Helgrapporten

Så trött jag är. Sen timme. Ska sätta ord på lite tankar från helgen som gick. Få se hur långt jag orkar.

När pappa kom var jag nervös. Han hade krympt och grånat lite sedan sist. Fyller ju 60 snart. Får ett lite osäkert leende och jag kramar den snöflingefuktiga överrocken. Noterar att han är långhårig. Flint sedan åtminstone 20 år tillbaka men i nacken lockar det sig nu ned mot kragen.

Han går på tå. Jag är på min vakt. Röjer väg och letar fel eller övertramp som kan få maken att gå i taket. Sådant som att gå för långt med skorna på, inte tvätta händerna eller sätta sig med smutsiga byxor i soffan. Allt är obekvämt men vi försöker. Mellan oss hela tiden något outtalat. Pappa aktar sig för att invadera mitt privatliv men han SER och han HÖR. Jag skäms för att jag inte är lycklig. Skäms för att jag inte kan erbjuda mer. Låter honom härja med barnbarnen och vet att jag får ta skit för det sen. Manjana.

Maken försöker. Håller sig undan. Diskuterar vid matbordet och som vanligt vet han ju bäst, pappa är smidig och tar inte strid. Vi äter gott men jag önskar att pojken kunde få berätta om vad han gör på dagis istället.

Emellanåt kommer kommentarer av typen "Snart har du ingen som abonnerar på den där" och pekar på ena handdukshängaren i badrummet. Små pikar och tjuvnyp. Får mig att avstyra en lek som ger samlarbilar lackskador. Som om de är köpta för att bara betraktas av en femåring.

Stänger öronen. Samlar ögonblick. Av en systerlig kram. Av en sportbilageläsande pappa i soffan. Av ett sendraget alfapetspel där pappa vinner som vanligt. Av en promenad till lekparken med morfar och barnbarn som springer i förväg. Ögonblick som så sällan kommer åter. Som varje gång kan vara den sista.

Flickan blir döpt utan större bekymmer men på lunchen efteråt sätter sig pappa längst ifrån oss och det stinger till i hjärtat. Vi ser på varandra då och då men kan ju inte prata alls. Undrar vad han tänker på. Saknar det. Det är många år sedan jag visste vad han tänkte på.

Söndagen kommer. Maken flyr till sitt jobb och gästerna åker. Jag sörjer och städar upp. Plötsligt är han hemma när jag kommer upp från tvättstugan. Står lutad mot väggen i hallen och gråter okontrollerat, får inte fram orden. Kommer så småningom in, är kraftigt yrslig och kräks. Berättar osammanghängande att han svimmat bakom ratten men lyckats stanna på en busshållplats. Mina känslor är svåra att beskriva. Har aldrig sett honom gråta och förstår att det här är allvarligt. Vi tänker båda på samma möjliga diagnoser förstås men vet ju också utan att behöva diskutera saken att han aldrig skulle åka in utan att vara medvetslös. Timmarna tickar sakta och tusen tankar hinner passera. Han är rädd men säger även att det ju vore bäst för mig om han dog. Yrseln håller i sig ett par timmar och han kräks ett par gånger till innan han somnar. Jag har fullt upp med barnen men går och kollar att han lever med jämna mellanrum. När han börjar ropa till barnen och fråga vad f-n de håller på med förstår jag att det är över. Lättnad men samtidigt irritation. Någon inom mig tycker nog att det vore lika skönt bli av med honom. Någon inom mig tycker väldigt synd om honom. Någon inom mig tycker ännu om honom. Alla önskar vi att allt var annorlunda.

Vi enas om att han mest sannolikt är utbränd. Imorse så åkte han igen, för att jobba ännu mer. Ingen har ringt hemifrån.

Tårar har torkat på kinderna. Nu går jag och lägger mig.