"Se mig för här är jag "sjöng visst någon.
Ja, här är jag. Men vad mer?
Känner att jag på något sätt vill försöka förklara varför här är så tyst. Varför jag, åtminstone för en tid, stängt dörren till mitt hemliga rum. För det är precis vad det är. Mitt hemliga rum. Som jag i perioder behövt så intensivt, men nu inte har ork att vara i.
Men jag tänker på Er. Och blir så rörd varje gång. Rörd och tacksam över alla okända som tagit sig tid att lyssna, läsa, peppa, stötta, reflektera och provocera. Som så osjälviskt delat med sig av egna erfarenheter och släppt in mig i sina liv. Det är stort.
När jag började skriva här hade jag inget annat. Ingen annan. Inte ens mig själv. Jag var så vilsen och så ledsen. En spillra av allt jag någonsin varit. Utan bloggen vet jag ärligt talat inte vart det hade slutat, eller hur.
Men jag reste mig upp, sakta men säkert. Jag känner igen mer och mer av mig. Jag känner och jag vet och det är så outsägligt tungt ibland. Men jag kämpar och för det mesta så går det rätt så bra för oss. Åt vilket håll det kan jag inte säga även om jag ärligt talat innerst inne inte kan se oss åldras tillsammans. Det är det väl ingen som tror att vi kommer göra. Och det fanns en tid när jag hade bestämt mig. Men då hände det saker förstås och nu dansar vi efter "två steg fram och ett steg bak" principen.
Här är tyst. Mitt hemliga rum är inte längre bara mitt och för tillfället känns det som att jag helt enkelt inte har mer att ge. Det känns för enkelspårigt.
Men jag säger inte farväl.
Jag säger på återseende.
