torsdag 30 december 2010

Mellan Dagar

Jag hostar mig igenom min andra lunginflammation på bara ett par månader. Min morfar dog på morgonen dagen före julafton. Orken räcker inte till.

Maken jobbar igen och det är bra att han får mer att göra.

Julen har varit ok. Helt ok bortsett från ett utbrott på kvällen före julafton då han med en stor sekatör hotade att klippa av toppen på julgranen. Nej, man tror ju inte att det är sant och den är svår att hantera den där djävulen när den tittar fram. Men, han drog sig tillbaka till slut och vi andra fortsatte att klä granen. Så sjukt det nu är så är sådant en del av vår vardag.

Mitt under lunchen på julafton frågade sexåringen om vi ska skiljas. Av någon anledning tittade alla på mig. Jag fick inte ur mig ett enkelt ja utan sa typ "vi har ju pratat om det länge... och om vi inte kan sluta bråka så måste vi nog det.. men det är inget som händer närmaste dagarna utan vi kanske flyttar först till sommaren."

På juldagskvällen hörde jag sonens bön från hans rum i mörkret. Smålog först, jag har aldrig hört honom be eller prata om Gud förut. Men, leendet stelnade snabbt när jag fick klart för mig vad han pratade om och tårarna började rinna istället. Vad säger man. Jag la mig hos honom och bara höll om. Då sa han att han bara vill dö.

Vi har också pratat helt lugnt och sansat om en skilsmässa. Att vi nog måste för barnens skull. Men det är oerhört komplicerat av skäl som jag inte kan gå in på här. Bara det att avveckla firman som just nu expanderar. Makens förslag har bland annat varit att vi ska fortsätta bo ihop "som vänner" men jag fattar inte hur det skulle vara någon lösning när det är just det här med att "bo ihop" som inte fungerar. Han överväger också fler utlandsuppdrag bara för att vi ska komma ifrån varandra.

Allt känns som olika varianter av konstgjord andning på väg mot det oundvikliga. Vi köper oss tid. Eller kanske är det bara han som gör det. Det är iallafall bra att han vet att toleransen från min sida är mycket låg nu. Jag är inte längre lika rädd för det oundvikliga. Botten är redan nådd och det känns som att den enda vägen nu, det är uppåt.

Kanske tar det tid. Men uppåt ska vi.

onsdag 29 december 2010

Bön från en sexåring

Käre Gode Gud, Jesus Kristus och snälla, snälla Önskestjärnan
kan ni uppfylla min önskan
att mamma och pappa blir sams
det är det enda jag vill
det enda jag önskar
jag lovar att lägga mig själv
och om jag får min önskan uppfylld Gud
blir jag så glad
som tack ska jag dö
så jag får komma till Dig
och vara som Du är

söndag 12 december 2010

Advent är mörker och kyla

Vi tänder våra ljus. Bakar och åker pulka. Lämnar och hämtar.

Men hemma är helvetet på jorden.

Här har gränser för evigt suddats ut och inget går att göra ogjort.

Såna ord jag aldrig kan förlåta att barnen fått höra. Att han ska kasta alla deras saker. Att vi ska ut före jul och att de kommer leva fattiga med mig. Att han föraktar mig och endast vill ha med pojken att göra, fast han är en sån ynklig liten stackare.

Pojken frågade försiktigt om han fick ta med en kompis hem och fick till svar att det kommer ingen jävel över tröskeln här och river något mer innan huset är sålt.

Mina ord tar slut.

Bara knuten i magen är kvar.

Vi har sagt att vi gör iordning för försäljning efter helgerna. Jag märker att han vacklar. Pratar ömsom om gemensamma framtidsplaner och ömsom om sitt efterlängtade ensamliv. Jag orkar inte följa med i den tvistade dansen längre. Sköter mitt och barnen. Biter ihop. Allt kan väl bara bli bättre. Det måste det.

Nästa vecka är jag på kurs och jag har sådan ångest för det. Kan bara hoppas att han klarar av att vara en bättre pappa när jag inte är hemma.

God Jul.

söndag 14 november 2010

...och allt är frid och fröjd..!?

Marken gungar och jag frågar mig hur jag någonsin kunnat tro att allt skulle kunna få vara bara bra. Tro att någonting var annorlunda.

För det är det inte.

Jävla skit.

Farsdagsskit.

Rhodos var underbart..!

lördag 30 oktober 2010

På väg..

Okej, nu kör vi! Vad fan är det jag har hittat på egentligen?

Imorgon bär det av och lilltjejen och sonen får klara sig med pappa.

Det är dubbelt förstås, jag som känt sådan motvilja mot att överhuvudtaget lämna honom med barnen. Som hela tiden hävdat att ett varannan-vecka liv vore fullständigt otänkbart, för barnens skull.

Det tycker jag fortfarande. Att dom är för små för att leva så. Att en vecka är för lång. Att HAN är för instabil för att det skulle kännas bra.

Men EN endaste vecka nu hoppas jag innerligen går bra. För lillan, som jag aldrig lämnat förut mer än de tre dagar som jag nyligen var på konferens. Då gick det bra, men sedan jag kom hem klamrar hon sig fast om möjligt ännu mer.

När jag tänker i de banorna ångrar jag mig. Men för mellanflickans skull känns det bra. Hon behöver mig. Maken var närmast övertalande när det hela kom på tal. Kanske rent taktiskt. Kanske vill han visa att han klarar av det. Kanske tycker han att jag är värd det?

Bit ihop. Slappna av. Andas.

torsdag 28 oktober 2010

Sista minuten

Inget för mig.

Aldrig varit.

Jag som behöver ha packat minst två veckor innan.

Ändå har jag gjort det.

Köpt en resa som är nästan bara till mig.

Till mig och min stora lilla tjej.

Hon som oftast hamnar i kläm.

Hon som bråkar allra mest.

Nu är det hennes tur.

Det är vår tur.

tisdag 26 oktober 2010

Här är jag..

Sitter fast i ett vägskäl.

VAB när jag verkligen, verkligen borde vara på jobbet..

maken borta hela veckan..

och i luften hänger beslutet om Hans nya jobb.

Ett mycket lockande sådant men naturligtvis långt borta.

Att börja om tillsammans är en sak. Men att börja om där jag inte vet om tillsammans finns..?!

Tanken skrämmer mig. Ser det lilla, lilla nätverk jag ändå lyckats bygga upp här glida undan och kvar blir en ocean av ensamhet. Sårbarhet.

Att be honom stanna för oss blir lika fel. För vad är egentligen det? Varje gång jag frågar mig själv får jag samma svar. Vi är så jävla körda. Lyssnar jag? Nej.

Så feg som jag är låter jag beslutet bli hans eget. Utan att lova att vi flyttar efter.

fredag 8 oktober 2010

Jag är ledsen..

..ledsen för att det inte händer mer här..

..för att jag inte riktigt hinner med, på något plan..

..för att jag troligtvis gör lite av en struts också..

..och gömmer mig för Er som numer känner mig och mitt alltför väl..

Jag har svårt att se bakåt och ännu svårare att följa med framåt.

För det har hänt så oerhört mycket och ändå står vi här ännu. Jag vet bara inte riktigt med vem. Och om det nu är sant att han har förändrats så och verkligen försöker.. är det då fortfarande det enda rätta att gå med anledning av allt som hänt förut?

Jag har gråtit mycket för att det känts som att det trots allt är försent. Att alla förlåt och förändringar kom när all kärlek redan var krossad till oigenkännlighet. Och kanske är det så, men jag försöker att se framåt. Kanske är det fel av mig och kanske har han redan förbrukat alla sina andra chanser... men just nu, just nu gör han sitt bästa och jag gör mitt bästa för att förlåta. Glömma kan jag aldrig. Och nu finns det inte längre någon töjbar gräns. Jag vet att nästa övertramp, om eller när det blir, blir det sista.

Jag har varit på konferens tre dygn och det var underbart att komma bort. Dom klarade sig bra här hemma även om det såg ut som ett bombnedslag när jag kom hem, alla varit upp sent och ätit bara skräp. Nu vill barnen att jag ska åka bort igen...

