Fredagstema-mitt drömte

Jag gillar te.

Även om det inte blir mer än kanske en kopp i veckan. För det passar ju sällan att sitta ner med något varmt så som mitt liv sett ut senaste åren. Med små klättrare. Och ett hus så varmt att man ändå hellre dricker saft.

Men jag gillar det.

Inte så att jag är någon tekännare. Earl Grey duger bra. Det enda som jag kategoriskt tackar nej till är svartvinbärste som av någon anledning får mig att associera till spyor. Och så har jag lite svårt för dom där riktigt parfymerade varianterna med tvåltoner a la LUSH (den där tvålaffären ni vet).

Det jag gillar det är den där stunden man skapar. Ett mellanrum. När man bara sitter där.

Som den här, min senaste tekopp som avnjöts i torsdags på dagis. När jag fått lämna lillan och sätta mig i personalrummet ett tag. Med en ny tidning och känslan av att det kommer bli bra det här. Utan att kunna göra så mycket annat. Utan att kunna åka någon annanstans.

Bara vara.

Med lite te.

Outstanding

"Du är den sämsta mamman jag någonsin har haft!"

Och det är ju liksom svårt att säga emot.

No news is good news

Som en av er så klokt konstaterade.

Just nu iallafall. Just nu är det nästan jag som är värst. Skriker och härjar på barnen så att jag skäms. Och ber Gud och alla barn om förlåtelse när kvällen kommer. Stressen och alla ovissheter kryper under skinnet på mig antar jag. Och detta att rodda tre små på dagis... har jag inte fått kläm på än.

Får man det?

Men det går bra för henne, lillan.

Nästan lite väl bra...

From Egypt with love:del 2,5- stormen

Det hade inte regnat på 15 år.

Förrän just då, vår näst sista natt.

När det åskade så att rutorna skallrade och himlen mest hela natten var närmast tolvslagsglittrig.

Lillan sov så gott ändå och jag var bara glad att vi hunnit gå och lägga oss redan när strömmen försvann. Lika glad som över att jag faktiskt hade en ficklampa med mig...

Nästa morgon var jag inte bara glad, utan oerhört tacksam när jag insåg vidden av förödelsen. Att de allra flesta faktiskt haft skor och bagage flytande på rummen efter att vattnet fullkomligen forsat in från balkonger, korridorer och terasser.

Vadå avrinning, dränering och täta tak?

Tacka vet jag svenska byggnormer.

Och lagom regn.

Fredagstema.... i repris...

Eftersom tiden inte medger annat nu, hänvisar jag bara till mitt inlägg på temat sport..

Ha en skön helg!

Livstecken!

Vi är välbehållna hemma och har rivstartat med dagisinskolningen.

Återkommer så snart tillfälle ges, men det är lite mycket nu...!

From Egypt with love:del 3- avslut

Boken ar utlast.

Jag har atit upp 15 av 20 lakritspipor och jag har myggbett i minst tre olika stadier. Smsen jag far hemifran borjar handla om hal som ska goras i vaggar och rakningar som sk betalas.

Aterstar bara att borja packa.

Fredagstema blev det inget..

Men vi hade en skon dag har.. pa stranden och vid poolen..

Soft.

From Egypt with love: del 2- om en kaftsmall (tank prickar)

Jag ser sma saker.

Som att hon alskar att pussa sin egen spegelbild. Som att hon ritar i handflatan och sedan "smorjer in" hela huvudet med det dar vackra bla fran pennan. Som att hon helst vill ligga bredvid mig nar jag laser och bladdra i en egen bok.

Det ar da det slar mig. Nar vi ligger dar och ar sa nara som val bara mor och dotter kan vara. Traffen ar klockren. Brutal rentav. Och jag stelnar. Blir alldeles kall i magen.

Att jag sag aldrig min "stora" flicka sahar. Inte med de har ogonen. Jag samlade inte hennes sma saker utan snabbspolade forbi. Jag orkade inte bry mig. Nu fyller hon snart tre. Nar hon var i lillans alder sa var jag ju redan gravid igen och madde sa daligt bade psykiskt och fysiskt. Kunde inte ens lyfta upp henne i min famn, an mindre bara fast hon forstas sa val behovde det ibland. Det kanns ofta som att jag overgav henne dar och da.

