Stödhjulen skulle bort på påsklovet. Tyckte maken. Eftersom han hade tid att springa bakom cykeln och det dröjer tills nästa gång han är ledig.Kunde jag väl förstå och, visst... prova då men JAG tror det är för tidigt. Precis i början av säsongen och allt. Pojken ÄR inte av det tuffa slaget heller...
Det gick ganska bra till en början. Tyckte jag. Såg att han trampade en hel del fast maken inte höll i cykeln längre. Men han är rädd. Han vänder sig om hela tiden och tappar ju då balansen förstås. Vill inte längre. Vill gå in.
Maken blir irriterad. Säger att hjulen kommer INTE på igen. Cykeln blir kvar i garaget.. Alla dina kompisar kommer cykla och du blir den enda som inte kan hänga med... Etcetera.
Väl inne blir det ännu värre. Kallar pojken för den där lilla flickan. Säger att jag har tre döttrar. Etcetera.
Jag blir så förbannnad så jag kan inte hålla tyst längre. Skriker tillbaka att du får inte tala till honom på det där viset. Du ska väl inte mobba din egen son. Låt honom ha stödhjulen så länge han vill det spelar väl ingen roll. Etcetera.
Då kommer det vanliga.. att stick då. Du är välkommen att flytta när du vill. Etcetera. Sitter vid matbordet med flickan och hennes lunch. Hon får inte ner mycket.
Pojken kommer bedrövad ut ur sitt rum. Han är blek. Armarna hänger utefter sidorna. Han säger med gråt i rösten att mamma jag tror vi måste ringa till polisen. Så dom får sätta pappa i "fängselet".
Inte ens då kan han ge sig. Svarar bara hårt att man hamnar inte i fängelse för det.
Resten av dagen minns jag inte lika mycket av. Men när kvällen väl kommer så sitter vi som vanligt i TV soffan. Pratar inte om det som hänt. Känner att jag har slutat försöka för det slutar alltid med samma jamen stick då om det inte passar.
Nästa dag sätter han tillbaka stödhjulen men säger ingenting. Inte till någon av oss.
Livet går vidare men pojken är arg på mig. Säger att han inte vill ha med flickor att göra för pojkar måste hålla ihop. Jag försöker säga att han inte behöver välja mellan pappa och mig. Att man alltid har sin mamma även om man är pojke. Han visar inte att han hör mig men jag hoppas han tar det till sig.
Gled in i din blogg och har läst någr inlägg. Det som fastnade var inlägget där du funderade på varför du stannar med din man, du som reste jorden runt och var så stark.
SvaraRaderaOch åh, det här har jag funderat mycket på.
Jag har varit där själv. Jag var så stark, flyttade till andra sidan jorden, och var i ett helt otroligt destruktivt förhållande. Tillslut fanns det bara smulor kvar av mig och det tog flera år att samla ihop smulorna igen efteråt. MEN, du har barn, du har barn! Åh, låt inte barnen gå igenom det och att de sedan inte kan ha sunda förhållanden!
Jag tror att det är en del av styrkan som fäller oss. Lika starka vi är som självständiga, lika starkt vill vi hålla oss kvar och inte ge upp, lika starkt kan vi ta så mycket skit att vi inte märker hur vi sakta går sönder - tills det är så illa att man inte orkar ta sig upp.
Jag hoppas att det vänder för dig, att du tar dig ur och unnar dig lycka. Tanken på att vara ensam ger dig antagligen sjukt mycket ångest, men hur overkligt det än känns finns lyckan där och väntar på dig.
KRAM.
Säger bara en sak. Han har problem med sig själv. Någonting som gör att den där ryggsäcken han bär på, aldrig har lättats. Han bär på något. Något tungt. Istället låter han allt gå ut över er, dig och dina barn. Sitta tyst i soffan och låtsas som om ingenting har hänt, är bara en flykt. Den förstår ingen som inte har varit där. Man vill bara få ro. Man vill bara gömma sig. Man vill bara drömma sig bort.
SvaraRaderaAtt ha en plats, där man kan bo tillfälligt och dit man drar, när man har släppt bomben är ett steg. Ett stort steg. Men därifrån kan man börja bygga upp sitt liv igen.Ta ett nytt steg. Jag tror det är samma känsla som att gå på månen.