Så har vi firat tvåårsdag för vår stora lilla tjej, ytterligare två födelsedagar och nu är det jag som står på tur. 37. Ännu ett blad, ett nytt år att skriva på. Tänker på att ingen födelsedag de sista tio åren känts riktigt rolig, men hoppas det kan bli ändring på det med.

Tack för att ni finns kvar här. Jag lovar inte mer än att försöka eftersom jag bara kan blogga när jag är ensam hemma.

/Kram UY

måndag 13 september 2010

Vad barnen har sagt..

Pojken han ville absolut inte flytta.. speciellt inte till "ett sånt där hus som sitter ihop med två andra".. och allt är mitt fel ..."bara för att du inte vill prata med pappa" (vilket är makens definition på problemet) Han var också väldigt bekymrad för att klassen skulle gå runt och titta var alla bodde och "då vet jag ju inte vart jag ska!"

Flickan som är tre och ett halvt.. "vill inte han nån pappa"... "för min pappa är inte näll"

Minstingen snart två år, ja hon pratar mycket i allmänhet men om detta förstår hon väl inte så mycket. Hennes förvånade blick då hon utbrast "pappa puttar mamma!" den lär jag nog aldrig glömma iallafall. Hon har alltid koll på var alla i familjen befinner sig och frågar om pappa jobbar, om han åkt bil, tåg eller flyg etcetera.

Just nu verkar Pojken nöjd över att vi inte ska flytta, även om jag förklarat att vi måste till slut om det fortsätter vara sådär bråkigt hemma. Att det är viktigare att man mår bra i magen och känner sig trygg och glad hemma än om huset sitter ihop med andra hus.

Flickan hon står fast vid sitt uttalande. En pappa är inget att ha. Fast när han är hemma så är det ändå bara han som duger, då får jag inte ens sätta fast ett hårspänne åt henne.

Denna vecka är vi själva igen och jag har häcken full med jobb, föräldramöte, dans, fotboll och hantverkartvister. Ångesten bubblar under ytan så fort jag börjar gräva i tankarna men jag måste lägga locket på för att rodda vardagen.

En dag i taget. Inte drunkna bara. Andas.

torsdag 9 september 2010

femte september

Jag har redan gått vidare och allt är "bra" igen.

Under veckan hunnit gå på visning, pratat med banken och mäklaren och i tanken möblerat hela radhuset.

Stått där som inför ett fallskärmshopp och känt suget av luften som skulle bära mig ned.

Stått där, aldrig så nära som förr, men låtit mig backas tillbaka in. Satt mig ned och lättnaden av att jag sluppit kasta mig ut i det okända som för ett tag lockade så kittlande nära är fortfarande förhärskande.

Men, jag vet att det är nödvändigt att rekapitulera vad som hände den femte september, vad som fick mig så beredd att hoppa till slut.

Jag gör det för Er. Men mest av allt gör jag det för mig själv och för barnen. För att jag inte ska kunna glömma helt. Och jag lovar och svär att nästa gång, då finns det inget som kan hålla mig kvar.

Jag vet inte var jag ska börja och ångesten den kryper närmare för varje litet tapp på tangentbordet. Hjärtat bultar och magen vrider sig. Minnena är fragment som studsas fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Du ska vara rädd resten av ditt liv" "Jag ska märka dig"
"Nu jävlar tar jag fram bössan"
"Pappa puttar mamma"

Det finns mer, mycket mer, men mer kommer inte ur mig just nu. Fysiskt blev det inte mer än en knuff men att ord kan göra nog så ont det vet jag om någon. Att han ber barnen ta med sig det dom helst vill ha för att dom aldrig mer kommer att återvända till huset... ja vad ska man säga?! Orden räcker inte till och just nu skäms jag för jag vet inte hur jag ska kunna förklara att det inte blev något radhus när det ändå var så nära. Jag var där, mentalt var jag redan där.

Vad hände sen?

torsdag 2 september 2010

Here we go again..



Så är han på väg mot Sverige igen, mot svalkande höstvindar och en knallförkyld, febrig familj.

Jag undrar stilla om vi återigen kommer att upprepa oss. Falla in i gamla spår och mönster innan väskorna lämnat hallen.

Men ärligt talat orkar jag inte bry mig mer nu utan tänker gå och linda in mig i fleece igen, från topp till tå, och tackar Gud för Nickelodeon som roar de äldre och tackar ännu mer för att minstingen var frisk nog för dagis imorse.

måndag 23 augusti 2010

Sista sommardagen

Jag hittar inte den där bluetoothgrejen så det blir ingen bild från mitt förmiddagsfika. Inget nyplockat Astrakanäpple och ingen blåbärssmoothie.

Men det får gå ändå.

Dagen är underbart solig och varm och jag, jag är sådär naken och skör mitt i allt det starka.

Lämnat sonen på stora skolan där vi härmed avslutar inskolningen till förskoleklass och flickorna de är ju på dagis. Jobba lite hemma idag, det var tanken, hämta tidigt och imorgon kör vi skarpt med lämning hållplats ett 0700.

Men när jag kom hem så kunde jag bara inte gå in. Sommaren kopplade sitt grepp om mig och det blev så påtagligt att här, här tar det slut. Läste tidningen på trappan och gjorde mig sen ett ritkigt lyxigt fika därtill. Fick ett ryck och rensade hårt i rabarberbestånd och hallonsnår. När det blev nog svettigt satte jag mig istället i skuggan på altanen och läste ut Mia Skäringers bok och grät.

Grinade för att allt det hon skriver kommer mig så nära. Allt det där om att vara sann mot sig själv. Och hon får mig verkligen att känna att kanske finns det ingen annan väg ut än två separata.

Samtidigt så har jag precis limmat ihop vad som liknade en separation mailledes från andra sidan jorden. För det är alltid så att när han reser, då ska allt plötsligt se så jäkla bra ut i alla mail. Och när jag inte orkade vara skenhelig längre, utan påminde om exakt var vi faktiskt stod när han reste så briserade allt i ett ord- och svartsjukekrig utan dess like. Så orkar man ju inte hålla på via mail. Heller. Så jag fegade ur och lappade ihop allt precis när han började undra om han skulle skaffa en lägenhet redan innan han reste hem igen.

Om två veckor kommer han.

Och jag har ont i magen samtidigt som jag hjälper de längtande små att räkna ned.

Men en sak vet jag, jag är inte lika paniskt rädd för att bli ensam längre.

Bloggen börjar glida mig lite ur händerna. Tiden brister, men även engagemanget. Kanske behöver jag den inte lika mycket längre, samtidigt som jag inte vill släppa taget om ER som ändå fortfarande tar er tid att läsa ibland. Så jag lovar inget, men det kommer nog även i fortsättningen att vara lite glesare mellan inläggen...

Tack för att ni finns!

torsdag 5 augusti 2010

Gräsänka

Jo han har åkt igen. Fem veckor denna gång och det blev bestämt med ganska kort varsel.

Jag vet att många omkring oss tycker synd om mig men jag kan här erkänna att jag innan resan tyckte att det skulle bli skönt också. För det var oerhört turbulent veckorna innan och det orkar man inte heller med. Till slut kände jag bara att jag ger blanka f-n i vart du tar vägen och om du kommer åter eller ej.

Men nu så rullar vardagen för oss fyra och det är grymt ensamt. Barnen saknar pappa och det är bara han som duger, som kan göra allting bra. Jag som får fixa avloppet och klippa träden jag inte når, rodda simskolan och förlänga min ledighet för inskolning till förskoleklass. Jag, bara jag. Så visst känner jag av hur det skulle vara att bli ensam. Samtidigt blir jag effektivare när jag kan göra allt på mitt sätt.

När katten är borta. Å jäklar vad vi dansar.

lördag 31 juli 2010

Hunken med löständerna

Pojken är sex år nu.

Han är fortfarande mitt i Den Där Sommaren.

Den sommaren som kommer bli den då han både lärde sig cykla, simma och tappade sin första tand. Han har en grym bonnabränna, är så blond så blond och snygg som sin far. Snyggare faktiskt.