Minns inskolningssamtalet pa dagis nar jag inte kunde saga nagot som hon tyckte om... Minns att det inte var nagra problem for mig att lara henne somna sjalv, hon fick ju bara sta dar och skrika tills hon inte orkade langre. Det rorde mig inte sa mycket som det borde ha gjort.

Nu ar hon grymt svartsjuk pa sin lillasyster och det forstar jag. Hon som till exempel forfarande sover i var sang, den som hon sjalv aldrig fatt komma till om natten...

Det tar sig andra uttryck ocksa. Som att hon vagrar sluta med blojor. Och som att hon kan gora sig illa med avsikt bara for att fa ett plaster...

Det skrammer mig. Att vi redan har tappat bort varandra pa nagot vis. Att nagot gatt sonder som kanske inte gar att laga.

Och kommer det anda alltid att finnas kvar dar langt inne nagonstans... att jag svek henne?

From Egypt with love: del 1-om att resa ensam

En gang forut har jag gjort det.

Da reste jag fran Kina till Thailand och jaklar vad radd jag var egentligen. Mitt i natten landade jag pa Bangkoks flygplats och hade ingen aning om vart jag skulle ta vagen. Ung och lite naiv. Hittade en paradiso och en bungalow med sadar lagom mycket kackerlackor men tristessen tog over innan en vecka hade gatt for ensam blev det helt enkelt trakigt till slut.

Pa charter ar man ju konstig som gor det.

Sa kanns det verkligen.

For ingen kan fatta att det bara ar lillan och jag. Vi har hittills blivit ihopparade med dels en 50arig ambassadtjansteman som egentligen reste med sin pojkvan, dels med ett aldra par fran Jamtland, eller sa ar maken pa rummet... Vi bara maste hora till nagon eller nagot. Tydligen. Men vi framhardar. Vi ar bara vi. Och vi rockar. Gungar i takt till middagsunderhallningen och klappar handerna. Tar en stilla dans i baren och en ananasjuice. Haller vatten i sma muggar och vilar nar vi kanner for det. Gnuggar in efterratten i haret med ett leende.

Insett redan nu hur stressad jag ar i vanliga fall till och med pa samestern. Hur jag hela tiden ska ha koll pa alla, ligga minst ett steg fore och darfor missar nuet. Nuet som ar livet.

Bilder och rostmeddelanden hemifran vittnar om att de verkar ha det bra, men de sma rosterna som sa "hoppas du har det bra... alskar dig.." i kanon oppnade forstas stora tarfloden..skams for de hade haft sa roligt har... Rummet hade varit perfekt for oss alla, battre har vi inte haft det forr! Men jag vet att jag inte hade fatt ut detsamma da. Nuet. Lugnet. Att bara sitta pa altanen nar hon sover. Spelar ingen roll att det ar mulet och blasigt idag. Jag satt dar och njot anda. Med makens mp3 spelare for jag har ingen egen.

Den forsta laten som slumpen gav mig var Ronan Keatings slow goodbye "... no matter how much I try, youre gonna make me cry.."

Lustigt.

Katastroftankar

Jag beter mig som om jag aldrig kommer att återvända.

Rensar datorn. Sorterar. Kastar. Organiserar barnens kläder. Lägger fram allt som kan behövas närmaste tiden. Laminerar ett foto som sonen ber om att få ha i sin säng.

Det känns så oerhört underligt.

Jag är på ett plan glad över att vi ska resa. Riktigt glad.

Men under finns magknuten. Oron. Samvetet.

Och så kom det förstås ett:

"Åk du till ditt jävla Egypten, du behöver inte komma tillbaka!"

Julklappsrapporten!

Jag vet inte om andra har gjort det, isåfall har det gått mig förbi...

Men visst ska vi väl visa vad vi fick?!

Jag blev i vart fall lycklig ägare till en underbart vacker liten bok full av kloka ord.

TACK snälla söta du!!

Fredagstema-frukt.. eller?

Jag älskar frukt!

