Läste i Vi Föräldrar om fenomenet och det träffade mig rätt i hjärtat. Visst är det så. Visst var det vad jag anade när mellanflickan kommit, att jag kunde inte för mitt liv säga att hon skulle vara den sista, det kändes bara FÖR sorgligt.Sen var det väl lite förhastat att det blev så tätt (19 mån) till lilltjejen men det kändes som att det spelar ingen roll bara jag vet att jag kan få fler, det får inte vara slut!
NU vet jag inte riktigt. Samma känsla finns där, att jag har svårt att se henne som min sista bebis, men med sorg i hjärtat så vet jag ändå att det nog sannolikt är fallet. Tror helt enkelt inte att jag orkar mer. Iallafall inte på några år. Känner mig helt slut och vill ju räcka till för allihopa. Och sen, ja då närmar jag mig 40 och det blir helt enkelt försent till slut...
IS THIS IT?! Ska jag aldrig mer köpa småblöjor, inga storlekar under 68?
Första tanden tittade fram häromdagen förresten! Nu måste jag gå och sniffa lite på henne, hon verkar ha somnat för natten på vår säng... Det var snopet för vi har inte gjort kvällsrutinen ännu, hon slumrade till och jag skulle bara passa på att smita in här... men hon får väl sova vidare otvättad då..... jag drar av strumpbyxorna och lägger mig bredvid henne. Hennes strumpbyxor vill säga.
Svår känsla! Jag hoppas själv att vi kan få fler barn när vi känner att tiden är mogen men har svårt också att se vår familj som något annat än vår lilla tresamhet som vi har nu.. Spännande är det dock! Har läst alla dina inlägg idag och det blev faktiskt några tårar ett tag för du skriver så brutalt ärligt, modigt och bra! Livet är inte så lätt just nu men jag hoppas verkligen jag får läsa om en positiv vändning för er!! Många kramar!
SvaraRaderaMan ska aldrig säga aldrig! Jag trodde jag var klar vid 30 men så plupp! Vid 41 år födde jag vår Minsting. Så jag säger bara "gamla kärringar kan också lägga ägg"! Och jag är såååååå lycklig att jag inte hade bläddrat till nästa kapitel i mitt liv. Nu har känslan övergått till att njuta av de barn jag har (22, 16 och 5 år). Men vägen hit var lång. Mycket lång.
SvaraRaderaKram på dig!
Emmama-oj vad underligt det känns att veta att någon har läst ALLT.. så nu vet du mer om mig än någon annan, men det är samtidigt en skön känsla faktiskt, att slippa låtsas och det var väl det som var tanken här. Hoppas ni får fler barn det är underbart med syskon ;)
SvaraRaderaTaina-det känns hoppfullt! Jag kan dock bli lite rädd också för att utmana ödet ännu en gång när vi nu fått tre friska barn redan. Fostervattensprov gjorde jag av någon konstig neurotisk anledning med första och det har jag lovat mig att inte göra om. Finns ingen anledning eftersom jag vet att jag inte skulle kunna göra abort igen heller. Jag är glad att du fick din sladdis! Kram!
Jag gjorde som Emmama, satte mig och läste alla dina inlägg.
SvaraRaderaHoppas du inte misstycker.
Jag grips av sorgsenhet medan jag läser, du verkar så ensam...så ensam.
Bloggen kan fungera som ventil för dig, det förstår jag, men...det räcker väl inte?
Kram!
Det är rätt skönt också med de olika faser större barn går igenom. Slut på blöjor, men det blir klädintresse, föreningar, skola mm mm. Med ert sköra förhållande och dina innersta tankar om sorg är det kanske fullt nog att reda upp med de barn du har. Vårda dem och dig.
SvaraRaderaKRAM!
Jag såg idag att du skrivit om mitt tidigare inlägg om stjärnögon. Författaren Lou Rossing har själv varit med om svåra saker så jag önskar jag kunde lägga boken i din hand. Jag säger som Emmama att du skriver bra, brutalt ärligt, du rör vid mitt hjärta, och stannar kvar i tankarna. Men jag vill tillägga att du i ditt sätt att hantera det som händer visar en stor styrka, och den kommer att bära dig och hjälpa dina barn behålla sina stjärneögon. När du inte orkar, och när du behöver ventilera, så är vi några som finns här för dig, hoppas att du känner det. Man måste inte alltid vara stark... Kram!
SvaraRaderaMarskatten-klart jag inte misstycker, vänjer mig så smått vid känslan att folk VET och det är inte så farligt trots allt. Å nä inte räcker det på lång väg...
SvaraRaderaFritt ur hjärtat-jag vet att du har rätt men jag önskar ändå att jag får en bebis till kanske är det lika mycket en önskan efter de rätta förutsättningarna..
Christel TACK jag ska leta reda på boken när jag orkar ta tag i det
Jag vet... det känns så där... själv har jag fem barn. Men jag börjar komma i nästa fas nu, känner jag. Jag blir inte längre deppig när jag ser nån med en liten bebis. Det känns snarare skönt att INTE vara där. Jag trivs så bra där jag är nu. Barnen är lite större. Jag har mer frihet att göra andra saker. Men jag har definitivt varit där du är. Känt panik. Det går för fort. ALDRIG mer?? Jag tror att det kanske hör till, litegrann. Och sen går man vidare. När man är redo! Jag tror att du också kommer dit, så småningom...
SvaraRaderaMz Olsson jag är imponerad! Fem... :)
SvaraRadera