Idag utbrast han glatt till kassörskan på Gula Måsen:

"Jag har löständer!"

Och det är ju nästan sant.

fredag 30 juli 2010

Vi kommer aldrig att skiljas..

-"VI kommer aldrig att skiljas, det VET vi ju!"

Han säger det med en sån självklarhet så jag blir alldeles paff. Sitter i baksätet inklämd med två bilbarnstolar någonstans mellan Ingensel och Tomträsk typ. Gruset smattrar. Barnen sover.

För en gångs skull har jag svårt att beskriva vad jag kände där och då.

Förvånad, ja. Irriterad över hans självklara ton. Trotsig plötsligt, närmast tonårstvärtemot... och lite "jagskanogvisadigdin.." Men jag kniper.

Frågar bara lugnt "Hur kan du vara så säker på det?" Lika självsäkert svarar han:

-"Det blir ju inte BÄTTRE någon annanstans, så är det bara!"

Jag köper inte det. Så kan det inte vara. Jag måste få tro att det kan vara bättre.

Annars vore det rent ut sagt förjäkligt trist.

tisdag 6 juli 2010

Några ord om kärlek

"Jag älskar dig, mamma..

fast jag älskar pappa mer..

och lillasyster ännu mer..

- och mest av allt älskar jag vattenspridarna!"

tisdag 8 juni 2010

Om alla kommentarer

Vad ni är glada, snälla och härliga!

Själv är jag mest urlakad och trött. Snart tre veckor nu har vi varit själva och jag har bollat barn, hantverkare och heltidsjobb blandat med några VAB dagar och - håll i er nu - besök av min mamma.. Hoppas återkomma till det för det är en historia helt för sig.

Esset, som jag väl får kalla henne nu, har jag inte hunnit träffa mer än ett par gånger faktiskt. Dels för att det av naturliga skäl är skitsvårt att hitta hål att krypa genom lika osynligt som tidsmässigt och dels på grund av kostnaden.

Samtidigt är jag glad att jag hunnit andas mellan varven. Första gången var jag faktiskt osäker på om jag skulle klara av att gå tillbaka. Jag bokade om som jag gör med tandläkaren ibland. Jag var livrädd samtidigt som jag på något vis visste att jag måste. Jag måste bara ha NÅGOT. NÅGON.

Hon är inte som andra.

Jag har genom åren försökt att träffa såväl psykologer som kuratorer och de har aldrig haft de rätta nycklarna för att komma åt mig. Inte knäckt koden. Inte läst mig. Jag har inte låtit dom krypa under skinnet heller utan mer eller mindre behållit masken på. Garden uppe.

Hon är bara en oerhört begåvad och empatisk människa. Sen kan man säga att hon jobbar med lite kontroversiella metoder om man vill. Men kanske var det vad som behövdes. Och ärligt talat så bryr jag mig inte längre om HUR. Bara ATT.

Målet vet jag inte vad det är. Bara att jag kommer dit.

På fredag kommer han hem. Lastad med presenter och förväntningar. Helgen är fullbokad med jobb, kalas och fotbollsmatcher och 2do listan lika lång.

Jag lever i parallella världar just nu. Och kanske hinner jag inte träffa Esset mer förrän efter sommaren.

Men det känns bra att hon finns.

onsdag 2 juni 2010

Jag har träffat någon

Någon som pratar i termer om att bygga mig stark igen.

Och berömmer mig för att jag vågar ta mig ned till känslan.

Hon är inte billig.

Men hon är magisk.

Och hon är min lilla hemlighet.

Mitt ess i rockärmen.

Om barnen

Jag vill våga mig på att påstå att de mår bra.

Att det värsta nog är för mellanflickan som lätt hamnar i kläm mellan liten och stor.

Att pappa är bortrest yttterligare ett par veckor kan kännas både som plus och minus. Dom är vana vid det. Det pratas knappt om det. Men visst saknar dom och längtar. Och för mig är det nog mest en lättnad. Köper mig tid. Tid att andas och reflektera.

tisdag 18 maj 2010

Jag tänker!

Tänker och tänker på allt jag ville få sagt.

På påsken fast jag redan glömt vad det var som hände då.

På förra helgen. Som jag är rädd snart faller i glömska även den.

För det är lite så. Att det glöms.

Så att jag bara härigenom i efterhand vet vad som egentligen hände och tvingas konfrontera det.

Jag vet och jag tänker.

Men jag är bara så trött.

Bara. Så. Trött.

Nu är vi själva till på fredag och det är knappt jag håller näsan ovanför vattenytan.

Blubb.

fredag 14 maj 2010

Fredagstema: När jag var liten...

När jag var liten var jag väldigt kavat och framåt, omtyckt, glad och rätt så högljudd.

Så sägs det iallafall. För jag minns inget av detta själv.

Det enda jag minns är en gård vi bodde på, hur det såg ut där mellan höghusen och en unge som var riktigt elak. Jag minns att jag tvingades vara ute på dagis fast det var så kallt att glasögonen frös fast på kinden. Jag minns min fröken Y, helt klädd i vitt första skoldagen och jag minns när jag året innan dess fick en lillebror.
Så minns jag med kärlek mormor som var det varmaste som fanns, men samtidigt också alltid distanserad. Jag minns att pappa och jag byggde en evighetsmaskin och att jag hade en koja i överskåpet till en garderob. Det var väl där bland annat som jag byggde mig en värld där vänner inte behövdes. Eller rymdes för den delen. För jag minns också hur oerhört ensam jag alltid kände mig. Och hur jag liksom skulle skydda alla omkring mig från mina problem och tankar.

Mamma minns jag inget av, det är som att hon inte fanns där. Självklart gjorde hon det, fast jag vet ju att hon var sjuk redan då och det är sorgligt att inte minnas mer. Förstås minns jag också något av när de separerade, men bara att jag hjälpte till att dela upp innehållet i kökslådorna så att de fick lika mycket bestick. Inga bråk, inga hårda ord.

Ja, det var väl så det var.
När jag var liten.

torsdag 13 maj 2010

På fotbollsträningen

Jag står vid planen med de andra mammorna och snappar plötsligt upp en del av en berättelse.

Om en pappa som hämtat på kalas. Då sonen halkat utför den isiga stentrappan och slagit sig rejält i huvudet. Och helt kallt bara konstaterar att han får skylla sig själv som inte ser sig för. Att man ska minsann inte tycka synd om. Lastar in den gallskrikande femåringen i bilen och åker utan att mer blir sagt.

Hon som berättar är såhär mer än ett år senare fortfarande så upprörd att hon skakar vid återberättelsen av händelsen.

Gud, tänker jag. Och känner igen mig alltför väl. Och tänker på pojkens mamma som jag mött någon enstaka gång. Att man hade väl aldrig trott att hon levde med en sådan man.

Hon heller.

Fredagstemat...

Det har gått trögt men jag försöker hänga med.. morgondagen känns angelägen.. och om bara kvällen räcker till så ses vi..

torsdag 6 maj 2010

Fotografen

Pojken fotograferar mig när jag står vid diskbänken i bara trosor och tshirt.

"Jag tycker inte om det", säger jag, "att du tar kort på mig nu då man ser min stora rumpa och mina håriga ben."

"Jamen, mamma titta här.. din rumpa ser inte så jättestor ut för jag var så långt ifrån!"

tisdag 4 maj 2010

Ett år och ett löfte

När pojken fyllde fem år lovade jag något.

Jag lovade honom att allt skulle vara annorlunda när han fyllde sex.

Jag vet inte om jag är en lögnare eller bara en förbannad svikare.

Jag vet, och jag tror pojken vet, mycket väl vad jag menade. Jag kände verkligen att det finns inte en chans i helvetet att vi fortfarande lever såhär om ett år.

Men det gör vi ju. Nästan.

Fast pojken sa att han var nöjd med sin sexårsdag. Och det stora outsourcade kalaset som hölls helgen innan.

Men likförbannat så fick det bara inte vara bra hela vägen in i mål. Likförbannat så står han där och skriker åt mig när vi ligger i pojkens säng och försöker läsa nya Bamsetidningen. Skriker och gormar om saker som överhuvudtaget inte skulle behöva få ta plats den här dagen.

