Gud vad jag har fått fundera!Önskar att jag hade en sån där underbar plats att beskriva, dit där jag åker och samlar kraft med jämna mellanrum. Skärgårdsön, fäbodvallen, fjällstugan... men det känns inte som om jag HAR något riktigt smultronställe... och det känns bara SÅ tråkigt!
Försöker känna efter var jag kan slappna av och vara mig själv, bara vara... och det närmaste jag kommer är nog hemma hos mamma och pappa. Inte just MED dem, men DÄR.
Att promenera längs grusvägen i värmande sol och bara höra knastret under skorna. Se brisen krusa vattenytan på sjön man vet är för kall och algig för att bada i men tycka att det är vackert ändå. Gå otroligt fult klädd men veta att sannolikheten att någon kommer förbi är så låg att det inte spelar någon roll. Inte ägna en tanke åt middagen för man vet att pappa fixar biffen så småningom. Eller åtminstone korven...
Där är lite som en egen värld där tiden stannat. Pappa gör sina små utbrytningar då och då för att lämna in travet och handla mat... men jag, jag bara gömmer mig från allt och alla. Sparkar grästuvor, smäller mygg och plockar hallon. I några dagar, sen börjar det kännas jobbigt och instängt. MEN, jag HAR slappnat av. Trots mamma, trots pappa och trots myggen.
Nästa plats jag kommer att tänka på är min morfars gård i Jämtland. Där tillbringade jag alla mina barndomssomrar. Därifrån minns jag hur vi jagade fåren, matade geten med utsmugglat knäckebröd tills han började prutta, gömde oss i höet så min bästis fick en högaffel i axeln, proppade i oss svarthalstrad obenad abborre och ramlade ur båten. Där står också tiden stilla på något vis. Där finns det ro.
Vi hade glädjen att kunna åka dit och jaga året innan vi fick vårt första barn och jag minns med tacksamhet den första morgonen på passet. Att bara sitta där när solen går upp och se frosten tina från grässtråna. Det finns inget närmare. Så nära naturen, så nära sig själv. Sen behövs det ingen älg och det fick vi ingen heller.
Två platser i mitt liv alltså, som jag kan sakna och längta till. Jag önskar att jag hade en sådan plats lite närmare intill. För visst tror jag att man kan hitta nya smultronställen om man bara har ögonen och sinnena öppna.
Du är så bra på att beskriva allt och jag kan uppleva det så himla tydligt! Så vackert. Precis som du så har jag heller inget speciellt ställe nu. Men det är nog som du säger att de där somrarna när man var liten finns som ett starkt minne. Varm och gosigt på något sätt.
SvaraRaderaAtt kunna gå i naturen idag och hoppas på att inte träffa någon och bara få lyssna på tystnaden som ibland avbryts av fågelkvitter, en lätt bris eller en gren som knäcks när man trampar på den. Helt obeskrivligt underbart.
Kramar på dig!
Men SOM DU SKRIVER, man dras verkligen med och kan känna dina känslor så väl! Kommer till din blogg varje gång du har nya inlägg ska du veta och önskar dig en underbar helg!
SvaraRaderaKram och trevlig helg!
Å tack SNÄLLA ni! Ja nu ska jag faktiskt ut på äventyr imorgon så helgen har alla förutsättningar. Kram!
SvaraRaderaDu skriver underbart och du har ju visst smultronställen! Jag har nog aldrig hört en get prutta! :-) Tack för fantastisk läsning. Sköt om dig! Kram!
SvaraRaderaSå skönt att du kom på dina smultronstlle. Annars tror jag man bär dem med sig. Ibland längtar man efter lugnet i en skog, ibland efter att höra vågors kluck och se ut över havet och horisonten. Inte en bestämd plats men en känsla. Jag hoppas dina nära smultronställe snart kryper fram och ger dig välbehövlig vila.
SvaraRaderaMia- jo getter kan minsann prutta, knäckebröd var verkligen gasbildande.. Tack för att du läser, kram!
SvaraRaderaFritt ur hjärtat-ja visst är det mest en känsla som man söker, finner man bara den så kan smultronstället vara var som helst egentligen
Håller med om att känslor kan vara smultronställen!! Du skriver så jättefint om dina ställen, man får känslan av att vara med som en osynlig åskådare. Kram!
SvaraRaderaTack strandmamman och kram på sig själv!
SvaraRadera