Men Gud, jag blir nästan irriterad för du inte lämnar honom! Visst att det är HAN som har problem och är jävligt elak, men låt honom inte fortsätta!! Du HAR ett val. Barnen mår sämre av att växa upp i en sån miljö än att vara "skilsmässobarn"!
Visst är det enkelt när man bara läser om det, så självklart tycker jag med om jag varit någon annan. Men jag är liksom inte där än. Står med fötterna i cement med hörselskydd och skygglappar på. Som förlamad. Eller nåt. Sen finns det ju så mycket mer bakom allt än dessa fragment. Överväldigad av alla kommentarer sista dagarna. Märker också att jag går lite i försvarsställning. Har ju kämpat så länge i förhoppningen att allt ska kunna bli bättre bara han kan få börja MÅ bättre och det får inte ha varit förgäves. Döm mig inte för hårt är du snäll.
I know, det är så lätt för andra att säga, jag vet att det inte är det. Jag vet verkligen det... Men ändå måste vi säga det, för den dagen du är stark kommer alla ord sjunka in, och om ingen skulle ha sagt något innan har vi inte hjälpt utan stjälpt. Jag dömer dig inte, det gör jag inte, jag bara hoppas och önskar att du blir stark och vänder ångesten och olyckan till ilska, ilska leder ofta till styrka.
(Nu hoppar jag in här även fast det inte var jag som skrev den första kommentaren. Har funderat på vad jag ska skriva sen jag var här för första gången härom dagen - ditt och barnens öde berörde mig djupt)
Visst, det här är bara fragment av ditt liv, men ändå tillräckligt för att vi läsare ska förfäras över din och barnens situation. Inga lyckliga stunder i världen kan väga upp för den olycka du skriver om här. Ingen människa ska bli behandlad som du blir, inte ens ibland.
Sen vet jag att det inte är lätt att resa sig upp och gå. Att lämna allt det man drömt om, men som aldrig blev. För mig, personligen, skulle gränsen definitivt vara nådd när barnen börjar fara illa. Om inte jag skyddar dom, vem ska då göra det?
Jag hoppas, både för din och barnens skull, att du snart kommer ur handlingsförlamningen. Det finns bara ett sätt att komma ur det här, och det tror jag att du vet, egentligen. Det kan låta hårt, men har han inte ändrat sig efter all denna tid kommer han inte göra det heller. Inte så länge du är kvar och tar emot.
Jag skriver inte det här av illvilja, inte för att vara elak eller såra. Jag skriver för att jag, som jag skrev ovan, är oerhört berörd av det du skriver.
Du förtjänar bättre och du gör det NU. Kram till dig
allabout-tack jag vet att du vet och att du vill så väl men jag skäms också för att jag stoppar huvudet i sanden och för att jag blivit den jag är idag
ponder-välkommen hit och tack för alla snälla ord. Ett stort problem är väl just det att jag deep down inte tror mig vara värd bättre
Men Gud, jag blir nästan irriterad för du inte lämnar honom! Visst att det är HAN som har problem och är jävligt elak, men låt honom inte fortsätta!! Du HAR ett val. Barnen mår sämre av att växa upp i en sån miljö än att vara "skilsmässobarn"!
SvaraRaderaOm du lämnar honom, vad händer då?
Visst är det enkelt när man bara läser om det, så självklart tycker jag med om jag varit någon annan. Men jag är liksom inte där än. Står med fötterna i cement med hörselskydd och skygglappar på. Som förlamad. Eller nåt. Sen finns det ju så mycket mer bakom allt än dessa fragment. Överväldigad av alla kommentarer sista dagarna. Märker också att jag går lite i försvarsställning. Har ju kämpat så länge i förhoppningen att allt ska kunna bli bättre bara han kan få börja MÅ bättre och det får inte ha varit förgäves. Döm mig inte för hårt är du snäll.
SvaraRaderaI know, det är så lätt för andra att säga, jag vet att det inte är det. Jag vet verkligen det... Men ändå måste vi säga det, för den dagen du är stark kommer alla ord sjunka in, och om ingen skulle ha sagt något innan har vi inte hjälpt utan stjälpt. Jag dömer dig inte, det gör jag inte, jag bara hoppas och önskar att du blir stark och vänder ångesten och olyckan till ilska, ilska leder ofta till styrka.
SvaraRadera(Nu hoppar jag in här även fast det inte var jag som skrev den första kommentaren. Har funderat på vad jag ska skriva sen jag var här för första gången härom dagen - ditt och barnens öde berörde mig djupt)
SvaraRaderaVisst, det här är bara fragment av ditt liv, men ändå tillräckligt för att vi läsare ska förfäras över din och barnens situation. Inga lyckliga stunder i världen kan väga upp för den olycka du skriver om här. Ingen människa ska bli behandlad som du blir, inte ens ibland.
Sen vet jag att det inte är lätt att resa sig upp och gå. Att lämna allt det man drömt om, men som aldrig blev. För mig, personligen, skulle gränsen definitivt vara nådd när barnen börjar fara illa. Om inte jag skyddar dom, vem ska då göra det?
Jag hoppas, både för din och barnens skull, att du snart kommer ur handlingsförlamningen. Det finns bara ett sätt att komma ur det här, och det tror jag att du vet, egentligen. Det kan låta hårt, men har han inte ändrat sig efter all denna tid kommer han inte göra det heller. Inte så länge du är kvar och tar emot.
Jag skriver inte det här av illvilja, inte för att vara elak eller såra. Jag skriver för att jag, som jag skrev ovan, är oerhört berörd av det du skriver.
Du förtjänar bättre och du gör det NU.
Kram till dig
allabout-tack jag vet att du vet och att du vill så väl men jag skäms också för att jag stoppar huvudet i sanden och för att jag blivit den jag är idag
SvaraRaderaponder-välkommen hit och tack för alla snälla ord. Ett stort problem är väl just det att jag deep down inte tror mig vara värd bättre
DU är värd så otroligt mycket bättre för DU är en underbar, snäll och älskvärd människa. Glöm aldrig det! Kram!
SvaraRadera