About a boy

Det här är tre år sedan.

En stor pojke nu.

Femåring med lite vidgade näsborrar av lång tid med CPAP. Med ärr på hals och bröst efter CVK. Med vitärrade handryggar efter otaliga nålstick.

Men det är sådant som bara vi ser, vi som vet. Att det inte bara är längden som skiljer honom från sina jämnåriga.

Det är lätt att glömma när han kanske bara verkar lite osäker och tafatt. När han inte riktigt hänger med och inte springer lika fort. När han inte pratar riktigt rent.

Lätt att glömma att han faktiskt inte haft samma förutsättningar som sina kompisar. Att han kämpat hela sitt första år och faktiskt vunnit. Vunnit livet.

Nu anses han frisk och ha vuxit ikapp sina jämnåriga. Men det är inte riktigt rättvist att jämföra rakt av alla gånger, det märker jag. Alla de här små sakerna. Som säkert är det som gör att han hellre leker med dom som är lite yngre, eller med tjejer.

Kanske är det lite av det som färgat honom också och gjort honom till den han är idag. Känslig och ödmjuk. Omtänksam. Lyhörd. En artig charmör som plockar blommor åt sin mamma och alltid hämtar in persilja till maten, oavsett meny...

Men han kämpar fortfarande. Kämpar för att leva upp till sin pappas krav. För att hänga med och vara som sina kompisar. För att bli tuffare, starkare. Han vill så mycket och jag lider ofta med honom när han inte riktigt når ända fram. Han har också redan fått utstå mer än många andra jämnåriga. Med skrik och bråk. Jag är så rädd att min känsliga lilla killes självkänsla inte blir vad den kunde varit på grund av det. Redan nu får han ju fundera över saker han inte borde behöva tänka på. Som vem som ska flytta härifrån. Om pappa ska försvinna eller inte. Om mamma är så sjuk i huvudet som pappa säger.

Klart att det färgar honom och ibland når jag inte fram. Han är så arg, så arg. Det känns som om han ofta försöker vara något han inte är.

Trots allt så är och förblir han ju alltid min lilla, lilla älskling. Mitt allt. Mitt ettkilosknyte som blivit stor så snabbt.

Grattis på femårsdagen älskade du!