Och får mig att känna mig som en lögnare och förbannad svikare.

torsdag 29 april 2010

Jag läste en bok...

Morgonen flyter, vi är på dagis före fröken, och jag står en kvart senare på stationen med allt man kan tänka sig utom min tandkräm.

Skit samma, ska köpa en frukostmacka på pressbyrån, en skvallertidning slinker med och så betalningen...

Där och då, när jag står och ska fippla fram kortet med alltför många saker i händerna, är det något som gör att blicken vandrar åt vänster.

Varför gör man helt plötsligt så? Tittar åt sidan mitt i ärendet med kassörskan?

Något är det och där på pelaren finns det fem titlar i pocket.

Längst ner står den, ensam. "Casanovas kvinna"

Det är ju Åsas bok, tänker jag. Åsa som plötsligt en dag lämnade ett avtryck på min blogg som jag tänkt mycket på. Åsa som till och med blev en av mina följare även om hon inte kommenterar till vardags så att säga.

Självklart köper jag den. Det måste liksom ha varit meningen på något sätt att den fanns där för mig.

Jag läser och jag gråter. Gråter för att jag känner igen så mycket.

För att jag också undrar så varför jag inte minns mer av min barndom som enligt alla normer var så bra. Det jag minns är hur jag kämpade för att klara mig själv. Alltid.

För att jag inser att jag också på något vis är medberoende, även om min man inte är missbrukare, vilket kanske på något sätt hade varit lättare att förstå och hantera.

Boken måste doseras. Jag klarar av en bit här, en bit där. Ibland blir ångesten så stark att jag måste lägga ner den i tygkassen igen mitt i ett kapitel och titta på landskapet istället medan pulsen får lugna ner sig.

När boken på min resa tillbaka hem så tar slut känner jag mig också på ett sätt slut.

Helt slut fast min resa egentligen bara har börjat.

Tack Åsa!

fredag 23 april 2010

Götet here I come!

Solen skiner och det har storstädats här idag. Medan barnen fortfarande är på dagis har jag passat på att packa inför nästa vecka som åtminstone delvis ska ägnas åt en konferens i Göteborg.

Det känns bra. Att ha packat. Måste känna att jag har koll annars stressar jag ihjäl mig och jag vet ju att med barnen hemma och helgens dubbelkalas så skulle jag varit glad om jag fick med mig en tandborste där i gryningen på måndag...

Jag har en ny röd dräktliknande klänning till kvällsminglet men jag funderar mest på om jag ska

1.sova tidigt
2.gå på bio
3.gå på liseberg och åka allt jag aldrig kan åka annars (dvs allt utom farfars bilar, virvelvinden och lilla lots..)

Vad tycker ni?

Erkänner villigt att jag ser oerhört mycket fram emot att komma bort. Till och med resan känns rolig. Att bara sitta ensam på ett tåg. Helt, helt ensam. Bara titta på folk. Eller läsa. Shit, jag måste få med mig en bra bok! Sist jag läste en bok var faktiskt också på ett tåg mellan Göteborg och här, för typ två år sedan. Då sträckläste jag Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Nåväl, det kan funka med tidningar också. Få se vad jag hittar.

Men samtidigt så gnager det förstås en liten oro där längst bak mellan magen och ryggen. Om hur det ska gå för maken att rodda alla tre till och från dagis.. och i säng.. om han kommer att tappa humöret och bli alltför arg och elak eller ej. Om lillan kommer att gråta hela natten, första natten utan mamma..? Ajaj vad det känns.

Men åker, det gör jag!

måndag 19 april 2010

Missing U...

Mina fina vänner.

Det gör jag!

Men numer hinner jag knappt känna efter. Jag rusar på i en parallell tillvaro och det gågna året, året med er.. känns overkligt avlägset.

Jag har locket på och känslorna inlåsta. Men det går ganska bra och det värsta just nu är väl vattenskadan i källaren. Eller intalar man sig det? Barnen går på kalas varje helg och jag reser hit och dit med jobbet.

Men ni finns där, närmast hjärtat.

fredag 9 april 2010

Kräksjuka igen...

Snälla ta mig härifrån!

lördag 3 april 2010

April, april...

Jag är sjuk igen och nu ska källaren renoveras.

Dagens fredagstema blev det inget av och det är inte ofta jag hinner eller orkar sätta mig vid datorn. Ärligt talat så har jag inte ens betalat alla räkningar än.

Påsken hade jag tänkt orda lite om men nu är det visst en liten som har vaknat..!

So long mina vänner, so long..

fredag 26 mars 2010

Fredagstema-förändring

Den 22 januari var en ettårsdag som inte på något sätt uppmärksammades, det var ettårsdagen av den här bloggens födelse.

När jag idag reflekterar över temat förändring så tänker jag framförallt på min resa sedan dess.

På hur mycket jag förändrats. Om än med små, små steg.

Och den längre delen av resan har jag fortfarande framför mig.

Men det sker något. Det händer något. Och det är väl det som räknas.

Det som är förändring.

torsdag 25 mars 2010

Den förlorade längtan

Förra veckans fredagstema handlade om längtan.

Jag klarade inte av att skriva något.

Kanske för att det skulle gjort alldeles för ont.

För jag vet inte. Jag har ingen. Vet jag ens hur man längtar längre? Vad har jag för drömmar och mål? Någonstans på den här långa vägen har jag tappat mig själv och jag vet inte ens var jag ska börja leta.

Kanske där jag kan hitta min längtan.

Längtan efter mig.

torsdag 18 mars 2010

Tror det kallas ångest

Jag har hjärtklappning.

Det rusar så fort, så fort. Och så hoppar hjärtat upp i halsen och vänder ibland. Riktigt så att man känner det vrida sig. Och jag springer planlöst och plockar med än det ena, än det andra. Allt ligger utanpå kroppen. När en sekreterare på jobbet idag sa att hon kände sig ouppskattad och missförstådd höll jag på att börja gråta. Vilket förstås var väldigt avväpnande.

Jag vet inte varför jag är så sjukt nervös egentligen.

För det är ju just det.

Sjukt.

onsdag 17 mars 2010

Om att inte sakna någon

Om ett dygn är de hemma igen.

Och jag har inte längtat. Inte saknat någon alls.

Visst har jag tänkt på pojken. Undrat hur han haft det.

Men mest av allt så har det varit så mycket lugnare här.

Jag har orkat så mycket mer.

Och flickorna har haft en helt annan mamma.

fredag 12 mars 2010

Fredagstema-tid

Jag fascineras av tiden.

Den som aldrig räcker till och ibland ändå ter sig oändlig.

Tänker på att något som hände för länge sedan faktiskt kan kännas som om det var igår.

Då är det som att jag rår över tiden. Kan sudda ut tio år eller så, för det där minnet. Den där speciella känslan.

Men ofta så jagar vi framåt istället för att känna i den tiden som är nu.

Vi planerar och skyndar. Sen ska vi.

När det är nuet som borde räknas allra mest.

Nuet jag vill göra till minnen som kan kännas som igår.

I minst tio år.

tisdag 9 mars 2010

Uppdateringen

Jag har inte skrivit något om maken på länge och det är många som har undrat.

Hur blir det nu? Ska hon inte lämna honom någon gång?!

Såhär är det.

Vi hade ett allvarligt samtal om skilsmässa efter julhelgen. Riktigt seriöst och helt lugnt. Jag tror det var först då han insåg hur nära det faktiskt var från min sida. Att jag på fullaste allvar skulle kunna gå. Trots allt. Där och då gjorde jag klart att jag inte kan leva ett liv fullt av kränkningar mot mig eller barnen. Att det måste få ett slut om vi ska ha någon chans att fortsätta leva tillsammans.

Och den bet. Han skärpte till sig, tro det eller ej...

Skärpte sig ja, men han har ju inte blivit en annan människa för det. Det är fortfarande alldeles för många utbrott och vad gäller barnuppfostran kommer vi aldrig att vistas på samma planet. Men det blev svårare att ta det där avgörande steget som ett tag var så nära.

Det finns säkert de av er som tycker att det är synd.