Äter all frukt!

Fast just nu funderar jag mest på om frukten på hotellet är uppumpad med bajsvatten eller skalad med bajsfingrar. För det blir svårt att låta bli den. Men jag kan inte bli sjuk när vi reser själva.

Så är det ju bara.

Kanske skulle ta och köra den i resevattenkokaren..?

Fyra dagar kvar..

Vad gör man när det bara är fyra dagar kvar?!

Jag som alltid har packat klart minst en vecka innan.

Vridit och vänt, matchat och vikt. Apoteksinventerat och tänkt på allt.

Nu har jag mest ont i magen. Och huvudet. Och inte ens en bikinitrosa som passar.

Jo förresten, det blev Egypten. All inclusive. I en pyramid.

Stackars egyptier

"Man kan inte åka till Egypten, mamma!"

-Varför inte det?

"Nej, för där bor dom i pyramider och dricker samma vatten som kamelerna.. och äter jättedålig mat!"

Så det så.

Ett förslag

"Ska inte du och lillan åka någonstans sista veckan innan hon börjar på dagis? Passa på och ta en sista-minuten resa vetja"

Ja.. ska vi det? Visst lockar det, men jag kan inte låta bli att undra vad som ligger bakom erbjudandet. Hm.

Mitt decennium

Det här har jag lånat från Ensamma pappan och Annas Kaos.

När jag började tänka efter hade jag svårt att minnas de olika åren så det här visade sig vara riktigt nyttigt för mig!

2000-Inleds på en liten ö i Atlanten. Nyskild . Reser hem och tar examen efter drygt 8 år på universitetet. Livet var fortfarande ett oskrivet blad och möjligheterna till synes oändliga. Bortsett från det faktum att jag var gravid också. Gjorde abort. Tog ett vikariat som jag bara trodde att jag ville ha. Blev deprimerad och misskötte jobbet. Tog jägarexamen och dykarcertifikat. Allt i en rasande fart och tillsammans med blivande make nummer två.

2001-Reste. Dök. Dök ännu mer och reste ännu längre. Nådde botten på flera sätt och mötte stora hajar i flera bemärkelser. Flyttade norrut och började jobba igen till slut efter nästan ett års flykt.

2002-Jobb, jobb, jobb. Blev spätta och köpte första bilen, en fabriksny Audi. Bodde i stor lägenhet mitt i stan och spenderade mycket pengar. Var med på min första älgjakt. Firade mammas femtioårsdag med en hammock.

2003-Mest jobb till att börja med. Trivdes väldigt bra på ny arbetsplats. Längtade efter ett nytt barn. Skaffade en till katt. Blir till slut gravid och tvingas sluta jobba redan i vecka 16 på grund av rätt extrem foglossning. Blivande maken jobbar utomlands och jag ugglar ensam framför TVn större delen av graviditeten, utan att kunna gå. Efter ett totalt oromantiskt frieri förlovar vi oss till lucia.

2004- Vi gifter oss. Det blir ett litet vinterbröllop med synlig mage. Första barnet föds. Fast inte som det varit tänkt utan med akut snitt tre månader för tidigt medan maken återigen jobbar utomlands. Blev en komplicerad pendlingshistoria alltmedan jag levde i en kokong på patienthotellet. Pumpar mjölk och gråter. Avlivar katterna och gråter för det med.

2005-Lever ensammammaliv i bebisbubbla då maken väl hemkommen istället börjar jobba söderut. Förlorade min älskade mormor till följd av slarv i vården och har oerhörda skuldkänslor för att jag inget förutsåg och påverkade. Flyttade så småningom 100 mil för att maken skulle kunna fortsätta sitt förmodade drömjobb. Som inte blev fullt så bra.

2006-Första helåret i den här staden. Fruktansvärt ensamt och hela huset var ett renoveringskaos. Hade inte överlevt utan öppna förskolan. Firar pojkens tvåårsdag i Grekland. Följer med på jakten men pojken och jag stannar förstås i stugan. Söker och får jobb här men eftersom jag redan är gravid igen och mår skitdåligt så hinner jag knappt sätta min fot där.

