Exet och skulden

Man skulle kunna kalla det ödets ironi.

Att det var tio år sedan jag gifte mig den dagen vi reste till Grekland.

Gifte mig första gången alltså.

Föga anade jag ju då vad jag skulle göra exakt tio år senare... sitta på ett charterflyg med en annan man och tre små barn. Eller över huvud taget att jag skulle komma att lämna min nyblivne man innan året var slut.

För det gör man ju inte när man älskar så och har turen att vara älskad tillbaka.

Men det gjorde jag.

Ett sånt där drag som man får grubbla över resten av livet. Varför man inte kan tillåta sig att vara lycklig och älskad och trygg. Varför man ska jaga efter något annat?

Jag har inte gått vidare helt och jag undrar än idag om han har gjort det. Vi har nämligen inte pratat sedan dess. Inte haft kontakt på något sätt. Det finns inget avslut, inga förlåt, bara ett öppet sår som är oerhört svårläkt och infekterat.

Det var hans sätt att hantera skilsmässan, att överleva. Han försökte till och med få mig att lova att jag aldrig mer skulle höra av mig, men det kunde jag inte. Klarade inte. För det är så mycket mer jag skulle vilja säga honom. Så mycket mer han förtjänar att få veta. Han själv frågade ju inte ens varför jag gick.

För mig är det så ofattbart att man kan göra så. Bara klippa. Inga frågor, inga svar. Att inte ens som två vuxna människor kunna tacka för allt det som var bra och önska varandra väl. Men det får jag respektera att han inte klarar av efter att jag sårat honom så fruktansvärt.

Jag har genom åren skrivit ett fåtal brev som naturligtvis lämnats utan svar även om jag förstås hoppats att han läst dem. Jag har via bekanta hört var han bor och att han har en sambo men inga barn. När hans mor gick bort i höstas fick jag veta det för sent för att skicka något till begravningen och kanske var det lika bra så.

Jag undrar ofta vad han tänker, om han alls tänker på mig.

Kanske är det i rent egoistiskt syfte som jag önskar att vi kunde prata med varandra. Varför är det så att förövare söker upp sina offer? För att lindra skuldkänslorna? Vad är det jag vill, vill jag att han ska säga att han förlåter mig? Nej, det begär jag inte. Men jag vill att han ska veta att det var ärligt. Att allt var sant.

Att jag älskade till 100% och att jag var lycklig den där dagen.

För det var jag.

Livet efter semestern

Idag är det tisdag.

Tvätthögen har krympt till knappa hälften. Förkylningarna har gått från snörvel- till hoststadiet.

Även de brunaste små barnben bleknar snabbt nu när sommaren försvann som i ett nafs över helgen och vi bytte grekisk hetta mot sval svensk sensommar.

Vi har magplasklandat och vi hann knappt hämta andan innan även grävmaskiner och hantverkare var tillbaka på banan. Jag har inte hunnit samla tankarna, nu gäller det bara att ro, ro, ro eller åtminstone trampa vatten.

Just nu kan livet delas in i före och efter Grekland. DÄR var ett kapitel för sig.

Efterlivet är ganska enkelt eftersom maken funnit någon sorts inre frid och uppför sig bättre än på länge. Det är bara det att JAG hinner ju inte med.

Det går inte att bara sudda bort allt som hänt. Jag klarar inte av att bara glömma och gå framåt per automatik, utan closure.. så jag blir lite som en zombie, som vaggar med och flyter runt och säger ja till det mesta..

Men JAG. Jag är inte DÄR. Jag är någon annanstans. Där mina känslor är och gömmer sig.

Önskande att vi fick vara tillsammans.

Min familj, min känslor och jag.

Brun, brunare, brunast

Ja, mer än såhär blir det inte.

Jag tillhör dom som håller sig i skuggan och använder faktor 25 eller mer. Trots det har jag nu äntligen fått lite färg. Det var nästan tio år sedan sist och då hade jag tillbringat månader ute till havs.

Magaluf.

Den där med Orup ni vet. Den har gått på repeat i mitt huvud ända sedan resan bokades. Med samma tanke förstås, att undrar om det är den sista resan nu till slut. Om måsarna kommer skratta sig hesa. För att vi ens försöker.

Vi är ju inte ensamma. Många gör väl just det. Den där sista resan innan allt tar slut. Ta bara Brad och Jen till exempel.

Nog om ingenting. Jag vet väl inte riktigt var jag ska börja. Med hur han inte skulle åka med oss längre eller hur jag blev utelåst kvällen innan avresa?

Bara DET var så surrealistiskt så det har jag nästan förträngt. Det erkänner jag. Att plötsligt stå där i mörkret i badtofflor, trosor och t-shirt, för att jag skulle hämta en sak, och höra låset knäppa till från insidan... Det var nästan så att jag började skratta, för vad gör man liksom?

Det händer ju inte mig! Det är så urbota overkligt men samtidigt smärtsamt påtagligt och oerhört förnedrande. Jag bara står där ganska länge. Väl dold från gatan bakom syrenen tack och lov. Hör grannarna på andra sidan ha trevligt på sin nybyggda altan. Överväger alternativen. Den enda granne jag i värsta fall skulle kunna tassa över till är bortrest. Jag har ingenting. Ingen. Alla barnen sover därinne. Med risk för att väcka dom stackars små kan jag inte annat göra än att börja ringa på till slut. Även han inser väl efter några gånger att det inte vore så lyckat, eller så vill han bara själv slippa höra eländet som låter ganska högt, och låser upp igen. Han surar vidare på soffan medan jag packar färdigt.

Här känns det nästan som att jag lika gärna kan sätta punkt. Som att det vore avgjort redan, alla tänker ju ändå att varför i h-vete stannar hon kvar... hon kan väl ändå inte mena allvar?! Och varför reste dom ändå?

Fortsättning följer...