...ännu mer! Känns som jag smet undan nu för det måste ju göras nån gång snart..
MEN det var bra att vi hann promenera till dagis. Det ÄR pinsamt nära. Pojken vill ju cykla och jag behöver gå. Win-win!
Däremot så är jag besviken för att jag inte lyckades behålla lugnet. Försökte verkligen tänka att det är ju VÅR morgon och jag SKA ingenstanns alltså MÅSTE vi inte komma i tid till dagis... men jag stupade på mållinjen och började fräsa i hallen.. när pojken använde mina finstövlar till underlag i inte-stöta-golv och flickan klättrade upp i vagnen med all tyngd på bebisens mage.
Fick att sting i hjärtat också när jag ser hur flickan står länge, länge ensam vid staketet och tittar efter mig när jag går. Fröken stod bredvid henne tills jag passerat gatan men på längre håll så ser jag att hon gått sin väg. Varför gör man så? Aj, det gör ont.
På hemvägen passar det bra som alltid att slinka in på Lidl, småhandla och plocka med sig metro. Väl hemma brukar jag plocka och sopa i hallen innan jag går in men där tar det liksom stopp. Fikar.
Motstår att springa ner i tvättstugan och smyger in här istället. Känner hur trött jag blir. Känner hur alla idéer om att ta ett varv med sekatören ute eller plantera mina nyinköpta fröer sakta, sakta dåsar bort. Kanske för att det är så dålig luft härinne??!
Ventilationsgubben... kom tillbaka!!
Ventilationsgubben, kom INTE tillbaka! Skit i fröerna, tvättstugan och grus i hallen!!! Släng dig i soffan om det finns några minuter. Ta en kopp kaffe och något smarrigt till.. Njut om du kan. Sänk ribban och kraven. Så försöker jag att göra. Har inte den vackraste trädgården men man överlever ändå... Kramis/K
SvaraRaderaJa det ska gudarna veta att vi inte har den vackraste trädgården heller... ;) Förra ägaren lät det växa igen i 15 år men dessförinnan var det fantastiskt med dammar, vattenfall och granitmurar.. har grannarna berättat.. nu är det som sagt igenväxt. Skiter gärna i allt men i längden blir det ju ohållbart... Kram!
SvaraRadera