Han gör det SÅ bra. Maken. Han är charmig, omtyckt och respekterad. Ingen skulle tro det om honom. Ingen skulle tro mig.
JAG har ingen.
Att berätta för någon skulle vara som att starta en lavin. Då finns ingen återvändo. Då måste allt redan vara klart.
Därför är jag så ensam med mina tankar och min sorg.
Därför betyder du så mycket.
Du har iallafall bloggen, det är ju ett skitbra ventileringshål, som förhoppningsvis ger dig styrka och kraft att göra det rätta!
SvaraRaderaSom du skrev i min blogg angående mitt sockerberoende och min avvänjning
"varför plågar du dig? Livet är kort".
Livet är till för att njutas av, för att må bra!
Styrka till dig!
Redan det att du börjat med bloggen är viktigt. Men det finns också hjälp på annat håll - familjeterapeuter, psykologer - någon "officiell" person som har tystnadsplikt, men också kan ge konkreta råd om vad du kan göra etc. När sonen var ett halvt år gick jag en tid hos en psykiater, eftersom jag fick ångest över sonens pappas (alltså inte exmaken...) sambos (det blev invecklat...:) svartsjuka och försök att styra mig och mitt liv (därav började jag blogga anonymt, efter att ha gjort det med mitt namn på en annan site). Psykiatern var ett otroligt fint stöd, speciellt praktiskt. Men det gäller ju att ha tur, att personkemin fungerar och personen har erfarenhet just i din problematik. Rekommenderar! Styrkekram!!
SvaraRaderaKan bara instämma med vad Jemaya skriver. Som du redan vet gick jag också hos en hjärnskrynklare. Och det var precis vad jag behövde. Knyckla ihop hjärnan. Knåda, knåda och väcka upp den där människan som funnits där hela tiden. Så bra. Men också så jäkla jobbigt. Jag förberedde allt innan lavinen började. Jag var beredd. Och jag var stolt!
SvaraRaderaDu klarar det. Ta hjälp. I alla fall lite.
Kram på dig min vän
Du är inte ensam, även om "bloggvänner" inte kan finnas där på samma sätt som en nära vän som man kan träffa och prata med ansikte mot ansikte...
SvaraRaderaÅ lilla du. Jag är också glad att du börjat skriva om dina tankar och känslor. Om händelser i din vardag. DET är viktigt att inte bära på all last själv. Du är inte ensam trots allt. även om det säkert känns så IRL. Jag hoppas och önskar att du kan söka någon form av hjälp där du bor. Kanske som Jemayá skriver här ovan, terapeut eller så. Det kan ibland behövas ett proffs som kan hjälpa en att bena ut saker och tankar. Ibland vet man inte själv vad det är som gör att man reagerar på vissa vis eller att man mår på ett vissst sätt. Och framförallt kan man behöva känna stöd om man som du är i en sådan situation. Det handlar inte om att få några lösningar på ens problem för det tror jag itne man kan få av ngn annan. Utan det handlar om att få VERKTYG, de rätta verktygen, så att man SJÄLV ska kunna komma ut ur den situation man befinner sig i och som gör att man itne mår bra. Om detta sedan är att lämna det liv man har för att "börja om på nytt" eller om det är att på ngt vis kunna laga och reparera, eller kanske ändra sin nuvarande livssituation tror jag det bara är man själv som kan svara på. I ditt fall med ditt liv är det alltså DU som kan svara på detta. Men jag tror att du kan behöva hjälp, stöd och vägledning så att du kan hitta dina egna svar.
SvaraRaderaMedan nu kämpar så finns vi ju här för dig!
:-)
kram!
alllabout-ja visst bjöd jag på den repliken ;)
SvaraRaderaJemayá-jo jag har försökt med psykologer via mödravården då det varit extra deppigt under graviditeterna, men jag har väl inte haft sån tur med personkemin, det har liksom aldrig känts som att de egentligen kan GE mig något. Dessutom finns en inneboende reservation.. kalla det paranoia om ni vill.. med det finns en anmälningsplikt till socialtjänsten om man misstänker att barn far illa. Jag tar inte risken att berätta för mycket för en person som skulle kunna ge minsta risk för en sådan utredning det har jag sett på nära håll hur tokigt DET kan sluta.
Taina-tack min vän
Pysen-välkommen hit jag blir glad att se dig, tänkt så mycket på dig fast vi inte haft kontakt förut. Så mycket minnen som bubblade upp från när vi fick vårt första barn när jag hittade till din blogg. Kram!
