En tid nu har jag funderat på att jag vill skriva något om mamma. Vi har ett lite komplicerat förhållande och jag tror det färgat mig en hel del. Inser det mer och mer.Min mamma har varit sjuk så länge jag kan minnas. Jag är äldst och mina syskon ganska mycket yngre än jag. Minns att vi en period till och med hade hemtjänst från kommunen för att mamma inte klarade av att städa och laga mat. Pappa jobbade ju en hel del. Efter skolan gick jag ibland till dagis och höll mina småsyskon sällskap där, kunde sitta och läsa böcker för alla barnen medan fröknarna drack kaffe. Det är iallafall den minnesbild jag har..
Jag är nog egentligen ganska arg på mamma, som liksom aldrig kunnat vara en mamma för mig. Vi har aldrig pratat på riktigt, bara tillrättalagt. Jag har alltid känt att jag måste skydda henne från min verklighet, att hon inte klarar av att ta till sig det. Jag har därför aldrig heller kunnat anförtro mig åt henne. Det känns så sorgligt. Jag inser bara mer hur ensam jag alltid varit och ännu är.
Under långa perioder har vi knappt haft någon kontakt. Speciellt när jag haft det jobbigt har jag inte orkat höra av mig. Inte orkat hålla masken. Prata väder och hunden och bara liksom tack bra. Irriterat mig på alla hennes naiva kommentarer och fåniga frågor. Skämts för att jag borde ju veta bättre. VET att det är sjukdomen som färgat henne, att hon vill så väl ändå. Ändå blivit irriterad, arg. Tror jag känner mig lite övergiven, speciellt sedan jag fått barn själv. Förstår kanske mer vad jag saknat, var tomhetskänslan kommer ifrån. Är det här en av anledningarna till att jag har så svårt att lita på andra, att jag hela tiden måste klara mig själv?
Sista tiden har vi faktiskt pratat lite mer. Jag ringer och berättar om barnen och det är skönt att hon kan lyssna på det iallafall. Vet hur mycket det betyder för henne. Men det är samtidigt en smärtsam påminnelse varje gång om allt det som hon INTE är för mig. Liksom om mitt dåliga samvete för att vi bor så långt borta och att hon kanske inte lever så länge till. Lilla mamma, jag älskar dig!
Å vilket fint inlägg.
SvaraRaderaJag förstår att det är svårt.
Det är tungt när man är färlder till sina föräldrar.
Jag hoppas att du trots detta kan känna att det ändå är bra att hon finns. Kanske försöka ta till vara de fina stunder som ni ändå ibland kan få tillsammans även om det inte alltid är så.
Stor kram!
Å tack för att du tar dig tid att läsa... kram!
SvaraRaderaDet är inte alltid så lätt att vara mamma/dotter i vuxenrelation. Ibland faller man tillbaka i gamla roller, ibland blir det tvärtom (låter det lite som att ni blivit). Jag tror inte våra mammor heller kan riktigt se hur våra liv idag ser ut. I julas såg jag en gammal film med Julia Roberts, kommer inte ihåg vad den hette, men där skildrades 50-talets situation med flickor i flickskola som tränas till att bli hemmafruar och mammor. Sedan blev det inte så! Många måste ha haft det svårt att på så kort tid "byta ut hela kartan". Du beskriver att du inte kunnat anförtro allt åt henne, och det måste slita hårt på dig... Vad skulle hända om du gjorde det tror du? Kan ni inte hitta en ny, vuxen relation där hon inte är så mycket mamma och du dotter, men där hon kan vara ett slags stöd till dig? Säkert ingen lösning, bara en idé??? Jag blev mycket berörd av ditt fredagstema. Du kämpar och hoppas men det är tungt att leva med det du beskriver. Kraftkramar!
SvaraRaderaFilmen heter Mona Lisas leende och visst var den tänkvärd. Jag tror att mamma mest skulle må dåligt själv och inte orka vara så mycket stöd åt mig om du förstår hur jag menar. Hon klarar inte av konflikter alls, får bara ångest. I hennes värld är allt svart eller vitt. Hennes sjukdom är neurologisk och hjärnan påverkad bland annat på det viset. Tack för att du tänker på mig!
SvaraRaderaOj, här sitter jag och gråter! Gråter för att min relation till min mamma var speciell och jag saknar henne så. Gråter för att du inte har fått uppleva detsamma. Gråter för att du nu har skapat en sorts relation till henne trots allt. Starkt. Jag tror att hon uppskattar det jättemycket.
SvaraRaderaKram på dig
Tack Taina jag har saknat dig!
SvaraRaderaDet är fantastiskt stort att du vill ge er relation en chans trots att du mest verkar ha känt dig sviken av din mamma som liten, det säger nånting om dig!! Tänker mycket på dig, kämpa på!
SvaraRaderaKRAM!
Tack Emmama jag har inte sett det på det viset riktigt jag menar det är ju inte hennes fel att hon blev sjuk. Men som barn så skiter man ju i det, vill bara få vara den enda som behöver.
SvaraRadera