Och jag vet ärligt talat inte om jag är en av er eller ej.

Jag snorklar.

måndag 8 mars 2010

När man sett allt..?!

Ett par dagar före avresa avbryter pojken plötsligt sitt legobygge för ett vikigt meddelande.

"Jag vet vart vi ska åka efter vi har varit på Legoland, mamma!"

-Jaha, vartdå?

"Till paradiset!!"

söndag 7 mars 2010

Över Atlanten

Där sitter min unge nu.

Mitt över Atlanten.

Har han kryp i benen, myror i brallan, kiss i kalsongerna?

Vad rör sig i det inte längre så lilla huvudet med det oklippta håret...?

Har han fått öppna något av de tio små paketen jag till makens förtret smugglade med i handbagaget?

Det var så svårt att säga hejdå. Samtidigt rätt okomplicerat kort eftersom han var jättekissnödig och vi stod illa till med bilen. Så mycket mer jag skulle ha sagt.. blev bara typ.. "lyssna på pappa nu.. gör som han säger.." och fast det hela var över på mindre än en minut så hann jag se att hakan darrade. Att han knep inne med tårarna. Själv hade jag inga. Konstigt nog. Trötthet, stress eller... vad.. men det var snustorrt i ögonvrårna när jag stod kvar och såg honom bokstavligt talat skutta in på terminal 5. 110 cm pojke i svart skinnjacka och nya gympadojjor. Skuttar in och ser sig inte om.

Och nu sitter han där och det känns som jag har tappat bort honom.

Man ska aldrig...

...hoppa över frukost.

...åka någonstans med mindre än halv tank, vatten, russin och två flaskor välling.

Man ska heller aldrig åka någonstans utan tankkort, fungerande visakort och en fulladdad mobiltelefon.

Inte ska man heller på resan ta med sig barn utan vinteroverall och skor.

Det är sånt man tänker på. När man i gryningens trötthetsfylla vinglar mellan heldraget och streckat. När läpparna för länge sedan klistrats fast vid tänderna och magens vrål övergått till ett krampliknande tillstånd som gör att man böjer sig fram över ratten. När två små flickor skriker ikapp i varsin del av bilen och man ingenstans har att ta vägen. Mellan betongsuggor och vägräcken. På en resa som ter sig oändligt lång.

Allt för att jag läst fel i flygbusstidtabellen.

Och den planerat så korta svängen ned till busshållplatsen plötsligt förvandlades till en utryckningsartad halvdagsutflykt på motorvägen.

Men nu är dom på väg.

fredag 5 mars 2010

Fredagstema-Morgon

Morgon.

Det är mörker.

Det är yrsligt och det är kallt.

Det är huller om buller ut i hallen och det är kläder överallt.

Det är tjafs och det är gråt. Kanske ett snabbt förlåt.

Det är morgon.

Igen.

torsdag 4 mars 2010

Golvad

Jobbat två dagar nu med något ruskigt i kroppen, halsont, frossa och allmän värk.

Upprepat mantrat "det blir bättre snart, det blir bättre snart..."

Men imorse svimmade jag i badrummet.

Så nu har jag äntligen erkänt mig själv officiellt sjuk.

tisdag 2 mars 2010

Shoppingtips någon?!

Saltis, Taina med flera.. vad ska jag be maken köpa med hem?!?

Egentligen önskar jag mig nog bara ett par jeans men det är svårt vad jag förstått då modellerna inte heter samma som här hemma. Vad /var shoppar ni själva helst?

Tacksam för alla tips!

söndag 28 februari 2010

Amerikaresan

Om en vecka sitter maken och sonen på planet till Florida.
Det har varit på tal en längre tid, men jag har varit mer än tveksam till idén så därför har det inte blivit av... förrän nu.

Kan man väl förstås såhär i efterhand tycka att det var taktiskt att skicka iväg mig på enbarnssemester först. Men det ska sägas att även maken har haft sina tvivel till att åka ensam med sonen. Mest för att det ju är så sårbart att vara ensam vuxen, om det händer något. Det är min största skräck också, att maken blir sjuk eller något och pojken lämnad åt sitt öde. För att inte tala om kidnappningsrisken. Jag kommer inte sova gott medan de roar sig!

Min oro blir ju inte mindre av samtal som det vi hade härom kvällen, när pojken bad mig att lägga hans favoritstrumpor vid graven om han dör. "Men herregud varför säger du så", blev ju min omedelbara reaktion, varpå han svarade att han trodde att han skulle bli skjuten i Amerika...!

"För jag har inget vapen. Och inte pappa heller. Och där är det krig hela tiden"

Fy fasen så obehagligt att han ens tog upp det! Mina värsta mardrömmar, vad har de i hans lilla huvud att göra? Jag undrar var han fått det ifrån. Och det känns mer än olustigt att tänka på. Så nu försöker jag proppa honom full med positiva bilder av hur roligt de kommer att få det, så att han inte ska vara rädd för att åka. Men det hjälper ju inte att maken gärna målar fan på väggen. Och när han är på det humöret så kommer det ju förstås saker i stil med:

"Får jag jobb därborta så kommer det bara ett sms. Möt pojken på Arlanda."

Ärligt talat så kände jag att om bara pojken kommer hem så skiter jag i resten.

Om bara pojken kommer hem.

fredag 26 februari 2010

fredag 19 februari 2010

Prinsessan


Tre år.

En stor tjej nu. Med skrubbade knän och vassa armbågar. Som säger "Nej, inte just nu tyvärr" och gärna äter snor bara för att se oss andra äcklas.

Dina ögon är djupt, djupt blå och döljer redan något.

Du rår dig själv och släpper inte alltid in mig dit.

Idag önskar du dig prinsessor.

Och jag önskar dig allt.

Min snorätande prinsessa med skrubbade knän.

Fredagstema-livet efter döden

Jag väljer att tro.

Tro på att det finns något mer.

Något som möter mig när jag inte har här att göra längre.

Jag är inte rädd för att dö. Jag har sett döden i vitögat och känt dess härskna andedräkt ett antal gånger och allt jag kan säga är - lugn. Hur skrämmande och plötsligt det än varit så kändes själva dödsögonblicket bara just - lugnt. Så jag tror inte att det är så farligt. Däremot så är jag rädd för att tvingas lämna mina barn alltför tidigt.

Då hjälper det att tro på något mer.

Att vi alla någon gång får ses igen.

Kanske i Nangijala.

tisdag 16 februari 2010

Så tar vi det ett varv till..

När man trodde att man skulle gå till jobbet...

Så vaknar man i kräk igen...

fredag 12 februari 2010

Last man standing!

Eller woman då.

Men står det gör jag. Och äter.

Och tvättar. Och torkar. Och spritar. Och vispar cola.

torsdag 11 februari 2010

Fredagstema-bilar


Bilar.

En undulatgul VAZ minns jag från min barndom, en bajsbrun SAAB 99 likaså. Och min första start i backe lyckades jag med i en grårostig VOLVO Amazon.

Numer är det betydligt nyare bilar som gäller och visst är det både praktiskt och bekvämt.

Men här hemma är de mesta bilarna som livet kretsar kring ändå olika varianter av Blixten McQueen och så dessa rosa och röda hälmördarmonster.


onsdag 10 februari 2010

Kräkjävlar

En spya på samlingsmattan och sen var det bara att hämta hem alla barn.

Tack och lov för att vi har två tvättmaskiner.

Nu gäller det att tänka positivt!

tisdag 9 februari 2010

Stulen tid

Just nu är en såndär kvart som inte finns.

När jag ilat hem före dagishämtning. Tagit in posten, tömt tvättmaskinen och gör en snabbkoll här innan jag ilar vidare för min kvart är slut. Min stulna kvart.

För jag har liksom inga kvartar längre om jag inte stjäl dom.

En tjuv har jag blivit och på jobbet är det fruktansvärt tråkigt.

måndag 8 februari 2010

Dagens outfit

Om tjejen själv får välja..!

Men det är klart att man kan gå till dagis såhär också.

söndag 7 februari 2010

Fredagstemat!


Fasen, är helgen redan slut?!