Tänker på dig min vän!
Kramen.
Blir så ledsen och sorgsen när jag läser detta. Och ARG!
SvaraRaderaSkitförbannad faktiskt. SÅ GÖR MAN BARA INTE MOT SITT BARN! Inte mot NÅGON!!!!!
Men särksilt inte mot barn. De ska man ju stötta och måna om. Ge de god självkänsla så att de kan växa upp till trygga vuxna.
Jag förstår inte? Vad fattas din man egentligen? Varför mår han så dåligt??? För det är den enda orsaken jag kan se till att man sparkar på de svagare; att man mår j-gt dåligt själv. Att man har mindervärdeskomplex och dålig självkänsla.
Han borde gå på counseling!!!!!!!!!!!!!
Jag vet inte vad jag ska säga till dig. Jag är inte du och känner inte till allt. Men allvarligt talat så vet jag itne ifall din man kommer att klara av att reda ut detta utan hjälp utifrån. Och detta skulle isåfall betyda att NI inte klarar att reda ut detta utan hjälp utifrån.
Men vad jag förstått så vil han itne söka hjälp??
Å, jag hoppas sååååå att åtminstone du och barnen kan finna stöd! Hos vänner, familj eller från någon professionell. Jag tror ni behöver det.
Tänker på er!!!!!
KRAMAR!!!!!!!!!
allabout.. välkommen hit och stort tack, du sätter ord på det så bra! Styrkan av att alltid klara allt.. inte ge sig.. kan också förgöra in the end.. för hur ska man kunna erkänna att man misslyckats..?! Du ger mig dåligt samvete för barnens skull. Fast det hade jag ju redan förstås. Jag vill ju som sagt att de ska få en bild av ett sunt förhållande, inte var det ju såhär det skulle bli. Men med tre små hamnar man lätt i beroendeposition. Vill ju också så väl att de ska HA sin far som trots allt är bra många gånger.
SvaraRaderaTaina- du finns här som alltid, vad skulle jag göra annars..?! Vet att han bär på mycket. Tänkt på varför JAG samlar på mig dessa trasiga själar. Ursäktar mycket med att han ju mår så dåligt.
Saltis- jo visst är det väl så man reagerar om man är frisk. Skäms för att jag försöker normalisera. Och ja jag anser att han har låg självkänsla men bra självförtroende. Lite grandiosa ideér om sig själv. Följer mönster från sin egen uppväxt, har liksom inte fått en normal bild av hur man behandlar andra och klarar väl egentligen inte av att HA barn. Skulle aldrig någonsin på denna jord söka hjälp trots viss "sjukdomsinsikt". Men barnen avgudar ju honom trots allt och jag slår knut på mig själv för att curla för alla och få allt att flyta.
Men - barnen kommer ju ha sin far ändå? Även om ni inte skulle bo ihop? Jag är ett skilsmässobarn, inte så roligt kanske, men nu som vuxen vet jag att det bra hade varit värre om de stannat tillsammans - även om detta uppbrott gav mig extremt separationsångest som sitter kvar än idag. Föräldrar, som ni är, har rätt till lycka och borde inte göra ALLT för barnen. ELler jo, men ni är ju också egna personer och kan inte offra all lycka. I det här fallet känns det ju kanske som att offrandet inte leder till det bästa. WHo am I to judge, men jag dömer inte, jag vet hur det är, jag bara hoppas att du orkar ta dig ur. Det blir svårare och svårare ju längre tid det går eftersom man bryts ned mer och mer. Självfallet är det något "fel" på din man som måste vara sådär elak och hävda sig, men en person som stannar kvar är också medberoende och "låter" honom fortsätta. Man är två i ett förhållande och har valet att gå. All styrka till dig och jag hoppas att allt ordnar sig!
