Fakiren

Jag tror att jag min vana trogen fortsätter att plåga mig själv, att gå den långa vägen för att "som man bäddar får man ligga" eller "har man satt fan i båten" typ. Kan tänka att det här är mitt straff för vad jag gjorde mot min exman och eftersom jag gjorde honom så illa så förtjänar jag inget bättre.

Lider så fruktansvärt med pojken. Han sa glatt till sin far igår att "du kan ju bara säga förlåt, det brukar JAG göra till mamma!". Hur ska han kunna förstå att pappa inte vill säga förlåt. Utbrister när han fått höra att han får komma och hälsa på honom sen när han flyttat "men jag kan inte cykla så LÅNGT pappa!"

Återstår att se om han verkligen flyttar den här gången. Det känns faktiskt som att det kan bli så nu till slut efter alla turer. Finns verkligen inget kvar mellan oss. Jag vet inte varför jag stretar emot och vägrar inse faktum. Stoppar huvudet i sanden som jag fått lära mig hemifrån antar jag.

Skilsmässa är ett misslyckande för mig. Ville verkligen inte hamna i 35+ byta-partner-och-barn-med-varandra karusellen. Vill inte behöva erkänna att jag misslyckats IGEN. Att jag lämnade mitt ex för något som blev så dåligt. Dubbelt misslyckande. Skam. Om jag varit ensam tills nu så är det heller ingenting mot vad som då komma skall. Jag har ju ingen här, här finns bara hans släktingar. På min avbytarbänk gapar det tomt. Hela min identitet i den här staden bygger på att jag är gift med HAN och bor HÄR. Kan inte lämna stan med barnen men måste ändå flytta för här är för dyrt att bo kvar själv. Kanske är jag också lite lat och bekväm. bara tanken på att ta itu med packning och försäljningar känns svindlande, avgrundsdjup och skrämmande. För att inte tala om det här med vårdnaden. Jag vågar inte ens tänka på hur det ska bli om han kräver växelvis boende. Förtränger det tills vidare. Har inte kapacitet för mer. Det börjar likna ERROR.

Går omkring som en zombie med frånvarande blick. Anstränger mig för att le tillbaka när lillgrynet glittrar och kiknar av skratt. Handlar, tvättar och plockar. I eftermiddag ska pojken ha med sig kompisar hem från dagis och det känns bara jobbigt. Gör det bara för att han inte ska bli utanför, han måste ju få bjuda igen. För mig innebär det bara ännu en krävande teaterföreställning.