Nej, inte riktigt men nästan. Jag hinner inte med!

Min första helg sedan jag började jobba igen bara svischar förbi mig och temat har jag inte ens tänkt på förrän nu. Men jag ser att det är mycket bra val, tack för det Anna!

Mitt första jobb.. var ett sommarjobb i sjukhusköket. Där jag plockade disk och dukade brickor på löpande band. Och tjuvåt lite överbliven mat bakom hissarna. Det var ganska tungt men inte så tokigt i övrigt. Framförallt så insåg jag vitsen med att läsa vidare! Och tjusningen man faktiskt kan finna med att gå upp tidigt en sommarmorgon fast man är tonåring. När man cyklar ensam genom staden som visserligen är lika ljus som den varit hela natten, men ändå fortfarande sover.

Mitt första riktiga jobb... det dröjde många år eftersom jag ju fortsatte plugga så länge jag kunde för att garanterat slippa återgå till det där köket...

torsdag 4 februari 2010

Sista latten

Någon riktig lattemamma har jag aldrig varit.

Ok, kanske lite med första barnet. När vi bodde mitt i stan och hade riktigt bra ekonomi. Då spenderade jag dagarna med att strosa runt, shoppa märkesbebiskläder och förstås.. fika lite..

Men jag är inte ens koffeinist så senaste åren har antalet latte blivit mer och mer sporadiska.

Men min sista föräldralediga dag åkte jag ensam till city. Jag köpte en tidning, chokladkolor och skraplotter till min sallad. Satt där och satte punkt för en epok. Det var både njutbart, vemodigt och lite spännande. Bäst var att kunna sitta där tills det verkligen kändes som att "Nä, nu är det fanimej dags att resa på sig!"

För det var dags.

Nästa dag sitter jag på ett möte där förkortningarna haglar tätt. Som på skämt liksom. Och jag fattar absolut ingenting. Drömmer mig bort. Fantiserar om att chefen kanske också bara låtsas förstå något. Känner mig malplacerad och oerhört trött.

Men det var dags.

tisdag 2 februari 2010

Mellan raderna

Jag tänkte tillbaka idag på min tid som dykare.

På hur jag gjort både bättre och sämre dyk.

Jag har fått slut på luft långt nere i mörkret. Kämpat mot hårda strömmar. Fått djupberusning och gråtit i min mask.

Men jag har också upplevt det mest underbara. Med solstrålarna dansande runtom mig.

Jag minns känslan av att komma upp till ytan igen och bländad av solen snyta ut lite saltvattensnor för att sedan bara guppa där.

Och efter det, hur oerhört tungt det är att ta sig upp på båten. Med ben av bly, baktung. Att sakta men säkert ta av sig allt det tunga.

Apropå livet under ytan så känner jag just nu att jag gör ett lite bättre dyk. Att jag kan se ljuset däruppe. Att flaskan är åtminstone halvfull med luft och strömmarna hanterbara.

Och jag vet att det finns en båt däruppe som väntar på mig.

måndag 1 februari 2010

From Egypt with love:en bildresa

Ja vi åkte ju som sagt, lillan och jag. Så mycket mer har det inte blivit sagt om det än, men till att börja med så har jag iallafall fått ihop lite bilder. Varsågoda och häng med!
På väg. Välsignade lillan sover tre timmar av dryga fem och jag vågar knappt röra mig. Bredvid mig sitter en medelålders man som är mycket glad att han inte har småbarn längre och lite putt över att jag inte ville byta plats med hans kompis. Jag undrar vad jag gett mig in på och ser framför mig flickan och pojken med tårade ögon. Kan man känna sig mer usel än jag gjorde när jag gick till säkerhetskontrollen och lämnade dom så..?

Äntligen framme vid hotellet efter en halvtimmes transfer med dammig hals. Bussresan började med skrik men sen lyckades jag amma lite och hon somnade. Ett urgulligt pensionärspar hjälper mig då hon fortfarande sover i bärsjalen. Alla tittar och undrar varför jag är själv. Såpass att jag börjar känna mig konstig. Och kollar att jag har knäppt igen BHn och stängt gylfen. Man vet ju aldrig...

Morgonen efer stormen. Det har var ju vår näst sista dag men jag vet inte hur man flyttar om bilderna..

Lillan fick en festis av kabinpersonalen som passade henne medan jag gick på toa. Denna drack hon sen på vår altan. Bra lösning tycker jag eftersom halva förstås hamnade utanför.

Ett handfat med tvål vid stranden är ju helt suveränt bra tycker jag!

Speciellt när små fötter ser ut såhär...

Villorna kring lagunen kostar kring 500000 Euro. Promenera och titta kan man ju...

Att plocka stenar är favoritleken förstås. Lugnet när jag sitter där och plumsar stenar med lillan har jag inte känt på oerhört länge. Jag känner att jag slappnar av men samvetet jagar mig också och ögonen tåras bakom solglasögonen. Tacksam för att maken skickar MMS, men det gör också att det kniper lite extra i hjärtat när jag ser hur de smilar upp sig för en bild till mamma där de sitter i köket och äter yoghurt med snön utanför fönstret.

Siesta medan mamma läser boken "Berömda män som varit i Sunne". Hur väljer man när man ska läsa en enda bok som kanske blir den enda det här året? Valet blev enklare eftersom jag precis skänkt bort en massa pocketböcker. Kvar hemma fanns bara denna som jag inte redan läst. Men den var inte så dålig faktiskt, helt ok.

Så himla roligt det var att gräva i sanden.. och lika roligt för mig att se på! Tänker återigen på barnen därhemma och önskar att vi haft en riktig spade med oss. Inte till henne men till mig.

En fågelmacka någon?! Vi hängde alltid på låset till matsalen och personalen var väldigt gulliga. De måste ha funderat mycket dock för på tredje dagen tog en kille mod till sig och frågade:"Excuse me madam but where IS your husband?!?"

Vi började alltid med efterrätterna! Lillan åt chokladdekorationerna och jag resten. För övrigt så levde hon på chokladcroissanter (gnagde av chokladen), gurka, clementiner, bröd och apelsinsaften de kallar juice. Ja och så chokladglassen i baren förstås. Glad att jag inte slutat amma helt och att vi kunde toppa med de kalvfrikadeller från Semper som hon faktiskt äter när hon blir nog hungrig. Barnmat har ju liksom aldrig gått hem hos den här damen.

Vila i vagnen medan mamma yogar (jo, du läste rätt!). Jag har ju alltid velat prova och här erbjöds det mesta. Fast just det här passet liknade mest Qi Gong eller Tai Chi anser jag som i och för sig bara provat det sistnämnda förut. Nåväl, jag tror fortfarande att yoga vore nåt för mig och till slut kanske jag kommer att få till det praktiskt på något sätt även hemma.

Min bästa resepryl. Kokar allt som kokas kan!

Fast det där med att ha handtaget mitt på dörren var väl inte så jättesmidigt..?

Vackra blommor, tyvärr vet jag ju aldrig vad det är för sorter jag ser...

Brödlunch på altanen med utsikt över vattenrutschkanorna.

Har man inte nog med öken ute kan man ju ha en ökenrabatt inne!

Eftermiddagspromenadstråket. Där satt alltid en äldre herre på en stol och hejade på oss. Vi var punktliga och det var han med.
Men här fick man vända.
Sista morgonen på stranden. Känns ganska skönt att vi ska resa, det är många tankar som snurrar och jag är lite stressad över att inskolningen på dagis börjar imorgon. Det kanske inte var så genomtänkt trots allt. Och hur ska det bli att komma hem egentligen...

Kändisspotting på flygplatsen i Hurghada, en svensk partiledare. Gissa vilken..?!

lördag 30 januari 2010

Fredagstema-mitt drömte

Jag gillar te.

Även om det inte blir mer än kanske en kopp i veckan. För det passar ju sällan att sitta ner med något varmt så som mitt liv sett ut senaste åren. Med små klättrare. Och ett hus så varmt att man ändå hellre dricker saft.

Men jag gillar det.

