Dagishuliganen

Vid hämtningen i fredags blev jag inkallad på kontoret av pojkens fröken. Väl där sitter ytterligare en vid datorn. Den stackaren som bad mig komma ser alldeles skärrad ut och darrar lite på rösten. Säger att hon vill berätta något.

När barnen kom in på förmiddagen hade pojken glatt börjat berätta för kompisarna i hallen att han hade lärt sig att slåss och visat hur man kan dra tröjan över huvudet på motståndaren. "Man ska sparka när dom ligger ner. Och så kan man sparka på pungen för det gör JÄTTEONT." Kompisen har stoora ögon och blir imponerad, wow!

Jag håller mig för skratt för hon ser ju verkligen skärrad ut. Berättar att hon frågat VEM han ska slå och då funderade han ett tag och svarade "jamen om nån slår MIG"

Sen har hon känt sig väldigt illa till mods och diskuterat saken med sina kollegor. Nu är hon rädd att pojken ska missuppfatta en lekfull knuff eller dylikt och börja sparka de andra barnen i skrevet. Typ.

Ja vad f-n säger man?! Jag har varit totalt inne på samma antivåldslinje som de tills för något år sedan då pojken kom hem och sa att de stora killarna slagit honom. INGEN hade förstås sett något. Som mamma vaknar ju lejoninnan inombords och sedan dess har jag alltid sagt till honom att det är ok att försvara sig. OM de slår honom ska han försöka ge igen. Djungelns lag råder. Det är så mycket som fröknar aldrig ser och JAG vet hur grymma barn kan vara. Skvallrar man bara så blir det värre nästa gång.

Sen har maken tagit det ett steg längre tyvärr. Sagt att "jag ska lära dig att slåss". Berättat alltför mycket förstås och pojken har med stora ögon sugit åt sig som en svamp. Spännande. Onödigt! Han har så svårt att se pojken som så liten han är utan vill alltid göra honom större, tuffare. Blev själv slagen i skolan och vägrar låta sonen bli ett offer... men har tar i så han skjuter över målet!

Enligt dagis iallafall så är det inte ok att slå tillbaka. Man ska vända andra kinden till. Vi kan inte riktigt mötas där för jag anser fortfarande att självförsvar är fullt förståeligt. Så jag säger det, att jag sagt att man får försvara sig men att maken tyvärr tagit det ett steg längre. Tror inte pojken om att vara kapabel till något av det han pratat om, men det är klart att det kittlar när det får impact bland kompisarna. Hoppas att de inte gör någon stor grej av det. Vår pojke är ju liten och snäll. Aldrig varit den som ställt till bråk. Tvärtom. Nu känns det som att de tycker att jag är en dålig mamma. Och maken en ännu sämre pappa. Väl hemma fick jag försöka få pojken att förstå varför man inte kan berätta allt för fröknarna på dagis. DET kändes ju lite knepigt.