Mera värme..

Tja, så sitter jag här igen. Vid en ovan laptop för vår stationära håller på att sunka ihop. Har blivit gräsänka efter ett par intensiva semesterveckor. Full av intryck och tankar men samtidigt tom. Försöker summera, sortera, filtrera. Värmen gör det svårt att fokusera. Den blivande gräsmattan utanför fönstret liknar mest ett månlandskap. Om jag lutar mig bakåt klibbar jag fast i ryggstödet. Så det gör jag inte. Fast jag egentligen har för dålig hållning för att låta bli.

Vad har hänt sen sist?

Midsommar. Ja DÅ regnade det minsann. Det blev.. ok.. varken mer eller mindre. Kom oss iväg till närmaste midsommarstång så barnen fick skåda traditionen och släpas runt en stund i ösregnet. Köpte fika på plats och våra grannar dök upp. Väl hemma en enkel middag och i säng med trötta barn. Minns faktiskt inte så mycket mer.

Bottennapp. Visst har de funnits. Som när vi alla kallades för "Satans avkomma". Kunde iallafall konstatera att det ju isåfall var HAN som var Satan och det kändes rätt skönt. Haha. Sen så är jag ju så himla LAT och har ingen koll på barnen och allt det där vanliga. Häromdagen var det flera som hotades med stryk. Tomma ord javisst MEN sen kan han undra varför pojken slår sin lillasyster.. HaLLÅÅ..?! Hur var det där med äpplet och trädet nu igen...

Strandhugg. JA, båten har varit en positiv investering so far. För vi HAR något roligt att fokusera på tillsammans. Istället för att gå runt här hemma och se på allt som måste göras medan irritationen växer...

Konstruktivt?? Tja han ska allt som oftast skaffa en lägenhet men det händer inget där heller. Han verkar helst vilja att JAG ska flytta isåfall. NU känns det också som om vi låter allt flyta framför oss och tar en dag i sänder eftersom renoveringen och tomten måste bli klara och vi iallafall vill ha semester tillsammans med barnen. Företaget måste också drivas runt. Det är så mycket med allt runtomkring som vanligt. Mellan OSS.. finns inget kvar.. det är som att vi båda VET det men ingen orkar ta tag i det...

Hett!

Vilken värme..

Vill bara kort inflika att vi har det rätt så bra här i hettan.

Tack vare båten faktiskt. Huset är ju nästintill obeboeligt tack vare ventilationsgubbarnas strul och tomten.. ja den finns ju nästan inte kvar..

MEN vi har som sagt tagit oss ut på sjön nu flera dagar i sträck och det har gått över förväntan. Så länge man inte åker för långt. En fin sandstrand i närheten och lyckan är gjord för barnen. Alla blir helt slut framåt kvällen. Man orkar inte bråka så mycket och håller sig ju också i skinnet ute bland folk.

Mer blir det inte just nu. Nästa vecka har jag mer tid för mig själv och mina tankar. Då ses vi. Fredagstemat imorgon blir det nog inget av heller tyvärr.

Fredagstema-sommardag

En sommardag.

När man släpat med sig fem flytvästar.. och minst lika många plastkassar.. för det blir ju liksom aldrig ordentligare packat...

När man äntligen är på väg!

Tills man kommer på allt man glömt hemma...

Och avgjort vem som ska hämta det.





När man bara hoppas att molnen ska skingras.

Och försöker få alla att sitta ner i båten.

Fast dom vill bada med "ankorna".

När skorna klibbar fast i gammal saft.

Och fartvinden gör att man ser jätteglad ut.

Fast man bara önskar att man vore framme.





När man badar.

Eller i vart fall står med fötterna i slambotten fast förankrade medan barnen sitter torrskodda i sin lilla badbåt.

Och försöker hålla alla mätta, nöjda, obrända, varma, otörstiga.

Tills det är dags att lasta alla påsar och barn i båten.

Där dom slocknar i högar.

Barnen alltså.




När man plockar en massa bär till efterrätt.

Som barnen slåss om.

Så man får räkna alla.

Själv äter man alla dom där halvfula.










När man hoppas att inte kajorna hinner hacka sönder soppåsarna som hänger utanför och STINKER..

och ringer för att beställa en extra tömning.

Igen.

Om jag dör...

Läser Musikfrökens blogg och tänker förstås att jag är tacksam för att jag är frisk.

Tänker också att de var lyckliga trots allt som hade varandra.

Tänker att OM det var jag.. vem skulle hålla min hand så full av kärlek?

Om jag fick en cancerdiagnos med bara månader kvar att leva. Hur skulle jag göra då? Skulle jag lämna maken.... knappast, då är det liksom lite sent påtänkt. Vi skulle fixa det. Med betoning på fixa. Allt det praktiska. Barnen.