Inte så att jag är någon tekännare. Earl Grey duger bra. Det enda som jag kategoriskt tackar nej till är svartvinbärste som av någon anledning får mig att associera till spyor. Och så har jag lite svårt för dom där riktigt parfymerade varianterna med tvåltoner a la LUSH (den där tvålaffären ni vet).

Det jag gillar det är den där stunden man skapar. Ett mellanrum. När man bara sitter där.

Som den här, min senaste tekopp som avnjöts i torsdags på dagis. När jag fått lämna lillan och sätta mig i personalrummet ett tag. Med en ny tidning och känslan av att det kommer bli bra det här. Utan att kunna göra så mycket annat. Utan att kunna åka någon annanstans.

Bara vara.

Med lite te.

Outstanding

"Du är den sämsta mamman jag någonsin har haft!"

Och det är ju liksom svårt att säga emot.

torsdag 28 januari 2010

No news is good news

Som en av er så klokt konstaterade.

Just nu iallafall. Just nu är det nästan jag som är värst. Skriker och härjar på barnen så att jag skäms. Och ber Gud och alla barn om förlåtelse när kvällen kommer. Stressen och alla ovissheter kryper under skinnet på mig antar jag. Och detta att rodda tre små på dagis... har jag inte fått kläm på än.

Får man det?

Men det går bra för henne, lillan.

Nästan lite väl bra...

måndag 25 januari 2010

From Egypt with love:del 2,5- stormen

Det hade inte regnat på 15 år.

Förrän just då, vår näst sista natt.

När det åskade så att rutorna skallrade och himlen mest hela natten var närmast tolvslagsglittrig.

Lillan sov så gott ändå och jag var bara glad att vi hunnit gå och lägga oss redan när strömmen försvann. Lika glad som över att jag faktiskt hade en ficklampa med mig...

Nästa morgon var jag inte bara glad, utan oerhört tacksam när jag insåg vidden av förödelsen. Att de allra flesta faktiskt haft skor och bagage flytande på rummen efter att vattnet fullkomligen forsat in från balkonger, korridorer och terasser.

Vadå avrinning, dränering och täta tak?

Tacka vet jag svenska byggnormer.

Och lagom regn.

fredag 22 januari 2010

Fredagstema.... i repris...

Eftersom tiden inte medger annat nu, hänvisar jag bara till mitt inlägg på temat sport..

Ha en skön helg!

Livstecken!

Vi är välbehållna hemma och har rivstartat med dagisinskolningen.

Återkommer så snart tillfälle ges, men det är lite mycket nu...!

söndag 17 januari 2010

From Egypt with love:del 3- avslut

Boken ar utlast.

Jag har atit upp 15 av 20 lakritspipor och jag har myggbett i minst tre olika stadier. Smsen jag far hemifran borjar handla om hal som ska goras i vaggar och rakningar som sk betalas.

Aterstar bara att borja packa.

lördag 16 januari 2010

Fredagstema blev det inget..

Men vi hade en skon dag har.. pa stranden och vid poolen..

Soft.

From Egypt with love: del 2- om en kaftsmall (tank prickar)

Jag ser sma saker.

Som att hon alskar att pussa sin egen spegelbild. Som att hon ritar i handflatan och sedan "smorjer in" hela huvudet med det dar vackra bla fran pennan. Som att hon helst vill ligga bredvid mig nar jag laser och bladdra i en egen bok.

Det ar da det slar mig. Nar vi ligger dar och ar sa nara som val bara mor och dotter kan vara. Traffen ar klockren. Brutal rentav. Och jag stelnar. Blir alldeles kall i magen.

Att jag sag aldrig min "stora" flicka sahar. Inte med de har ogonen. Jag samlade inte hennes sma saker utan snabbspolade forbi. Jag orkade inte bry mig. Nu fyller hon snart tre. Nar hon var i lillans alder sa var jag ju redan gravid igen och madde sa daligt bade psykiskt och fysiskt. Kunde inte ens lyfta upp henne i min famn, an mindre bara fast hon forstas sa val behovde det ibland. Det kanns ofta som att jag overgav henne dar och da.

Minns inskolningssamtalet pa dagis nar jag inte kunde saga nagot som hon tyckte om... Minns att det inte var nagra problem for mig att lara henne somna sjalv, hon fick ju bara sta dar och skrika tills hon inte orkade langre. Det rorde mig inte sa mycket som det borde ha gjort.

Nu ar hon grymt svartsjuk pa sin lillasyster och det forstar jag. Hon som till exempel forfarande sover i var sang, den som hon sjalv aldrig fatt komma till om natten...

Det tar sig andra uttryck ocksa. Som att hon vagrar sluta med blojor. Och som att hon kan gora sig illa med avsikt bara for att fa ett plaster...

Det skrammer mig. Att vi redan har tappat bort varandra pa nagot vis. Att nagot gatt sonder som kanske inte gar att laga.

Och kommer det anda alltid att finnas kvar dar langt inne nagonstans... att jag svek henne?

onsdag 13 januari 2010

From Egypt with love: del 1-om att resa ensam

En gang forut har jag gjort det.

Da reste jag fran Kina till Thailand och jaklar vad radd jag var egentligen. Mitt i natten landade jag pa Bangkoks flygplats och hade ingen aning om vart jag skulle ta vagen. Ung och lite naiv. Hittade en paradiso och en bungalow med sadar lagom mycket kackerlackor men tristessen tog over innan en vecka hade gatt for ensam blev det helt enkelt trakigt till slut.

Pa charter ar man ju konstig som gor det.

Sa kanns det verkligen.

For ingen kan fatta att det bara ar lillan och jag. Vi har hittills blivit ihopparade med dels en 50arig ambassadtjansteman som egentligen reste med sin pojkvan, dels med ett aldra par fran Jamtland, eller sa ar maken pa rummet... Vi bara maste hora till nagon eller nagot. Tydligen. Men vi framhardar. Vi ar bara vi. Och vi rockar. Gungar i takt till middagsunderhallningen och klappar handerna. Tar en stilla dans i baren och en ananasjuice. Haller vatten i sma muggar och vilar nar vi kanner for det. Gnuggar in efterratten i haret med ett leende.

Insett redan nu hur stressad jag ar i vanliga fall till och med pa samestern. Hur jag hela tiden ska ha koll pa alla, ligga minst ett steg fore och darfor missar nuet. Nuet som ar livet.

Bilder och rostmeddelanden hemifran vittnar om att de verkar ha det bra, men de sma rosterna som sa "hoppas du har det bra... alskar dig.." i kanon oppnade forstas stora tarfloden..skams for de hade haft sa roligt har... Rummet hade varit perfekt for oss alla, battre har vi inte haft det forr! Men jag vet att jag inte hade fatt ut detsamma da. Nuet. Lugnet. Att bara sitta pa altanen nar hon sover. Spelar ingen roll att det ar mulet och blasigt idag. Jag satt dar och njot anda. Med makens mp3 spelare for jag har ingen egen.

Den forsta laten som slumpen gav mig var Ronan Keatings slow goodbye "... no matter how much I try, youre gonna make me cry.."

Lustigt.

söndag 10 januari 2010

Katastroftankar


Jag beter mig som om jag aldrig kommer att återvända.

Rensar datorn. Sorterar. Kastar. Organiserar barnens kläder. Lägger fram allt som kan behövas närmaste tiden. Laminerar ett foto som sonen ber om att få ha i sin säng.

Det känns så oerhört underligt.

Jag är på ett plan glad över att vi ska resa. Riktigt glad.

Men under finns magknuten. Oron. Samvetet.

Och så kom det förstås ett:

"Åk du till ditt jävla Egypten, du behöver inte komma tillbaka!"



fredag 8 januari 2010

Julklappsrapporten!



Jag vet inte om andra har gjort det, isåfall har det gått mig förbi...

Men visst ska vi väl visa vad vi fick?!

Jag blev i vart fall lycklig ägare till en underbart vacker liten bok full av kloka ord.

TACK snälla söta du!!

Fredagstema-frukt.. eller?

Jag älskar frukt!

Äter all frukt!

Fast just nu funderar jag mest på om frukten på hotellet är uppumpad med bajsvatten eller skalad med bajsfingrar. För det blir svårt att låta bli den. Men jag kan inte bli sjuk när vi reser själva.