2007-Andra barnet föds. I rätt tid efter en del oro och komplikationer. Mina föräldrar hälsar på tillsammans för första och antagligen sista gången. Byter bil till en familjevolvo som visar sig inte rymma ett skit. Andra omgången renoveringar drar igång. Åker hem en vecka på sommaren med barnen. Döper flickan. Maken veckopendlar från annat projekt och jag bor ensam med barnen i källaren utan kök ett par månader. Får missfall. Hälsar på hos lillasyster i Umeå. Firar nyåret på Kanarieöarna där minstingen blir magsjuk.

2008-Redan gravid igen och innan året är slut kommer nummer tre. Som i en dimma. Påsklov i norr men hela sommaren är vi hemma i huset medan maken återigen jobbar utomlands tre månader. Strax innan årets slut får min krutmorfar en stor stroke som raserar hans värld. Och mammas. Och i förlängningen även delar av min. Vi jobbar ännu på att få honom på fötter.

2009-Trebarnschockad och deprimerad. Ensam i tvåsamheten. Börjar blogga för att återfå greppet om verkligheten. Har ingen annan att prata med. Fas tre i renoveringsprojektet tar itu med tomten och ventilationen. Min pappa och syster kommer hit till dopet. Reser i juli hem ensam med barnen. Familjesemester i Grekland därefter. Firar pappas sextioårsdag på avstånd. Ekonomin knakar men vi köper ändå en ny båt. Året slutar i kaos och med en stor hög frågetecken som måste rätas ut förr eller senare.

fredagstema-Gott Nytt År

Nyårsafton.

Jag minns hur jag som liten kämpade för att hålla mig vaken till tolvslaget och det tog flera år av detta innan jag till slut lyckades.

Jag minns den nyårsaftonen när jag förlovade mig första gången (av tre). Det var trettio grader kallt och vi tog skotern upp på berget. Grävde en bivack (ok, jag tittade på), eldade och drack champagne ihopkrupna på ett renskinn. Jag måste ha haft grymt bra kläder för jag frös inte det minsta annat än om näsan som ju är svårklädd. Alkoholen gjorde väl kanske sitt till men det var iallafall inte tal om att ta av sig handskarna för att få på en ring just där och då.

Jag minns nyårsaftonen hos mina föräldrar då jag på den obligatoriska nattpromenaden hittade en kattunge i en snödriva. Den var så liten och tunn med svedda morrhår. Kan inte ha suttit där länge för då hade den ju varit ihjälfrusen. Och tänk om vi inte hade råkat gå förbi där.. ute i ingenstans.. mitt i natten. Undrar än idag om den suttit under en bil och ramlat av eller om någon grym jävel hade dumpat den där. Jag stoppade det lilla skälvande livet innanför jackan och mer eller mindre tvingade en granne att ta emot den eftersom jag inte kunde ta hem den själv. Där lever den än idag som stallkatt.

Jag minns inga hippa nyårsfester i glitterblåsa. Däremot flera ensamna nätter med sovande barn. När jag vissserligen sett fyrverkerierna genom fönstret men alltid undrat om jag inte skulle ha sovit istället.

Även denna nyårsafton var jag ensam med barnen. Men nu var det min äldste som fick lov att kämpa för att hålla sig vaken. Och han lyckades på första försöket. Vi skålade i päronläsk och tryckte i oss ostbollar. Sen fick jag ligga bredvid mellantjejen som inte kunde sova för det smällde så. Hon som annars är så tuff var stel som en pinne. Och vi bannade alla grannar som inte hade vett att sluta smälla förrän framåt tvåtiden.

2010 är det mycket som förändras. Jag ska tillbaka till jobbet och äldsten ska börja förskoleklass. Kommer vi att flytta dessutom? Det finns inget facit, inget manus, men jag räknar med att året blir bättre än det föregående. Det måste det bli.

The only way is up!

Gott Nytt År!

Årets första

Mellantjejen är så himla kladdig när hon ska lämna matbordet så jag utbrister "Åh jisses!"

Hon replikerar lika blixtsnabbt som bestämt:

"Inge heta jisses, jag heter -----!"

Ja just det, så var det ju.