Gud så skönt det är att bara ANDAS ute nu. Blunda och låta solen lysa genom ögonlocken. I denna rödfärgade, snödroppsdoftande värld kan jag, några sekunder åt gången, känna att jag laddar batterierna - om än så lite.Satt på altantrappan och drömde mig bort när det blev så där oroväckande tyst. Ni vet, när barnen antingen har försvunnit eller gör något som är så gruvligt fel eller farligt att det inte vågar låta sig höras.
Ahhrg... runt knuten, nedanför en bortgrävd slänt ligger de och rullar i den enda vattenpölen som hunnit visa sig. Inte hela världen. MEN, våren medför tyvärr en hel del måsten vad gäller vår tomt. Skönt var det när snön dolde allt och det såg riktigt prydligt ut. Det som tinar fram är inget annat än en smärtsam påminnelse om ett något förhastat grävarbete som på ett underligt sätt tog med sig det mesta av gräsmatta, buskar och inte minst häcken mot gatan. NU ångrar vi tilltaget och får se fram emot ytterligare grävningar, stenarbeten och planteringar. Samt konstant leriga barn. Som man sår får man skörda heter det väl.
Nåväl, de senaste dagarna har varit... helt ok. Maken har ansträngt sig för att inte tappa fattningen. Bett mig gå undan istället för att brisera som en splitterbomb. Köpt tulpaner. Lagat mat. Vet inte varför. Antar att han i sin just nu väldigt pressade jobbsituation inser att det inte är så smart att klippa helt med de få som faktiskt ändå bryr sig om honom. Han mår oerhört dåligt på arbetsplatsen och det är bland annat det i kombination med ekonomisk press som ofta går ut över alla andra omkring honom. Blir förstås inte bättre av att han saknar alla, som jag anser, normala spärrar för hur man beter sig mot andra människor. Säger åt pojken att slå lillasyster så fort hon retas. Som om allt ska lösas med våld. Känns som allt jag jobbar för raseras med jämna mellanrum.
Veckan framför oss är vi "home alone". Skäms inte längre för att jag inte saknar honom nämnvärt. Känner att jag slappnar av när han är bortrest. Jag får helt andra saker gjorda. Det tunga är barnen som tjatar och frågar och testar lite extra. Kvällarna med 3 mot 1 läge är inte heller roliga! Men våren, den älskade våren... kanske kan göra det lite lättare. Vi tar en dag i taget.
Gumman! Jag tycker det låter fint att du faktiskt KAN ladda dina batterier iallafall lite lite lite! Lite är bättre än inget.
SvaraRaderaMen det låter som om din make skulle behöva "vård" tycker jag. Tecknen du beskriver låter som om han är i en depression och då menar jag mer av "sjuklig" sort som han kanske skulle behöva hjölp att komma ur. Han verkar ju inte kunna klara det eller hantera det på egen hand, utan istället låter han sin frustration och stress gå ut över er, och då kasnke främst dig. Gissar dock att han kankse inte själv inser detta och därför skulle vägra att säka hjälp??
Just nu verkar ni ha det lite bättre och det är jättebra tycker jag, men för att han ska må bättre och därmed du och hela familjen, så tror jag att han skulle behöva få hjälp.
Hoppas iallafall att vårljuset och värmen kan hjälpa dig att må lite bättre trots leriga barn.
Kramar!!
Saltis! Det är så sant att han aldrig skulle söka hjälp. Detta trots viss "sjukdomsinsikt". Tyvärr. För jag tror också det behövs.
SvaraRaderaTyvärr så är det ju så att om man jobbar inom branschen så vägrar man inse att det är något fel på en. Har läst igen din blogg nu och den gör mig stillsamt fundersamt. Samtidigt som jag även reagerar på din sons reaktioner. Jag tror att livscoach eller familjeterapi eller skilsmässa är, tyvärr, det enda som kan styra upp saker.
SvaraRaderaMen det är bara min humble opinion.
Karlavagnen-jag skulle nog sagt detsamma till en annan, men som sagt, när man är mitt i det själv så är det inte så enkelt minsann.
SvaraRaderaNej jag förstår det. Önskar bara jag kunde hjälpa på nåt sätt.
SvaraRaderaDet gör ni! Helt plötsligt känns det som att jag har en hel del vänner ändå... fast det inte är IRL.
SvaraRadera