Så är det ju bara.

Kanske skulle ta och köra den i resevattenkokaren..?

Fyra dagar kvar..

Vad gör man när det bara är fyra dagar kvar?!

Jag som alltid har packat klart minst en vecka innan.

Vridit och vänt, matchat och vikt. Apoteksinventerat och tänkt på allt.

Nu har jag mest ont i magen. Och huvudet. Och inte ens en bikinitrosa som passar.

Jo förresten, det blev Egypten. All inclusive. I en pyramid.

torsdag 7 januari 2010

Stackars egyptier

"Man kan inte åka till Egypten, mamma!"

-Varför inte det?

"Nej, för där bor dom i pyramider och dricker samma vatten som kamelerna.. och äter jättedålig mat!"

Så det så.

onsdag 6 januari 2010

Ett förslag

"Ska inte du och lillan åka någonstans sista veckan innan hon börjar på dagis? Passa på och ta en sista-minuten resa vetja"

Ja.. ska vi det? Visst lockar det, men jag kan inte låta bli att undra vad som ligger bakom erbjudandet. Hm.

tisdag 5 januari 2010

Mitt decennium

Det här har jag lånat från Ensamma pappan och Annas Kaos.

När jag började tänka efter hade jag svårt att minnas de olika åren så det här visade sig vara riktigt nyttigt för mig!

2000-Inleds på en liten ö i Atlanten. Nyskild . Reser hem och tar examen efter drygt 8 år på universitetet. Livet var fortfarande ett oskrivet blad och möjligheterna till synes oändliga. Bortsett från det faktum att jag var gravid också. Gjorde abort. Tog ett vikariat som jag bara trodde att jag ville ha. Blev deprimerad och misskötte jobbet. Tog jägarexamen och dykarcertifikat. Allt i en rasande fart och tillsammans med blivande make nummer två.

2001-Reste. Dök. Dök ännu mer och reste ännu längre. Nådde botten på flera sätt och mötte stora hajar i flera bemärkelser. Flyttade norrut och började jobba igen till slut efter nästan ett års flykt.

2002-Jobb, jobb, jobb. Blev spätta och köpte första bilen, en fabriksny Audi. Bodde i stor lägenhet mitt i stan och spenderade mycket pengar. Var med på min första älgjakt. Firade mammas femtioårsdag med en hammock.

2003-Mest jobb till att börja med. Trivdes väldigt bra på ny arbetsplats. Längtade efter ett nytt barn. Skaffade en till katt. Blir till slut gravid och tvingas sluta jobba redan i vecka 16 på grund av rätt extrem foglossning. Blivande maken jobbar utomlands och jag ugglar ensam framför TVn större delen av graviditeten, utan att kunna gå. Efter ett totalt oromantiskt frieri förlovar vi oss till lucia.

2004- Vi gifter oss. Det blir ett litet vinterbröllop med synlig mage. Första barnet föds. Fast inte som det varit tänkt utan med akut snitt tre månader för tidigt medan maken återigen jobbar utomlands. Blev en komplicerad pendlingshistoria alltmedan jag levde i en kokong på patienthotellet. Pumpar mjölk och gråter. Avlivar katterna och gråter för det med.

2005-Lever ensammammaliv i bebisbubbla då maken väl hemkommen istället börjar jobba söderut. Förlorade min älskade mormor till följd av slarv i vården och har oerhörda skuldkänslor för att jag inget förutsåg och påverkade. Flyttade så småningom 100 mil för att maken skulle kunna fortsätta sitt förmodade drömjobb. Som inte blev fullt så bra.

2006-Första helåret i den här staden. Fruktansvärt ensamt och hela huset var ett renoveringskaos. Hade inte överlevt utan öppna förskolan. Firar pojkens tvåårsdag i Grekland. Följer med på jakten men pojken och jag stannar förstås i stugan. Söker och får jobb här men eftersom jag redan är gravid igen och mår skitdåligt så hinner jag knappt sätta min fot där.

2007-Andra barnet föds. I rätt tid efter en del oro och komplikationer. Mina föräldrar hälsar på tillsammans för första och antagligen sista gången. Byter bil till en familjevolvo som visar sig inte rymma ett skit. Andra omgången renoveringar drar igång. Åker hem en vecka på sommaren med barnen. Döper flickan. Maken veckopendlar från annat projekt och jag bor ensam med barnen i källaren utan kök ett par månader. Får missfall. Hälsar på hos lillasyster i Umeå. Firar nyåret på Kanarieöarna där minstingen blir magsjuk.

2008-Redan gravid igen och innan året är slut kommer nummer tre. Som i en dimma. Påsklov i norr men hela sommaren är vi hemma i huset medan maken återigen jobbar utomlands tre månader. Strax innan årets slut får min krutmorfar en stor stroke som raserar hans värld. Och mammas. Och i förlängningen även delar av min. Vi jobbar ännu på att få honom på fötter.

2009-Trebarnschockad och deprimerad. Ensam i tvåsamheten. Börjar blogga för att återfå greppet om verkligheten. Har ingen annan att prata med. Fas tre i renoveringsprojektet tar itu med tomten och ventilationen. Min pappa och syster kommer hit till dopet. Reser i juli hem ensam med barnen. Familjesemester i Grekland därefter. Firar pappas sextioårsdag på avstånd. Ekonomin knakar men vi köper ändå en ny båt. Året slutar i kaos och med en stor hög frågetecken som måste rätas ut förr eller senare.

måndag 4 januari 2010

fredagstema-Gott Nytt År


Nyårsafton.

Jag minns hur jag som liten kämpade för att hålla mig vaken till tolvslaget och det tog flera år av detta innan jag till slut lyckades.

Jag minns den nyårsaftonen när jag förlovade mig första gången (av tre). Det var trettio grader kallt och vi tog skotern upp på berget. Grävde en bivack (ok, jag tittade på), eldade och drack champagne ihopkrupna på ett renskinn. Jag måste ha haft grymt bra kläder för jag frös inte det minsta annat än om näsan som ju är svårklädd. Alkoholen gjorde väl kanske sitt till men det var iallafall inte tal om att ta av sig handskarna för att få på en ring just där och då.

Jag minns nyårsaftonen hos mina föräldrar då jag på den obligatoriska nattpromenaden hittade en kattunge i en snödriva. Den var så liten och tunn med svedda morrhår. Kan inte ha suttit där länge för då hade den ju varit ihjälfrusen. Och tänk om vi inte hade råkat gå förbi där.. ute i ingenstans.. mitt i natten. Undrar än idag om den suttit under en bil och ramlat av eller om någon grym jävel hade dumpat den där. Jag stoppade det lilla skälvande livet innanför jackan och mer eller mindre tvingade en granne att ta emot den eftersom jag inte kunde ta hem den själv. Där lever den än idag som stallkatt.

Jag minns inga hippa nyårsfester i glitterblåsa. Däremot flera ensamna nätter med sovande barn. När jag vissserligen sett fyrverkerierna genom fönstret men alltid undrat om jag inte skulle ha sovit istället.

Även denna nyårsafton var jag ensam med barnen. Men nu var det min äldste som fick lov att kämpa för att hålla sig vaken. Och han lyckades på första försöket. Vi skålade i päronläsk och tryckte i oss ostbollar. Sen fick jag ligga bredvid mellantjejen som inte kunde sova för det smällde så. Hon som annars är så tuff var stel som en pinne. Och vi bannade alla grannar som inte hade vett att sluta smälla förrän framåt tvåtiden.

2010 är det mycket som förändras. Jag ska tillbaka till jobbet och äldsten ska börja förskoleklass. Kommer vi att flytta dessutom? Det finns inget facit, inget manus, men jag räknar med att året blir bättre än det föregående. Det måste det bli.

The only way is up!

Gott Nytt År!

fredag 1 januari 2010

Årets första

Mellantjejen är så himla kladdig när hon ska lämna matbordet så jag utbrister "Åh jisses!"

Hon replikerar lika blixtsnabbt som bestämt:

"Inge heta jisses, jag heter -----!"

Ja just det, så var det ju.