SvaraRaderaJag har inga barn! Jag var gift, men vi hade inga barn. Självklart är det lättare då, men jag var så nedbryten att jag tänkte "Olycklig med honom, olycklig utan honom. Jag kan lika gärna stanna. Utan honom har jag ingenting. Det skulle ju vara vi, det SKULLE JU VARA VI". Misslyckande kände jag då, himla BRA att det skedde känner jag nu; för sedan 2 år tillbaka har jag träffat en kille som är så otroligt o-destruktiv och säger ALDRIG något elakt, ALDRIG! Han är lugn, fin och stabil- och framförallt hade jag aldrig träffat honom om jag stannat kvar. Jag hade heller kanske inte UPPSKATTAT honom om jag inte varit med om det destruktiva.
SvaraRaderaallabout- vad glad jag blir för din skull och lite avundsjuk samtidigt.. jag lämnade en snäll man för denna passion och det gör väl om möjligt att det känns värre, att jag får vad jag förtjänar på något vis. Jag har ångest över bara tanken på att tvingas lämna barnen med honom varannan vecka och inte vara där och kunna skydda dom mot hans elakheter när han tappar humöret. Det har fått mig att tro att det kanske är bättre såhär.
SvaraRaderaSkilsmässobarn är jag också förresten.. fast de gifte om sig med varandra senare och jag minns det som väldigt odramatiskt. Skild själv en gång, för denna man, mitt livs misstag. Även mina morföräldrar skilda faktiskt. Makens föräldrar var aldrig lyckliga, bet ihop tills han dog och nu har svärmor äntligen fått en snäll man men med inte mycket kvar av livet. Jag vill ju inte sluta som henne heller.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaJag har läst din blogg nu och jag blir både ledsen och rent ut sagt skitförbannad. Ursäkta ordvalet.
Du skriver om misslyckande, ja den som är misslyckad är din man. Han är ingen bra make till dig och inte heller någon särskilt bra pappa till sina barn, även om det finns ljusa stunder. Men det går inte att leva på dem.
Du måste hitta styrkan att bryta dig loss, både för din och dina barns skull.
Det är inte lätt, jag vet, men jag är helt övertygad om att det är nödvändigt.
Ingen i din omgivning skulle se det som ett misslyckande utan istället som ett tecken på din inneboende kraft.
Jag vet att du har den, du behöver bara plocka fram den där djupt inne.
Det är sant som det sägs att det är bättre att vara ensam än att vara ensam när man är två.
Livet går inte i repris och det är bara du som kan styra det i rätt riktning.
Jag hoppas att du finner kraften.
Ta vara på dig.
Skulle din man kunna ha era barn varannan vecka? Jobbar han inte jämt? Du kanske skulle unan få vårdnaden och han ha dem ibland? Tills barnen är stora nog att välja själva (och då väljer de antagligen dig?)?
SvaraRaderaSOm du själv skriver; gör inte om samma misstag!
Och vet du! Jag lämnade världens snällaste för Den Där Destruktiva och kände precis som du - KARMA, förtjänar inte bättre! Men HEY, om du tror att du får vad du förtjänar, så vet du ju att du träffar en BRA om du lämnar DEN DÅLIGA. Det hände mig... Om man nu ens tror på det. Den destruktiva var min livs passion oxå, och så otroligt påfrestande och ångestfyllt i längden...
Min farmor var tillsammans med min farfar tills han dog fast hon ville skiljas...sen var hon bitter... glad, men bitter och "Jag borde ha lämnat..". on dog för 6 månader sedan, och det gråter jag ofta över - mest för att hon...kastade bort så mycket av sitt liv och inte unnade sig själv LYCKA. Hon kunde ha lämnat honom, hon hade jobb, intelligens, styrka...
Livet är så kort!
Du skriver om honom: "Följer mönster från sin egen uppväxt, har liksom inte fått en normal bild av hur man behandlar andra och klarar väl egentligen inte av att HA barn."
SvaraRaderaOm du biter ihop och stannar kvar så låter du ju samma sak överföras på dina barn!!! DE får inte en normal bild av hur man behandlar andra, och DE löper stor risk att följa mönster från sin egen uppväxt! SNÄLLA, SNÄLLA DU: För barnens skull, och för deras familjers och kommande egna barns skull - OCH för din egen! - bryt upp, och gör det NU!!!! Försök hitta någon att hjälpa dig med praktiska arrangemang, någon som kan ge råd angående ekonomi, boende, umgänge etc. Det här måste du bara ta itu med, innan det är för sent!
