Man skulle kunna kalla det ödets ironi.Att det var tio år sedan jag gifte mig den dagen vi reste till Grekland.
Gifte mig första gången alltså.
Föga anade jag ju då vad jag skulle göra exakt tio år senare... sitta på ett charterflyg med en annan man och tre små barn. Eller över huvud taget att jag skulle komma att lämna min nyblivne man innan året var slut.
För det gör man ju inte när man älskar så och har turen att vara älskad tillbaka.
Men det gjorde jag.
Ett sånt där drag som man får grubbla över resten av livet. Varför man inte kan tillåta sig att vara lycklig och älskad och trygg. Varför man ska jaga efter något annat?
Jag har inte gått vidare helt och jag undrar än idag om han har gjort det. Vi har nämligen inte pratat sedan dess. Inte haft kontakt på något sätt. Det finns inget avslut, inga förlåt, bara ett öppet sår som är oerhört svårläkt och infekterat.
Det var hans sätt att hantera skilsmässan, att överleva. Han försökte till och med få mig att lova att jag aldrig mer skulle höra av mig, men det kunde jag inte. Klarade inte. För det är så mycket mer jag skulle vilja säga honom. Så mycket mer han förtjänar att få veta. Han själv frågade ju inte ens varför jag gick.
För mig är det så ofattbart att man kan göra så. Bara klippa. Inga frågor, inga svar. Att inte ens som två vuxna människor kunna tacka för allt det som var bra och önska varandra väl. Men det får jag respektera att han inte klarar av efter att jag sårat honom så fruktansvärt.
Jag har genom åren skrivit ett fåtal brev som naturligtvis lämnats utan svar även om jag förstås hoppats att han läst dem. Jag har via bekanta hört var han bor och att han har en sambo men inga barn. När hans mor gick bort i höstas fick jag veta det för sent för att skicka något till begravningen och kanske var det lika bra så.
Jag undrar ofta vad han tänker, om han alls tänker på mig.
Kanske är det i rent egoistiskt syfte som jag önskar att vi kunde prata med varandra. Varför är det så att förövare söker upp sina offer? För att lindra skuldkänslorna? Vad är det jag vill, vill jag att han ska säga att han förlåter mig? Nej, det begär jag inte. Men jag vill att han ska veta att det var ärligt. Att allt var sant.
Att jag älskade till 100% och att jag var lycklig den där dagen.
För det var jag.
Åh, så sorgligt men vacker inlägg. Jag kände igen mig i mycket. På ett sätt är det lättare att bli lämnad, som jag blev av han JAG gifte mig med; jag var helt förstörd i ett par år, men nu i efterhand kan jag känna att well, et var hans val, inte mitt. Jag lämnade den Finaste för honom, och jag har skuldkänslor än idag (vi var tillsammans i 4 år; och det var snart 10 år sedan det tog slut...)Han Finaste klippte oxå totalt med mig, men jag har hört att han har sambo och bra jobb, och tänker precis som du gällande honom... Varför lämnade jag honom för en kille som inte ens var bra för mig? Varför? Och tänker exexet alls på mig idag..?
SvaraRaderajag anade att du skulle känna igen dig..ja varför gör man så, vad är det för fel? tycker man sig inte vara värd det, kan man inte nöja sig eller är man rädd för något?? Skulden tar väl aldrig slut, den får vi nog leva med och många säger nog rätt åt er.. skulle jag med ha gjort innan jag själv blev en sån där skitstövel..
SvaraRadera