Mer om mig

Så, vem är jag då. Har funderat en del på vad man ska skriva egentligen. Där finns en inbyggd spärr för vad som känns ok att lämna ut. Så mycket som ingen vet. Samtidigt så är jag anonym... men den bubblan kan ju spricka! Man får inte glömma att det som en gång hamnat på nätet finns där för all framtid...

Anyway, mjukstartar med en kort levnadsbeskrivning.

Jag är född och uppvuxen i norrländsk småstad. Såvitt jag minns lugn och harmonisk uppväxt frånsett föräldrars skilsmässa men den var minsann också lugn och "harmonisk" om man kan säga så. Har väl i efterhand insett att det hela kanske var lite väl "harmoniskt". Min familj har en tendens att stoppa huvudet i sanden, inte prata om saker som kan tänkas bli obehagliga, tiga ihjäl allt... släta över... u name it.

Nå, allt var väl frid och fröjd fram till mellanstadietiden då jag började bli utfrusen i skolan. Inte direkt mobbad, men ensam. Plugghästen längst fram med tjocka glasögonen du vet, inga kläder som passade in. Jag läste mig bort. Pluggade, läste, skrev. Låtsades inför mina föräldrar som att det alltid var självvalt att jag satt på mitt rum med böckerna istället för att träffa kompisar. Ville aldrig ha födelsedagsfester och de frågade aldrig varför vad jag minns. Anar en viss bitterhet här. Vet inte än idag vad de egentligen anade eller visste, teg ihjäl eller inte brydde sig. Hade kanske fullt upp med mina småsyskon det kan jag förstå nu när jag själv har tre små barn, äldsten som inte ställer till något blir lätt bortglömd. Menar, jag gjorde ju inget väsen av mig.

Så kom tonåren. Träffade äldre kille och började vara borta på nätterna. Revolten av den lilla grå musen. Äntligen sedd och bekräftad. Fanns någon som vill ha MIG. Tack och lov var det ingen skitstövel och jag hamnade inte i dålig sällskap, bara på lokala dartklubben. Började heller inte dricka kopiöst trots att tillgången inte var något problem. Provade snusa en gång. Fy f-n. Hade sex förstås, inga negativa minnen av det, utforskade brådmoget men förhållandevis säkert. Höll mig iallafall till samma kille och förhållandet varade faktiskt i sju år. Han var en lite trasig själ som behövde tas omhand och adopterades av hela familjen. När jag till slut dumpade honom kände jag mig som om jag övergav ett barn, jag hade växt om honom något så kopiöst under universitetstiden.

Fortsatte plugga och träffade kärleken. Älskade så som jag önskar att alla fick göra under sin livstid. Saknar det. Känslan av att någon älskar mig så förutsättningslöst, en gränslös lycka och trygghet. Men jag sumpade det. Tryggheten blev för mycket, sexlivet var grått och det fanns en rätt stor åldersskillnad. Övergav honom för passionen med stort p. Han som skickade elektriska stötar genom min kropp med en lätt beröring, en blick. Han som alla ville ha och som ändå såg mig. Han som gjorde allt det där som jag också skulle vilja våga göra i livet. Han som visade sig kunna vara en riktig skitstövel. Maken.

Vi har gått igenom mycket tillsammans, många svårigheter och utmaningar. Sorg och besvikelse. Arbetat tillsammans under de mest extrema förhållanden man kan tänka sig. Detta håller oss fortfarande samman. Och barnen förstås. Men det är inte kärlek på det sätt som jag upplevt förut. Tror inte att han vet vad kärlek är. När passionen svalnat kommer inte kärleken per automatik. Vi är företaget familjen AB. Dysfunktionell men framgångsrik.