Jag känner att jag kanske blandar mig i för kraftigt just nu, men efter vad du nu skrivit kan jag inte låta bli att reagera. För din, och dina barns skull. Ni är värda ett bra liv. Kram!
Ojoj vilken input. Mycket att smälta. Starka reaktioner och det kan jag väl förstå samtidigt har jag levt med det här så länge och liksom anpassat mig.
SvaraRaderaCamilla-välkommen hit och tack för att du läser och bryr dig. De ljusa stunderna har jag levt på länge. Som om det inte kan vara ljust för jämnan. Jämnar ut sig till en mild gryning men det blir aldrig någon strålande sol. Visst finns styrkan där någonstans och tro mig det har varit nära många gånger, men nära skjuter ingen hare.
allabout-läskigt vilka likheter, förstår att du vet en del om hur jag känner det! JA han kräver varannan vecka. Hotar ibland även med att slåss om vårdnaden. Liksom ibland att klippa kontakten helt med barnen. Vet inte vilket som gör mest ont. Men ett växelvis boende skrämmer mig oerhört mycket. Som det varit nu är han ofta bortrest och då har vi ju det bra här hemma. Lätt att allt bara rullar på då. Ledsen för din farmor. Min mormor var tvärtom, satte sin lycka främst trots att hon fick en del skit för det och jag önskar jag var mer som henne.
Strandmamman-tack för att du bryr dig. Din reaktion är väl som min egen också varit om jag stått på andra sidan. Har jag ofta tänkt på. Det känns så självklart tills man själv är där. Iallafall blev det så för mig. Du har så rätt i att jag vill ge mina barn ett annat socialt arv. Jag inbillar mig väl att JAG kan göra det bättre och att de ska kunna se att pappa gör fel så länge jag står upp för dom. Ljuger väl ofta för mig själv kanske. Gör så ont att se dom bli rädda och sårade av den de älskar så. Det praktiska i en separation är väl överkomligt men för mig just nu känns det inte så. Tjänar i vart fall bra när jag börjar jobba igen nästa år.
Bra att du vet att styrkan finns någonstans där inne, och som du säger har det var nära många gånger. Men som sagt nära skjuter ju ingen hare. Och då måste man bara få en spark därbak tills man skjuter den där haruslingen.
SvaraRaderaJag har en känsla av att det är det som vi alla som läser och lämnar kommentarer försöker göra. Ge dig kraft, mod och styrka genom att ge dig "en liten spark därbak".
Ingen ska behöva leva med det som du & dina barn gör, det är ju en form av psyksik misshandel.
Det är inte meningen att de ska vara rädda för sin egen pappa. Sen älskar de honom på samma gång, så för barnen är det hela ännu mer komplext.
Hans hot om vårdnanden om barnen vs helt klippa kontakten är ju ett säkert sätt för honom att du ska stanna kvar. Han kör med väldigt otrevliga maktmedel.
Hoppas att du inte tycker att jag går alltför hårt åt dig, men jag blir så j-a (förlåt)upprörd bara.
Stor kram till dig, för det tror jag verkligen att du behöver. (plus en extra liten spark därbak :).)
Camilla-som sagt, dina reaktioner är väl egentligen helt normala och du behöver inte be om ursäkt. Bloggen är mitt sätt att kunna berätta helt ärligt utan att bli blå i baken eller socialt utfryst. Man får ta till sig allt, sålla, perkolera. Instinktivt vill jag ändå försvara honom inför de som anfaller hårdast. Konstigt? Tycker synd om honom. Kan förstå vad som ligger bakom hans beteende. Men naturligtvis för barnens skull inte låta det gå HUR långt som helst. Emellanåt är han ju hur bra som helst med dom. MEN, sen vet man aldrig när utbrotten kommer, det är som att gå på minerad mark. Nu försöker jag agera minröjare åt barnen. Kanske flyger jag i bitar först. Tack för kramen, du har så rätt i att den behövs. Brukar tänka att om någon verkligen gjorde det, bara kom fram och gav mig en kram, då skulle jag falla ihop och bara gråta tills tårarna tar slut.
SvaraRadera