Mellan raderna

Jag tänkte tillbaka idag på min tid som dykare.

På hur jag gjort både bättre och sämre dyk.

Jag har fått slut på luft långt nere i mörkret. Kämpat mot hårda strömmar. Fått djupberusning och gråtit i min mask.

Men jag har också upplevt det mest underbara. Med solstrålarna dansande runtom mig.

Jag minns känslan av att komma upp till ytan igen och bländad av solen snyta ut lite saltvattensnor för att sedan bara guppa där.

Och efter det, hur oerhört tungt det är att ta sig upp på båten. Med ben av bly, baktung. Att sakta men säkert ta av sig allt det tunga.

Apropå livet under ytan så känner jag just nu att jag gör ett lite bättre dyk. Att jag kan se ljuset däruppe. Att flaskan är åtminstone halvfull med luft och strömmarna hanterbara.

Och jag vet att det finns en båt däruppe som väntar på mig.