Saltis-jo visst behöver jag någon eller något... men det gäller att hitta rätt som sagt... och hinna med det.. Säkert är det mest min egen självkänsla som skulle behöva boostas. Hjälper också att sätta ord på vad som händer för att se det i sitt rätta ljus. Tacksam för att ni finns här!
Ja precis som du säger -allt måste vara klart NÄR du har bestämt dig.-
SvaraRaderaBygg upp ditt nya liv i tankarna. Välj väg. För din skull och FÖR DINA BARNS skull.
Du kommer få stå ut med mycket inre smärta. Gå innan barnen blir för stora.
Då är risken att de vänder sig emot dig. Vi mammor får alltid ta all skuld för allt!Det går automatiskt. För vi är ju de skyddande och när det gör ont hos barn så ska vi ta bort det från dem. Kan vi inte det så är "vi mammor dumma".
Jag läste det du skrev vad han gjorde mot DIN son. Jag blev vansinnigtförbannad och ledsen.
Du är stark annars hade han inte valt dig. Din man.
Såna väljer starka kvinnor de triggas av att bryta ner. Förnedra.
De projiserar sin egen ångest på andra. De är sjukt duktiga och manipulativa.Nästan så man tror de är tankeläsare på nåt sätt.
När du bestämmer dig så får du aldrig tvivla eller tveka. Lägg upp en plan. Avslöja inget. De är likadana alla de männen. De följer ett mönster och en del är farliga och en del är lättare. Ingen kommer ta dina barn så länge du håller ihop med dem. Tänk att du är en lejoninna som ska skydda sina små. De ÄR charmerande såna män. Ingen skulle annars fastna i deras garn.
Googla på narcissims googla på borderliner och leta dig fram.
Såna män tänker inte på sina kvinnor alls de tänker inte på sina barn och gråter de så är det över sig själva. OM han är motiverad för att gå i samtalsterapi vilket jag tvivlar på så kommer han göra allt för att lägga skulden på dig. De är sjukt manipulativa. Bry dig inte om andras råd om att du ska stanna om du vet att du inte känner dig trygg. Ta inte de få goda sidorna han visar. De är bara för att lura dig. De männen isolerar sina kvinnor genom att successvit manipulera omgivningen och bråka så de inte vill vara där. De kör bort vänner och alla så de har total kontroll. Makt. De svaga individerna. För de är svaga det är därför de gör så. Tyck inte synd om honom en endast gång. Han har haft sin chans!! Du är ingen förlorare han är det!!!
Hoppas du förstår hur jag menar!! Det här blev mycket men det är mitt strå till stacken mycket bra är redan sagt!!
Eftersom han jobabr så mycket så kanske han inte har lusten att lägga all den tid det tar att försöka ta vårdnaden om barnen så ha det som en trygghet. Det är inte gjort i ett nafs och om han försöker sätt dig emot och säg att då driver du det rättsligt. Vik inte en tum När han märker att du är säkrare kommer han bli snäll. Gå inte på det.
GodNatt nu ska jag väl sova:)
Kram
Susanne
Tänk igenom det.
Jag gråter med dig, men du har redan tagit de första stapplande stegen-gå försiktigt i din egen takt-du kommer fram!!!
SvaraRaderaKram
Du är inte ensam, du har ett stort stöd i alla bloggvänner och vi tänker på dig. Du är stark och kommer klara det här. En lavin lägger sig till slut och ebbar ut. Kram på dig!
SvaraRaderaHar själv lämnat mitt senaste ex på grund av bla alkohol och verbal misshandel. Tänk på barnen och gå så fort du bara kan. Det blir ALDRIG bättre!!! Man kan skapa sig ett bra liv på egen hand med barnen och så småningom finna kärleken så som den "ska" vara. Men ta steget så fort du kan. Ta med dig lärdomen du fått och gör något bra av den, men GÅ snälla du!!! Kramar från en medmänniska :)
SvaraRaderaSuzesan- du nämner min värsta mardröm, den att barnen ska skylla allt på mig... TACK för engagemanget!
SvaraRaderaOrmen- det är precis så jag känner det.. i min egen takt så ordnar det sig nog till slut.. tack för att du bryr dig!
Mia-Jo visst är det så att allt lugnar sig till slut, tack för att du finns här!
Katja-välkommen hit och jag beklagar det du gått igenom. Många glömmer att psykisk misshandel kan göra lika ont som fysisk misshandel, kanske till och med vara svårare på sitt sätt. Tänkt ibland att det hade varit mer självklart att gå om han slagit mig, eller det hoppas jag i vart fall..!