Jag läste en bok...

Morgonen flyter, vi är på dagis före fröken, och jag står en kvart senare på stationen med allt man kan tänka sig utom min tandkräm.

Skit samma, ska köpa en frukostmacka på pressbyrån, en skvallertidning slinker med och så betalningen...

Där och då, när jag står och ska fippla fram kortet med alltför många saker i händerna, är det något som gör att blicken vandrar åt vänster.

Varför gör man helt plötsligt så? Tittar åt sidan mitt i ärendet med kassörskan?

Något är det och där på pelaren finns det fem titlar i pocket.

Längst ner står den, ensam. "Casanovas kvinna"

Det är ju Åsas bok, tänker jag. Åsa som plötsligt en dag lämnade ett avtryck på min blogg som jag tänkt mycket på. Åsa som till och med blev en av mina följare även om hon inte kommenterar till vardags så att säga.

Självklart köper jag den. Det måste liksom ha varit meningen på något sätt att den fanns där för mig.

Jag läser och jag gråter. Gråter för att jag känner igen så mycket.

För att jag också undrar så varför jag inte minns mer av min barndom som enligt alla normer var så bra. Det jag minns är hur jag kämpade för att klara mig själv. Alltid.

För att jag inser att jag också på något vis är medberoende, även om min man inte är missbrukare, vilket kanske på något sätt hade varit lättare att förstå och hantera.

Boken måste doseras. Jag klarar av en bit här, en bit där. Ibland blir ångesten så stark att jag måste lägga ner den i tygkassen igen mitt i ett kapitel och titta på landskapet istället medan pulsen får lugna ner sig.

När boken på min resa tillbaka hem så tar slut känner jag mig också på ett sätt slut.

Helt slut fast min resa egentligen bara har börjat.

Tack Åsa!

Götet here I come!

Solen skiner och det har storstädats här idag. Medan barnen fortfarande är på dagis har jag passat på att packa inför nästa vecka som åtminstone delvis ska ägnas åt en konferens i Göteborg.

Det känns bra. Att ha packat. Måste känna att jag har koll annars stressar jag ihjäl mig och jag vet ju att med barnen hemma och helgens dubbelkalas så skulle jag varit glad om jag fick med mig en tandborste där i gryningen på måndag...

Jag har en ny röd dräktliknande klänning till kvällsminglet men jag funderar mest på om jag ska

1.sova tidigt
2.gå på bio
3.gå på liseberg och åka allt jag aldrig kan åka annars (dvs allt utom farfars bilar, virvelvinden och lilla lots..)

Vad tycker ni?

Erkänner villigt att jag ser oerhört mycket fram emot att komma bort. Till och med resan känns rolig. Att bara sitta ensam på ett tåg. Helt, helt ensam. Bara titta på folk. Eller läsa. Shit, jag måste få med mig en bra bok! Sist jag läste en bok var faktiskt också på ett tåg mellan Göteborg och här, för typ två år sedan. Då sträckläste jag Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Nåväl, det kan funka med tidningar också. Få se vad jag hittar.

Men samtidigt så gnager det förstås en liten oro där längst bak mellan magen och ryggen. Om hur det ska gå för maken att rodda alla tre till och från dagis.. och i säng.. om han kommer att tappa humöret och bli alltför arg och elak eller ej. Om lillan kommer att gråta hela natten, första natten utan mamma..? Ajaj vad det känns.

Men åker, det gör jag!

Missing U...

Mina fina vänner.

Det gör jag!

Men numer hinner jag knappt känna efter. Jag rusar på i en parallell tillvaro och det gågna året, året med er.. känns overkligt avlägset.

Jag har locket på och känslorna inlåsta. Men det går ganska bra och det värsta just nu är väl vattenskadan i källaren. Eller intalar man sig det? Barnen går på kalas varje helg och jag reser hit och dit med jobbet.

Men ni finns där, närmast hjärtat.

Kräksjuka igen...

Snälla ta mig härifrån!

April, april...

Jag är sjuk igen och nu ska källaren renoveras.

Dagens fredagstema blev det inget av och det är inte ofta jag hinner eller orkar sätta mig vid datorn. Ärligt talat så har jag inte ens betalat alla räkningar än.

Påsken hade jag tänkt orda lite om men nu är det visst en liten som har vaknat..!

So long mina vänner, so long..