Magnolior

Jag hade flera uppslag till mer genomtänkta inlägg när jag satte mig här, men nu sitter jag bara här och gråter och allt rinner av mig. Gråter för att jag fått så många snälla kommentarer. För att det finns de som bryr sig. Inser att det länge varit så att jag distanserat mig för att hålla ihop. Att en hand på axeln kanske kunnat få fasaden att rämna, makeupen att spricka och tårarna att krypa fram. Bättre att hålla sig på sin kant, vara neutral och lite lagom kylig. Inte låta någon krypa under skinnet. Inte visa svaghet. Inte... Varför? Varför har jag så svårt att lita på andra människor?

Någon skrev att livet är inte så lätt just nu. Nej, tänkte jag, det är sant men när fan har det varit lätt? Egentligen? NÄR kändes det lätt senast? NÄR var jag lycklig senast?

Riktigt, riktigt lycklig har jag nog inte varit sedan 1999. Sen har det funnit lyckliga stunder, javisst, som när barnen föddes till exempel. Men inte mer, inte mycket mer.

Insåg när jag funderade över detta att jag aldrig valt den enkla vägen, alltid gjort det lite svårt för mig. Sökt utmaningar eller bara ägnat mig åt självplågeri? Valde det svåraste jag kunde komma på i utbildningsväg, inte för att det var en dröm så mycket som för att det kändes gediget och eftersträvansvärt. Det var ju så många andra som ville så då måste det väl vara något bra?! Botade (?) min vatten- och fiskskräck genom att börja dyka. Till exempel.

Jag tycker mycket om magnolior. De är vackra i all sin enkelhet och ensamhet. Sköra men samtidigt kraftfulla.