Ja, mer än såhär blir det inte.Jag tillhör dom som håller sig i skuggan och använder faktor 25 eller mer. Trots det har jag nu äntligen fått lite färg. Det var nästan tio år sedan sist och då hade jag tillbringat månader ute till havs.
Magaluf.
Den där med Orup ni vet. Den har gått på repeat i mitt huvud ända sedan resan bokades. Med samma tanke förstås, att undrar om det är den sista resan nu till slut. Om måsarna kommer skratta sig hesa. För att vi ens försöker.
Vi är ju inte ensamma. Många gör väl just det. Den där sista resan innan allt tar slut. Ta bara Brad och Jen till exempel.
Nog om ingenting. Jag vet väl inte riktigt var jag ska börja. Med hur han inte skulle åka med oss längre eller hur jag blev utelåst kvällen innan avresa?
Bara DET var så surrealistiskt så det har jag nästan förträngt. Det erkänner jag. Att plötsligt stå där i mörkret i badtofflor, trosor och t-shirt, för att jag skulle hämta en sak, och höra låset knäppa till från insidan... Det var nästan så att jag började skratta, för vad gör man liksom?
Det händer ju inte mig! Det är så urbota overkligt men samtidigt smärtsamt påtagligt och oerhört förnedrande. Jag bara står där ganska länge. Väl dold från gatan bakom syrenen tack och lov. Hör grannarna på andra sidan ha trevligt på sin nybyggda altan. Överväger alternativen. Den enda granne jag i värsta fall skulle kunna tassa över till är bortrest. Jag har ingenting. Ingen. Alla barnen sover därinne. Med risk för att väcka dom stackars små kan jag inte annat göra än att börja ringa på till slut. Även han inser väl efter några gånger att det inte vore så lyckat, eller så vill han bara själv slippa höra eländet som låter ganska högt, och låser upp igen. Han surar vidare på soffan medan jag packar färdigt.
Här känns det nästan som att jag lika gärna kan sätta punkt. Som att det vore avgjort redan, alla tänker ju ändå att varför i h-vete stannar hon kvar... hon kan väl ändå inte mena allvar?! Och varför reste dom ändå?
Fortsättning följer...
Kära du!
SvaraRaderaAtt inte ha någon att kunna gå till i en sådan här situation, typ grannen, är ju en tortyr i sig. Det blir en sådan känsla av ensamhet. Litenhet. Övergivenhet. Varför stannar man? Den mekanismen kan INGEN förklara. Det är ju så många faktorer som spelar in. Orken att ta tag i allt försvinner liksom. Om inte den finns kvittar det. Du har en liten som du ammar, du har ytterligare två små och de kräver massor av tid. Och ork från dig. Jag tänker så på dig. Och barnen. Hoppas du ska finna styrkan en dag till att ta ett beslut så du får ro och kan njuta av livet.
STYRKEkramar från mig
Massor med styrkekramar till dig. Jag förstår inte att du orkar hålla modet och humöret uppe så som du gör och jag beundrar dig verkligen. Samtidigt önskar jag dig ett lyckligare och mycket mer harmoniskt liv. Det är du värd. kram.
SvaraRaderaJag blev så ledsen när jag läste ditt inlägg. Och förbannad. Vem ger honom rätten att låsa dig ute? Så förnedrande att det gör mig rosenrasande på denna karl.
SvaraRaderaJag önskar verkligen att jag bodde i samma stad som du för att kunna stödja dig och ge dig de där kramarna som du så väl behöver.
Skönt att du har bloggen så att du kan få ur dig saker och samtidigt få feedback från oss som läser. Men tyvärr är vi ju alltför långt ifrån dig för att kunna hjälpa dig mer praktiskt.
Om/när du bestämmer dig för att nu är det nog, så ska du inte alls känna att du inte har försökt att få det hela att fungera. För tro mig, du har verkligen försökt, mer än många andra skulle ha gjort.
Men det krävs att båda försöker och inte bara du.
Sänder styrkekramar i massor.
Oavsett så tycker jag inlägget andas en positiv ton. MEN SÄGER JAG ÒM DIN MAN.(förlåt ordvalet men det är min spontana reaktion)För jag blev så arg.
SvaraRaderaVilken jävla förbannad idiot!!! Hur kan han med att göra så. Han ska bara trötta ut dig. Skapa förvirring i ditt tänk. Jag vet vad han håller på med.
Du beskriver den förnedrande smärtan så bra så man känner den. Precis som du skriver surrealistiskt.
Nu vet du nu har du provat. Alla kämpar väl för att försöka hitta nåt litet att hålla sig kvar i. Jag förstår dig. Ta ingen mer skit. Ska bli intressant att läsa fortsättningen. Hoppas ändå semestern har gett dig mer energi och nya tankar.
Ge dig aldrig nu.. när du tagit ditt första steg. I ditt Tänk och du ser på det på ett annat vis. Nu ser du vad han gör och analyserar innan tog du bara. Kom ihåg du är inte ensam!!
Kramar
/Susanne
Åh, jag har har tänkt på dig.
SvaraRaderaHåller tummarna för att det ordnar sig så
att du kan få lite lugn och ro - och livsglädje!
Kramar!
Massor av kramar från mig också! Det är det du behöver mest! Har tänkt mycket på dig, på er, och har väntat på en uppdatering!
SvaraRaderaKRAM!
Taina-det är en stor tröst att du gått i mina skor, tack för dina tankar de värmer mer än du tror
SvaraRaderaMia- det är ju det jag inte gör tycker jag.. men kanske lyckas ändå de flesta dagarna.. det har iaf hänt en hel del sedan bloggen startade.. som nyförlöst var jag verkligen under isen men nu kan jag känna mig lite starkare igen
Suz-dina synpunkter är alltid intressanta men jag har svårt att se att han är så beräknande som du tror.. för mig ter det sig mer som sånt som händer när han inte kan kontrollera sina raseriutbrott..
anna-tack detsamma jag har tänkt på dig och dina knän också.. vad säger man-allt ordnar sig väl till slut eller?!
emmama-tack för det! jag ska skriva så mycket jag kommer åt och orkar..
Underytanjag jag hoppas verkligen jag har fel. Det är du som lever med honom så du ser ju allt på plats. Jag bara utgår från det jag läser;)
SvaraRaderaInför barnen måste han kunna kontrollera sitt humör. DÄR FINNS INGET mellanting!
Jag hoppas jag har fel.
Omtänklig Kram
/Susanne
Kära hjärtat! Läs vad du har skrivit. Du måste ha en nödutgång. Att låsa ute sin partner är... Oförsvarbart.
SvaraRaderaSuz-det hoppas jag med.. tyvärr har han inga bättre spärrar inför barnen det är väl det som är det stora problemet här..
SvaraRaderaKarlavagnen-Det är tungt att gå tillbaka och läsa, men det händer att jag gör det ändå.. då känns det mest overkligt, som att läsa om någon annan.. Och ja, jag insåg hur oerhört sårbart ensam jag är i en sådan situation som uppstod..