Vilken ångest att lämna barnen! Inte bara för att inte få vara med om deras uppväxt. Jag skulle dessutom ha ångest för vilket liv jag lämnar dem till. Hur han ska klara av att ta hand om dem, ge dem trygghet och kärlek. Han har sagt det själv flera gånger, att det värsta jag kunde göra mot honom vore att dö och lämna honom med barnen. Att han inte vet hur han skulle klara av det. Inte jag heller! Jag skulle sväva som en osalig ande här i huset om jag bara kunde. För det vet man ju inte om man kan. Förrän det är försent.

Och när jag ligger där, för att jag inte kan annat, skulle ingen självklar kärlek fylla rummet och ingen skulle med en älskande makes värme och ömhet hålla min hand eller smeka min kind. Och om det var så skulle det kännas som hyckleri på hög nivå.

Han skulle säkert försöka på sitt sätt. Mjukna. Men alltför mycket sorg skulle redan finnas mellan oss för att kunna möta denna sista vid varandras sida.

Jag skulle gå ensam.

Fredagstema-halvårskoll i fotomappen

Januari - trötthet och mörker

Jag hade tacksamt följt med hem till en av pojkens dagiskompisar med alla barnen vilket räddade min eftermiddag. Bara det att kunna sitta och amma lillan som då var tre månader relativt ostört medan de andra fick mellis och lekte.

Här har jag precis lastat in alla i bilen och går igenom kylskåpet i huvudet.. SÅ trött och bara glad att ännu en dag snart är till ända. Vyn över Mälaren från parkeringen är fin men det mörknar snabbt och solen hinner gömma sig nästan helt innan jag fått upp telefonen ur fickan.

Jag har smygläst några bloggar och bestämmer mig någonstans här för att skaffa en egen blogg.



Februari -lite ljus igen

En av våra få dagar på isen denna vinter. Jag har baxat ner den tunga syskonvagnen i skidspåret och fått med både pulka och skidor. Maken går bredvid pojken som kämpar väl men tappar sugen ganska snabbt. Det blåser kallt.

Jag är glad att han får prova sina nya skidor, men har samtidigt lite dåligt samvete för att vi har en ny bebis som gör att jag inte kan åka med honom.. och att vi inte heller kommer ut så mycket som vi borde i det fina vädret.

Jag känner mig tjock och lat och trött. I min nya dunjacka ser jag ut som en blåval.





Mars -luft

Jag är på promenad i obekanta kvarter.

Känner luften under vingarna. Andas.

Inte så lite heller.. sackar efter mitt sällskap rejält och får konstatera vilken grymt dålig kondis jag har numer.. flåsar på som en gammal häst!

Men, jag får sol på näsan och luften är klar.

Jag tänker att livet kunde vara såhär, ljust och klart och lätt..
Egentligen.




April -blomsterprakt mitt i eländet

Persikoträdet blommar så vackert, pojken fyller år och vi åker till Liseberg.

Det är upp och ner och berg och dalbana.













Maj -man orkar mer än man tror

På utflykt med några dagiskompisar.

Mellantjejen vill bara att jag ska bära henne, står och pillar med min dragkedja. Hon har haft fullt upp med att jag änder och fjärilar men nu är hon så trött, så trött.

Jag inser att jag nog tagit mig vatten över huvudet än en gång eftersom bilen är långt borta och sulkyn bara räcker till minstingen. Ser framför mig hur jag ska få släpa oss till bilen med henne under ena armen..

Men se.. ett par av hennes kompisar börjar gå mot parkeringen och då följer hon efter självmant! Jag rafsar ihop allt på fem sekunder, ropar på pojken och hastar efter. Tack Gud hon gick hela vägen själv!


Juni -lite flyt?

Sitter i bilen på båtfirmans parkering när nyförvärvet ska hämtas. Pojken är så förväntansfull men jag är mest irriterad. Över att det varit så mycket tjafs innan vi kom iväg, att jag inte ätit någon lunch och att vi måste möta upp i hemmahamnen med bilen..

Det börjar droppa lite från den halvgråa himlen och jag springer efter ner på bryggan med pojkens regnjacka och vantar. Vantarna fick han naturligtvis inte på sig och händerna var förstås iskalla sedan...

MEN han var glad och stolt och det föds ett hopp om lite mer, om lite bättre tider...

"Allt det du gör mot dessa små..."

Katja slog huvudet på spiken i en kommentar häromdagen.. "man blir så lättantändlig när man inte mår bra.."

Inser plötsligt med smärtsam klarhet att det är ju just det han gjort mot MIG i alla dessa år..

..,och som jag till stor del ursäktat med att han måste må så dåligt...

...det som JAG nu gör mot barnen..!

Åh Gud, det känns som om jag svalt en tegelsten.

Att jag sjunkit till den nivån!?

Det är rostad lök som ligger på bänken förresten, hon gillar det.

