Fredagstema-min bloggplats

Ja så var det dags igen. Denna månad är det tydligen en pitetjej som utmanar oss http://pitetjej.webblogg.se/ och det känns lite extra kul eftersom jag själv föddes i just Piteå i början på sjuttiotalet. Där finns också oerhört många vackra bilder som får mig att längta norrut!

Temat för dagen är min bloggplats och här sitter jag nu. Litet gröntapetserat kontor med fönster mot vår altan och äppelträd. Laptopen brukar inte stå här men just idag är det den jag använder eftersom bara den var virusskyddad för tillfället. Som ni ser har jag ett skelett till sällskap och i bokhyllan finns fler benmodeller... och lite bilder på barnen. Skrivbordet brukar alltid vara översvämmat av viktiga och lika oviktiga papper, vi är hopplösa på att hålla ordning härinne. Det stora skrivbordet blir liksom en avstjälpningsplats för allt som inte kan eller ska ligga kvar ute på köksön där det först hamnar. Igår när jag rensade lite dök det upp knivar, en tumstock, leksakstrummor, skruvdragare och en basketboll. Bland annat.

Jag bloggar nästan uteslutande på dagtid då det bara är jag och lillgrynet hemma. De större barnen gör det nästintill omöjligt att gå in här för då passar de på att slå ihjäl varandra eller riva huset och maken, ja han vet ju inte om att jag bloggar överhuvudtaget. Så jag bloggar i hemlighet och ensamhet. Just nu under dagistid när lillan sover. Det kan också hända att jag smyger in här någon sen kväll då alla barn sover och maken jobbar.

Som jag skrivit om tidigare så började jag ju blogga här lite som ett spontant infall efter att ha halkat in på andras bloggar som jag läst. Aldrig förstått tidigare varför man vill lägga ut sitt liv på internet eftersom jag är en väldigt privat person. Men, jag bestämde mig för att prova och att göra så helt anonymt för att verkligen kunna skriva om vad som helst. Jag har märkt att det för mig har blivit en mycket värdefull ventil. Jag har inte så många att prata med och anförtro mig åt och jag märker att när saker känns jobbiga så skäms jag för att erkänna det. Jag har alltid klarat mig själv och fixat allt själv, jag är inte svag.... typ, haha. Vårt liv sedan vi flyttade hit ner bygger dessutom på fasader och en viss yta som ser väldigt bra ut. Sanningen är en del av det som spiller över här och TACK till alla ni som delat med er av egna erfarenheter och gett uppmuntrande kommentarer! För mig är bloggen helt enkelt ett stöd i tillvaron. Det enda stället där jag kan känna mig helt ärlig.