt med snön utanför fönstret.

Siesta medan mamma läser boken "Berömda män som varit i Sunne". Hur väljer man när man ska läsa en enda bok som kanske blir den enda det här året? Valet blev enklare eftersom jag precis skänkt bort en massa pocketböcker. Kvar hemma fanns bara denna som jag inte redan läst. Men den var inte så dålig faktiskt, helt ok.

Så himla roligt det var att gräva i sanden.. och lika roligt för mig att se på! Tänker återigen på barnen därhemma och önskar att vi haft en riktig spade med oss. Inte till henne men till mig.

En fågelmacka någon?! Vi hängde alltid på låset till matsalen och personalen var väldigt gulliga. De måste ha funderat mycket dock för på tredje dagen tog en kille mod till sig och frågade:"Excuse me madam but where IS your husband?!?"

Vi började alltid med efterrätterna! Lillan åt chokladdekorationerna och jag resten. För övrigt så levde hon på chokladcroissanter (gnagde av chokladen), gurka, clementiner, bröd och apelsinsaften de kallar juice. Ja och så chokladglassen i baren förstås. Glad att jag inte slutat amma helt och att vi kunde toppa med de kalvfrikadeller från Semper som hon faktiskt äter när hon blir nog hungrig. Barnmat har ju liksom aldrig gått hem hos den här damen.

Vila i vagnen medan mamma yogar (jo, du läste rätt!). Jag har ju alltid velat prova och här erbjöds det mesta. Fast just det här passet liknade mest Qi Gong eller Tai Chi anser jag som i och för sig bara provat det sistnämnda förut. Nåväl, jag tror fortfarande att yoga vore nåt för mig och till slut kanske jag kommer att få till det praktiskt på något sätt även hemma.

Min bästa resepryl. Kokar allt som kokas kan!

Fast det där med att ha handtaget mitt på dörren var väl inte så jättesmidigt..?

Vackra blommor, tyvärr vet jag ju aldrig vad det är för sorter jag ser...

Brödlunch på altanen med utsikt över vattenrutschkanorna.

Har man inte nog med öken ute kan man ju ha en ökenrabatt inne!

Eftermiddagspromenadstråket. Där satt alltid en äldre herre på en stol och hejade på oss. Vi var punktliga och det var han med.

Men här fick man vända.

Sista morgonen på stranden. Känns ganska skönt att vi ska resa, det är många tankar som snurrar och jag är lite stressad över att inskolningen på dagis börjar imorgon. Det kanske inte var så genomtänkt trots allt. Och hur ska det bli att komma hem egentligen...

Kändisspotting på flygplatsen i Hurghada, en svensk partiledare. Gissa vilken..?!