Nätverk

Mina föräldrar hade många vänner.

Det var alltid midsommarfest med ett tiotal familjer hos oss.

Jag hade mormor som stod mig nära och flera älskade fastrar och kusiner som ofta fanns där.

Vad har jag att ge till mina egna barn?

När vi bor så långt borta från mormor, morfar och moster.

När vi knappt umgås med några andra annat än mycket, mycket ytligt.

Jag vill ju ge dem det som jag hade ändå, tryggheten i att ha flera betydelsefulla vuxna i sina liv. Fler förebilder. Rötter.

Jag ÄR inte en sådan som lätt får nya vänner. Det tar tid att lära känna mig och jag släpper inte gärna andra in på livet.

Så hur GÖR man?

Sommarlov...

Påtvingat, icke efterlängtat sommarlov!

För barn till föräldralediga MÅSTE ju följa skolloven numera..

FAST vi betalar lika mycket..

Jag SKA försöka titta in varje dag ändå!

MEN kommer ha fullt upp med att hålla barnen från grävmaskiner ute och ventilationsgubbar inne..

Wish me luck!

Stackars barn!

Fan, fan, fan.

Nu vart jag sådär riktigt jävla arg igen.

JAG och ingen annan...

Skrek och vrålade och lyfte in honom på rummet.

Där sitter han och gråter.

Fan, fan, fan.

Sjörapporten

Så har vi blivit med båt igen.

Ärligt talat så undrar jag om vi inte tagit oss vatten över huvudet, minst sagt.

Skilsmässofaktorn, ja den är väl skitsamma vid det här laget.. jag tänker mig "Göta kanal" gånger flera och det kan alltid bli värre.. MEN när vi hade båt sist så var det ju bara ETT barn. HUR ska jag kunna hjälpa till att kasta loss och lägga till när minsta måste hållas i och tvååringen klättrar omkring...?!

Jag bara undrar.

Pojken var iallafall överlycklig när han fått hjälpa pappa att köra hem båten. KÖRA själv. Naturligtvis efter en morgon med makens sedvanliga stressrelaterade utbrott och domedagsprofetior.. men ändå.. Härligt att se honom så stolt vid ratten! En tur till hann det bli innan helgen var över.

"Mamma vi FLÖG över vågorna... och nu har nog båten gått sönder!"

Så kan det gå.

Sommarfest javisst ja

Det blev bråk och vi kom försent.

Egentligen vet jag inte vad som hände, men när det var en halvtimme kvar började jag klä på oss medan maken istället satte på kaffe och började prata i telefon med någon leverantör. JA han är obotlig tidsoptimist MEN det var väl att ta i tyckte jag...

Till slut åkte vi själva istället.

"Undrar om pappa har ändrat sig?" sa pojken fundersamt i bilen.

Jag fick släpa alla tre från en parkering långt borta i regnet.

Han fick inte vara med och uppträda med sången de tränat på.

Sa att det inte gjorde något men jag vet att han blev ledsen.

Att han redan ljuger för min skull?

Inget fredagstema idag

Idag blir det. Intet.

Jag bangar. Skolkar. Floppar.

Ledsen. Trött. Orkar bara. Intet.

Tyvärr.

Välkomna åter.

Tigerkirurgi

Såhär gjorde jag också som barn.

Fast med sax.

För att se hur dom såg ut inuti alla djuren.

Tjejen har bara pillat lite.

Och TITTA vad spännande!

Så nu får vi operera.

Trebarnsdaller

Jo minsann, såhär man ut nuförtiden.

Jag har INTE vant mig.

Jag kan visst inte äta vad som helst längre.

När blev det så?

Klart det kunde varit värre.

Det kan det alltid.

Men det gör det inte roligare.

Badexamen

Då var det färdigbadat för den här gången.

Jag betraktar alla skolklasserna.

Försöker se mina barn i den åldern.

Vilka kommer de att bli?

Kommer de klara av att inte ta skit av någon?

Jag känner mig som ett riktigt uselt föredöme.

Riktigt eländigt uselt.

Sjunker längre ner i skorna.

Här växer ingen mossa...

Så här ser det ut nu. Hos oss.

Inte så fint men det kanske kan bli...

För man slutar ju aldrig hoppas.

Här inne är det lugnt.

Vi hinner inget annat...

Fast igår fick jag migrän och kräktes på dagisparkeringen.

Naturligtvis när jag HÄMTAT barnen...

Idag ska vi på babysim för sista gången.

Imorgon är det sommarfest på dagis.

Livet, bara livet som rullar vidare.

TACK för alla varma tankar.

Jag är så glad att ni finns!

Huset skakar

Bokstavligt talat.

När den gamla stenmuren faller.

Maskinerna har rullat in. Det är stora skopor, tippvagnar och tunga vältar.

Här ska det fixas.

På utsidan.