När man fyller fem år. Visst borde man bara få vara glad då?!Visst borde man få lägga sig och bara vara sådär komplett lyckligt nöjd och trött och säga med glittriga ögon att mamma det här var den BÄSTA dagen i hela mitt liv?!
Man borde inte behöva höra att presenter öppnas på fel sätt. Att mamma flyttar fokus till "fel" saker. Man borde få glädjas åt vad man vill.
Man borde kunna få äta frukost med hela familjen utan att pappa ligger kvar i sängen och surar.
Man borde få göra allt det där som var planerat.
Man borde inte behöva känna oro eller besvikelse.
Man borde få känna att det här är MIN dag.
Nu är inte dagen här längre. Nu kommer den aldrig tillbaka. Nu är minnet planterat. Nu blir resan av ikväll som det var tänkt, men inget är ju lika roligt när det hunnit ställas in flera gånger redan innan det börjat. Nu kommer helgen som jag känner att vi bara måste rodda igenom och försöka göra till ett positivt minne trots allt. För den lilla kille som så innerligt behöver och förtjänar det. Därför biter jag ihop nu. Därför kan jag inte öppna hela lådan och gräva ända ner. För jag måste packa. För jag måste hålla ihop oss. Iallafall tills nästa vecka.
Men jag lovade honom en sak. Jag sa till honom innan han somnade att när du fyller sex år, då kommer allt att vara annorlunda. Han förstod nog inte riktigt vad jag menade. Jag är inte heller säker på det. Men jag vet att så måste det vara. På något sätt.
Mitt i sorgen läser jag mig till HOPP och FRAMTID, och avslutar med att läsa ditt inlägg med glädje! Faktiskt!
SvaraRaderaSjälv minns jag inte ens min femårsdag...men jag vet att det var runt där som mina föräldrar skildes ungefär (och det var inte en fin process). Som tur "var" sållar kroppen bort sånt när man blir äldre, och jag minns mest långa sommarlov och lek i skogen trots att jag VET att det mesta var riktigt tungt.
KRAM till er!
Bra sagt till honom!!! Se nu bara till att det blir en förändring!!! Ni förtjänar inte att bara gå på tå och väga allt på guld-våg. Man kan inte leva på det viset i längden. Jag vet det!!! Stora kramar från ett soligt och varmt Öland../K
SvaraRaderaDu är stark du. Och klok! Din son känner nog din kärlek och DET kommer man långt på. Nu har ni resan att se framemot och jag hoppas innerligt att ni får en bra vistelse och att det är något ni kan se tillbaka på som ett roligt minne. Tänker på dig. På er.
SvaraRaderaSköt om dig.
Kramen!
Tråkigt att hans födelsedag blev saboterad. Men du verkar ha kommit ett steg på vägen och det är bara att fortsätta att sätta ena foten framför den andra. Du vet vad du menade när du viskade till honom att hans nästa födelsedag ska bli annorlunda.
SvaraRaderaFokusera bara på målet och se dig inte om. Vi vet att du kan och vi finns här för att stötta dig på vägen.
Hoppas att ni får en trevlig resa.
Stor kram
Nu låter du som om måttet är rågat, det är bara ytspänningen som gör att det inte rinner över. En droppe till bara. För första gången känns det som att du har bestämt dig. Dt är bra. Jag vill att det ska gå bra för dig.
SvaraRaderaHjärtat blöder för din lille son efter vad du berättat om honom i de senaste två inläggen. Jag är så glad att höra en ny ton i ditt inlägg. kram!
SvaraRaderaDet svider i hjärtat för din son, jag hoppas du orkar....Skynda långsamt, vi är många som står runt dig och stöttar så gott vi kan.
SvaraRaderaKram
allabout-jag tror minnena finns där ändå, mer eller mindre medvetna förstås, och påverkar våra liv
SvaraRaderaKatja-jag hoppas att jag inte lovat för mycket
Taina-tack för ditt stöd, som alltid
Camilla, Maj, Jemayá, Ormen-tack för att ni tänker på oss